Som jag trodde var det en glad och tacksam katt som mötte mig när jag kom hem sent i natt. Att mötas av en välkomstkommité klädd i päls är väl mödan med nattbuss och tunnelbana, som i sig fungerade ypperligt. Märkte nån stans i backen ner mot slussenbussen att mobilen låg kvar på köksbordet.
Utan mobil - det var längesen. Det enda jag saknade var klockan, vars digitala siffror jag inte ser utan glasögon. Nåväl. Jag hämtar den på måndag.
Det är ju ändå ingen som ringer, sa hon bittert.
Lyckades motstå frestelsen att titta på Kommissarie Lynley. Var alldeles för trött. Tänkte att det är mysigt med sånt på morgonen, om man har tid. Att ligga kvar i sängen med katt och film är en lyx. Och jag lyxar mig ofta. Fråga: är det fortfarande en lyx då? Om det sker ofta? Eller är lyx=raritet?

Alldeles nyss sändes en repris på programmet "Mötet" där författarna Astrid Trotzig och Åsa Grenvall samtalar. Jag kokar kaffe och plockar runt, när jag hör den ena säga att barnet är viktigare för mamman än tvärtom.
Är det så? Ni som har barn?
Hör vidare: "Min mamma är inte viktig för mig" säger Åsa.
Stackars tjej tänker jag och slår av.
Vi har så olika familjeförhållanden.
Jag glömmer bort det emellanåt.
Glöm inte Jane Austen-filmen "Övertalning" ikväll 21.25 på TV1. Jane Austen är aldrig fel för oss moderna människor.