Det finns vissa saker man vill ägna sig åt men kostnaden blir alltför stor. Jag talar inte om pengar.
Det är böcker man vill läsa, filmer man vill se, berättelser man vill drunkna i, känslor man vill omge sig utav och tankar man vill tänka och så vidare men när man gör det hamnar man sedan i ett känslotillstånd som närmast kan liknas vid ett uppvaknande ur en behaglig och angenäm dröm. Bara för att upptäcka att det inte finns - längre eller har aldrig funnits.
Den tomheten är så oändlig.
Som oftast vill man undika detta tillstånd av ren självbevarelsedrift men likt förbannat söker man upp det för det är just då man är som mest levande. Eller kanske man ska använda ordet vibrerande för levande måste man vara i snålblåsten en januaridag på Sveavägen. Det är ju det ens liv består av. En rad blåsiga blå-grådagar i centrala Stockholm. Inte allt det andra.
Romantik är det tillrättalagda livet med schvung som innefattar inte bara kärlek utan händelser i stort. Det är både näring och förtärande på samma gång. Det är som andra religiösa myter: löftet om värme, mat, beskydd och ett liv efter detta när vinden ligger på. Härda ut det kommer nåt bättre.
Vi människor måste tro på nåt som är larger than life - vare sig det är är Gud, mammon eller vanlig jorderlig kärlek. Annars går vi under. Den som inte förstår det har inte tänkt klart.
Eller för att citera Sean Connerys rollkaraktär William de Baskerville ur filmen "Name of the rose":
"How peaceful life would be without love, Adso.
How safe... How tranquil... and how dull."