Mitt kloster

Bodil Malmsten blir intervjuad av Malou. Bodil läser ur bok och jag blir avundsjuk, på hennes liv, den bit jag ser. Hon har av okänd anledning sålt sitt älskade hus i Frankrike och flyttat hem. Detta omtalade hus med fantastisk trädgård beläget vid Atlanten och klippor - jag kan se det framför mig. Vad ser jag när jag tittar ut ur min holk? En solkig himmel och en husfasad mittemot.

Det låter så mulligt att vara författare - att påta omkring i sin litterära tillvaro, dricka gott vin, låta kniven skära utan motstånd genom en halvblodig ryggbiff och samtala med någon likvärdig. Och glöm inte ljusen.

Allt detta är fullt möjligt med vissa korrigeringar.

***

En hel härlig helg ligger framför mig. Det fotojobb som skulle utföras sent i kväll/natt har blivit intställt på grund av kommande storm och jag min dumma kossa känner en skön lättnad.

En hel härlig fredag att disponera som jag vill och bör.

Jag önskade att lägenheten var ren.

Om vi börjar där.

Ett pass på F&S. Borde gå på areobic för att komma över bristen på fotarbete från förra veckan. Men jag kanske tar det imorgon och kör ett vanligt pass idag.

Sen har vi teknik som skall installeras.

Lite inköp.

Tämligen ointressanta saker.

Måste klämma det sista ur min katt. Min fantastiska katt. Som har blivit modig och egensinnig på ett underhållande sätt. Hon väcker mig om morgon, krafsar i täcket. Hon har inte gjort det innan men har kommit på att jag öppnar mina blå då. Så kryper hon upp och ger mig en kram. Och som hon kramades och pussades igår kväll när jag kom hem. Inte helt vanligt med pussar från en katt.

Man blir in i hjärteroten lycklig av sånt beteende.

Drömde att jag träffade Skade igår. Hon klappade Rödluvan men blandade ihop henne med Gribo och undrade varför jag for med osanning. Jag tänkte: så lite du brydde dig att du inte ser skillnaden.

En annan natt drömde jag att jag fick ett brev som innehöll ett trasigt guldarmband av den typen du får i tuggummi-automater. Jag hade glömt det på en busstation i Skelleftehamn på 80-talet och vaktmästaren hade tagit hand om armbandet, letat reda på mig och skickat det till mig. Detta brev och innehåll levererades via en dåvarande klasskamrat vid namn Liza. Hon sa att alla (vilka det nu var) hade skrattat åt mig för att jag hade klagat på den diffusa busstabellen. Där stod: "Bussen går någon gång under HELGEN".

Det här hag ju givetvis inte hänt. Onödigt att säga. Men hur fantastiska och orimliga är inte drömmar. Men ointressanta för andra att ta del av.

Är det därför vi sällan blottar oss?

Utmaningen ligger i att lyckas formulera grumliga bilder och känslor som känner sig manade att kläs i ord. Varje gång en bokstavskombination rubriceras på den känslan känns livet och talet banalt. Är defintionen på romantik önskan att inte vilja acceptera det banala livet?

När ord blir banala då är det bäst att vara tyst eller fortsätta prata tills man är omringad av formuleringar.

Det finns som bekant kloster och nunneordnar där man inte pratar. Skulle man stå ut? Refrase: skulle man stå ut i klostermiljö överhuvudtaget? Att stiga upp till prim okristligt tidigt när den urbana befolkning knappt har lagt sig.

Men vad är det som säger att jag inte trampar omkring i klostermiljö redan nu? Det är ett dok och örtagård som är den stora skillnaden.