Filmskaparens dilemma

Märkligt hur vissa dyker upp i drömmar. Igår natt fladdrade skådisen Seth Green (se ovan) in i min hjärna. En småsöt, rolig snubbe som brukar vara med i typ highschoolfilmer och komedier bl a "Ratrace", om du har sett den. Varför han behagar snurra runt i hjärnan är inget jag förstår mig på. Ointressant, really.

En av de mest märkliga rollbesättningar jag har sett i en film så här på rak arm är Angelina Jolie i "Alexander", där hon ska spela Alexanders mamma. Och Alex själv spelas av Colin Farell. Han går mest omkring med pannan i djupa veck. Nåväl. Båda rollbestättnningarna är ju helt enkelt opassande. Jag vet inte vad Oliver Stone tänkte på, han som brukar göra bra film. Gedigen hantverkare om du så vill.

Det är inte bara bristen på skådistalang som stör. Deras utseende passar inte i en historisk film. För det är ju så att vissa har ett utseende som ser så modernt ut. Må vara att ligger i våra ögon att verkligenheten ser helt annorlunda ut egentligen.

Vår bild av svunnen tid är inte nödvändigtvis den samma som det var då det begav sig. Vilket säger sig självt.

Vi vill se en film där kläder och ting är patinerade, slitna, bruna, avskavda, använda. Rena, klara färger få oss att tänka Buttericks i värsta fall, nysydda kläder till ett SCA(medeltids)-event i bästa fall.

För vanligt folk var livet patinerat. Förmodligen ägde man de kläder man hade på kroppen med eventuellt ett ombyte. De blev slitna, skitiga och ihoplappade.

För mig är en film värt pengar och tid om det ser bra ut. Slitet och skitigt så jag nästan kan känna svettlukten nypa i näsan. När tänder är trasiga, gula och utdragna. Det ger en verklighetstrogen känsla helt enkelt.

Nästa gång du besöker Vasamuseet (och har du inte gjort det så är det dags) betänk följande: när skeppet seglade ut var träet ljust och alla dekorationer målade i klara, bjärta färger med massor av gulddetaljer. Så konstigt det hade sett ut. Titta! En båt köpt på Buttericks!

Brukar tänka på det här de gånger jag ser film från romartiden. En klassisk scen från gladiatorarenan brukar finnas med där kejsaren väljer att benåda eller döma den dödande stöten - tummen upp eller tummen ned.

Jag är ingen historiker men nördar har låtit mig förstå att tummen upp lär ha betytt att ta död på karl' och inte som i vår sinnevärld bespara honom livet.

Jag tror inte den scenen fungerar om den skall visas på ett autentiskt sätt.

Och det är där film tar sig vissa friheter.

Men ibland tycker jag att utbroderandet kan vara helt enkelt onödig och märklig till och med. Varför allt som oftast en visuell idé får dominera en verklighet.

Filmskaparens dilemma.