Ramalama dingdong

I natt var det en salig blandning av militärer, vargar, Magnus Härenstam, medeltidsklänningar, laxsmörgåsar och två våningssängar. Klura ut det du! Vaknade av en tonfisksugenkatt och en fysisk känsla av att ha gått genom en mangel. Urtrött. Varför? Ingen aning.

Colin Firth bevistade Parkinson igår. Har spelat in. Har nästan aldrig sett en intervju med Mr Darcy himself men han är inte längre top of the tops. Top fem kanske.

Vill utfärda en varing för en urusel film - den nya National Tresures. Ypperligt dålig. Som äventyrsfilm är den stenkall. Några försök till one liners visserligen men that is it. Det händer alldeles för mycket av helt onödig karaktär. Vissa inslag är så löjeväckande orealistiska (och då menar jag verkliga saker) att man tar sig för pannan. Ex: Nicholas Cage-karaktären är tvungen att träffa presidenten för denne sitter inne med viktig information. Presidentens födelsedag skall firas och jag antar att i verkliga livet är sådana planer fastställda MÅNADER iförväg. Men inte i den här filmen. In i det sista lyckas Cage sidekick och tillika Världens Bästa Hacker styra vilket hotell Presidenten skall inhysas!

Behöver jag säga mer...

Tillägg sedan lite grädde i form av nationalistiska "slå sig för bröstet" som amerikaner alltid håller på med. Därför är vissa filmer totalt olidliga - Armageddon - för att nämna ett exempel av TUSEN.

Vad hade jag väntat mig?

Tja, ettan var ju OK.

Annars förlustar mig med en roman som utseplar sig på gränsen mellan Wales och England runt 1100-talet.

Tillvaron är lerig och brutal. "Älskling, jag ska bara ut i ett ärende" är förenat med livsfara eller djupa skärsår.

Jag är då road i alla fall.

Är det inte det det handlar om? Men snart är den slut och som med alla andra droger måste jag ha mer.

Under tiden beundrar jag min egen fotobok från den vid det här laget berömda kyrkogården i Buenos Aires - oförglömliga Recoleta.

Jag är bajsnöjd som det heter på modern svenska.

I övrigt är jag så less alla program där vi svenska folket ska vara interaktiva och rösta. Det handlar bara om popularitetsjakt och pengar i slutänden. I alla möjliga sammanhang skall listor utkrävas.

Jag vill också slå en boxningshandske mot alla galor - Sportgalan men hallå? DN-galan? Rädda Barnen-galan? När kommer Inger Bladh-galan. Jag väntar!

Och är det inte lite patetiskt med Guldbaggegalan? Vi har sån liten produktion att det är tre nominerade i varje klass. Det är lite som Pelle, Stina och Knut ska bilda en förening. Jaha - var det int' mer liksom?

Och för att inte tala om den högst överreklamerade Salem Al-Fakir, som tog grand slam på Grammisgalan. Söt, urgullig kille, jättemusikalisk men låtanar är totalt oorganiserade och hypade. Jag spyr!

Och skulle man föra fram det här på högre nivå får man den klassiska motrepliken:

"Så säger du bara för att du är avundsjuk".

Eller ännu värre - du har ingen koll.

Ridå.

Veckans stora aha-ögonblick: jag har kommit på att jag är en romantiker med stort R. Jag kan säga att Seamaire la upp ett flatgarv och sa: nähä, kom du på det NU?!

Men hon garvade hårt och längre när jag mitt i alltihop deklarerade att jag är en lök. Skala och skala och skala...

Så kan livet vara.