Man kan nästan bli royalist efter att ha sett "Drottningen och jag". En dokumentär, fast mycket annorlunda sådan. En annan typ av dokumentär. En reflekterande dokumentär och högst personlig.
Skynda att se den! Jättebra.
En mycket trevlig kväll med min granne. Blev bjuden på ett glas vin innan föreställningen, för jag ska göra henne en tjänst så småningom. Jag gör tjänster till grannarna, betalning: alkohol.
Tillbaka till bion. Det som var problemet var kvinnan som satt bredvid mig på min andra sida. Hela filmen igenom gjorde hon ljudliga kommentarer; små tillgjorda skratt, suckar, smack med munnen, ni vet ett ljudligt "jasså". Eller ljudliga ticks.
Det är oerhört irriterande när någon annan anger ljudliga kommentarer. Ofta vände hon sig till sin väninna i nån sorts samförstånd och fortfarande med de där ljudliga, irriternade ljuden.
Hade jag varit ensam hade jag 1. sagt åt henne 2. flyttat men jag ville inte på grund av mitt sällskap.
Varför är sånt irriterande? Jo, man är inne i filmen, tänker & känner själv och helt plötsligt får jag en annan persons åsikter kladdat på mig.
Då förstod jag varför jag har slutat gå på bio.
Fördelen med bio om vi bortser från den stora duken är den koncentration och inlevelseförmåga som saknas hemma, där man kan pausa och avbryta när som helst.
Det är ju också fördelar.
Om man säger så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar