Intressant, välskriven och skrämmande artikel i Ordfront nr 2. Plötsligt rinner det över mig, ett obehagligt, lätt illamående nere i magtrakten. Jag trodde det vara inbillning när jag upplevde det för några månader sedan men nu inser jag att det faktiskt är en reell känsla.
Vad förväntas jag göra?
Solidaritet för samhällets "svaga individer" verkar vara en bristvara bland moderna unga.
Det som är intressant är hur man väljer att definiera svaga. Det är ju som bekant en glidande skala. Det brukar alltid finnas folk långt över dig men samtidigt en hel del krälandes under din fotsula. Dog eat dog. Du kan tro att du är stark, ja, just nu - frisk, ung, och i full vigör. Men den mattan kan snabbt dras bort från dina fötter. Inget att förlita sig på i längden.
Varför vi ska ömma om "de svaga"? För det är mänskligt, djupt humant och är i längden det enda förhållningssättet att trygga vår överlevnad.
Allt beror på hur man mäter kostnad och vinst. Och där är vi olika. Eller: somliga har inte sett ljuset.
Ett sammhälle som inte ser till helheten liksom den lillla utsatta individen kommer att förfalla på det sätt Ordfronts artikel egentligen visar på.
Vad vi behöver är mer solidaritet, ökad ödmjukhet och måttlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar