Jag har kommit till slutsatsen (det var inte så svårt) att jag är otroligt svag för synt-musik. Jag var det då när det begav sig och är det fortfarande. Och varje gång jag hör en låt som flörtar mer eller mindre med stilen får jag ståpäls. Och det går djupt.
Först har vi Fade to grey - en riktig klassiker med gruppen Visage. En sorts sammanslagning av olika syntare från olika grupper bland annat Midge Ure från fantastiska Ultravox.
För några år sedan gick en trend genom musikbranchen och några hängde på och gjorde en syntlåt, bland annat Kelly Osbourne, mest känd för att vara dotter till den minst sagt lobotomerade rockaren Ozzy.
Detta kan man säga kröntes med Cyperns fantastiska schlagerfetivalslåt från 2007 som hysteriskt nog inte gick vidare. Folk förstod inte låtes greatness är min förklarning. Den enda förklarningen.
Syntmusiken kom runt 1979, en sorts reaktion mot punken, skulle jag gissa. Det är en ganska mörk framtidssyn: typ Europe in flames.
Av uttråkning försökte jag se den skitbraiga "28 weeks later" igår - en riktig katastroffilm men jag mådde så illa av den, trots att jag redan har sett den, att jag stängde av.
För alla er som tänker ge mig katastrofbud - så är jag inte mottaglig alls. Don't even bother.
Fatta att jag inte har vågat se "I am legend" i repris. Den var bara för mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar