Utan ögon inga bilder!

Döda mig nu. Jag är supernöjd. Klockan är sju, dricker kaffe, alla dörrar är öppna och solen gassar som om det inte fanns någon morgondag.
Jag sitter i Varberg. På Varbergs gräddhylla som jag tror Apelviken kan kallas för. Apelviken ligger c:a sju kilometer eller nåt söder om Varbergs centrum. En vik, bay, med en lång, lång sandstrand.
Där bor min bror. Hehe.
Efter Haj-besök (Hajen=Lidl) på förmiddagen och lunchbestyr, cyklade jag ned med Elins gamla hoj, till stranden. Massa sanddyner, badande människor, windsurfing (trodde det försvann på 80-talet), sandslottsbyggande ungar och annat. Ok här ska badas. Men hur kallt är det?
Undrar man det kan man bara titta hur snabbt folk slänger sig ned i plurret. Typ fort. Hm. Och mycket riktigt: om Sandan låg på 23 grader gissar jag att havet, utanför Varberg ligger på 25 grader.
Visst är det härligt! Och med skön sandbotten (kräsen på bottnar) men i övrigt, tja, havet är mer kul att titta på, som koncept än att bada i. Tycker jag. Jag är en mer sötvattens-tjej. Dessutom luktar ju havet och stranden runtikring sopor eller bajs. Illa i vilket fall som. Eller luktar det bara annorlunda och exotiskt? Sopor och bajs är ju mer vardagligt. Äh, det är tången jag vet!
Jag steg ned vid klipporna och stegen (långgrunt så jag besparade mig en promenad).
Jag steg ned i... spenatsoppa!
Va falls?!
Tänk att du vispar tång så den finfördelar sig. Lite mjölk i det blir stuvad spenat. Eller som damen bredvid mig sa: krusbärskräm. Och varm sådan.
Nåja, tänkte jag det är ju bara tång.
"Det är bättre längre ut" säger en man.
Vi simmar och simmar.
"Oj, man måste visst ta sig till Danmark först", säger samma man.
Brukar det vara så här, frågar jag folk runtikring. Nej, tackochlov. Vind eller andra natrukrafter har fört in en massa finfördelad tång.
Så jag simmar tillbaka och tycker att jag är som nöjd, för denna dag.
Fortsätter min tur efter stranden. Det är som ganska hårdpackad sand så det går bra att cykla direkt på den.
Ringer Norrland och försöker impa men i Älvsbyn flämtar man tungt av värmen så det gick inte så bra. Syrran låter lite påverkad, om man säger så.
Cyklar vidare till andra sidan viken, närmare campingen. Köper en Piggelin och går tillbaka efter strandkanten.
Och vad upptäcker jag när jag kommer hem: jo, att nånstans under denna cykeltur har jag tappat mina ovärderliga och väldigt billiga glasögon. Utan dem: ingen bokläsning och inga etiketter kan heller läsas.
Klibbig av saltvatten får jag lov att cykla tillbaka hela långa vägen som jag just har tillryggalagt.
Tänker: jag måste ha tappat dem antingen när jag handlade glass (vilket jag gjorde på två ställen...) eller när jag tog upp mobilen och ringde för att skryta. Somliga straffar Gud direkt.
Jag cyklar bakvägen.
Och min tur: någon hade hittat mina ögon och lämnat in dem till Sia-glasskiosken.
Deckaren kan läsas och etiketten på Elins kjol kan läsas.
Vilken dramatik!