En man passerar mig på gymet, en svag doft av rakvatten sveper över mig. Män som luktar rakvatten står för trygghet. Det är bror och morbror i ett paket och jag vilar i roddmaskinen, börjar nästa gråta.
Mannen och doften är borta.
Kvar är åtta upprepningar med 40 kilo.
Välja bilder blir bara svårare och svårare.
Varför?
Under det analoga tidevarvet hushållade man med knäppen, nu sår man hejvilt på fältet med ökat efterarbete som konsekvens.
Min talang - att på en gång se den allra bästa bilden - är förtvinad.
Ute är det skolstartsväder i kubik. Hoppfulla ungdomar hänger utanför Handelshögskolan.
Jag har ingen skola att gå till men jag är hoppfull.
Michael Moore är på G igen. Skriver mer om det på filmbloggen.
Det väcks tankar inom mig.
Vill inte se världen utanför.
Det är Matrix.
Jag sitter på Titanic och vill njuta av musiken.
En stund till.
Om Moore inte var så humoristisk skulle han vara olidlig. Mig behöver han inte övertyga. I'm with him all the way.
Det var länge sedan nu, var barnvakt igår. Jag är en tacksam barnvakt - om man tittar från barnets point of view. Lite som en helgförälder som är mer tillåtande än en vardagsma/pa.
Eller vill man bara bli omtyckt till höger och vänster?
Det är tacksamt att bli omtyckt av barn. De sprider så mycket värme när de känner att man är på deras sida. Deras rosa sida med klistermärken och troll och en blinkande discolampa.
Men min talang står inte till att läsa högt ur böcker. Särskilt inte Harry Potter.
Vad är det med Harry Potter? Bara en massa konstiga namn man knappt kan uttala.
"Nej, nu förstår jag ingenting", säger barnet.
"Inte jag heller", svarar jag.
"Mamma brukar förklara", fortsätter hon.
"Men seriöst, jag fattar inte. Det är nåt med besvärjelser och drakar", svarar jag.
Harry är liksom inte längre min favorit.
Was he ever?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar