Stockholmarna är mer missnöjda generellt sett än svenskar i övriga delar av landet. Gnäll-bältet inkluderat. Detta har man fastställt genom... språkforskning. För här i "storstan" har man störst benägenhet att plocka upp just språkliga förändringar, precis som nya trender i allmänhet. Det hänger ihop.
Vad betyder det?
Jo, alla vet vi ju att stockholmarna är så förbaskat ängsliga. Vi sneglar än hit, än dit på grannen vad som är nytt, vad man ska ha, slänga ut, vilka åsikter som skall frodas, hur man ska se ut. Det är name-dropping på balsamvinäger, tapeter, indieband etc. Man hetsas över hela banan: motion, självförverkligande, karriärstrategi, jobb och bostad åt ungarna så de kan flytta så ma & pa äntligen får lugn & ro. EGENTID, som det heter.
Aldrig vara nöjd. Att säga högt att man är nöjd - huga! Då är man OAMBITIÖS.
Oambitiös=oattraktiv. Och vem vill vara ful 2009?
All denna "räcker jag till"-ångest spiller ju anturligtvis över i skolans värld. Föräldrarna i Stockholm är mer angelägna om att hålla sig uppdaterade över sitt barn, hur går det för Kalle i skolan och nej, min Kalle skulle aldrig mobba en annan unge.
Ja, ja jag vet det är väl bra. Att föräldrarna är engagerade men gränsen mellan hälsosam sådan och curling alternativt stalking av enskild lärare är som sagt hårfin.
Hårfin.
Ängslan finns i Motala också. Men jag inbillar mig att hetsen är något lugnare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar