Precis när jag trodde (nja) att folk har glömt bort mig, ringer telefonen och jag är på fotobanan igen. Ett intressant objekt och det kan bli riktigt bra. Ska förbereda mig de närmaste dagarna. Vill att det blir pissbra. Det blir det väl alltid, eh?
Lyssnar på Thin Lizzy.
Man får nämligen gott självförtroende, om det saknas, av den här låten. Ge dig själv 3:53 minuter av din tid och du glider fram återstoden av dagen. Promise.
Sen kan man ju gråta en skvätt till den här sorgliga saken, som handlar om Elvis död. Sjukt härligt gung i kompet, fantastiskt gitarrsound av Mark Knopfler och märk hur svårsjungen den är.
Phil Lynott hade en utpräglad rytmisk stil sångmässigt vilket är MYCKET OVANLIGT i vit hårdrock. Lägg till hans irländska och brasilianska rötter.
Han dog 1986. RIP.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar