Idag har jag skrivit en jobbansökan. Det är inte kul. Man skall lyckas bolla den där arbetsansökan-vokabuläret med sanningen och eget språk. Egentligen vill man bara säga: "jag vet att jag inte är bäst men ge mig en chans, jag duger."
Som i övriga livet: man är ingen fantastisk prinsessa som knockar män i danssalen. Ingen som nån kommer att "fall madly in love with", fast det händer därute - inte så ofta - men inte såna som jag. Det är bara att inse.
Lyssnar på ursorglig musik (filmmusik från N & S) och tänker på min lilla vän JumJum som idag för tre år sen dog alltför hastigt.
Gud, det här är nästan plågsamt. Det kanske är bättre att jag ser "Spooks" eller norsk skräckis, bara för att ta udden av sorg & bedrövelser.
Så kan man fundera på hur rädda tyskarna kommer att bli när en nybildad nio manna-armé av galna svenskar intar Moseldalen vid samma tid, fast nästa år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar