Man måste beundra amerikanska filmmakare. De lyckas skapa strunt men levererar varje replik med övertygelse. De lyckas också presentera det mest osannolika, de tar i så de håller på att skita på sig och ändå är man liksom sällan berörd. Rörd men inte berörd.
Det är aldrig riktigt trovärdig och smutsigt. Men i regel underhållande.
Det är nog det som är målet.
Efter ett tag infinner sig lekens/spelets/berättelsens brytpunkt. Då man försöker återkalla klimax, vilket man gav bort ganska fort in i handlingen. Man försöker toppa sig själv, typ.
Funkar sällan.
Det är som att spela Monopol och börja låna från banken. Tillslut är det härdsmälta i spelets ekonomi och man slutar bry sig.
Va, har du byggt tre hotell på Norrmalmstorg. Men jag kan inte betala!
Låna från banken!
Det är då man måste börja om.
När det gäller TV-serier: jaga en ny att följa.
Så fortsätter det.
"Big love" har för länge sedan passerat den där gränsen.
Jag tror att det bara är så här amerikanska manusförfattare skriver, de skriver för en reklambetalande publik och den är ju främst amerikansk.
Därför finns en djup rädsla att tappa tittare. Man krämar på. Öppnar alla kanaler och låter vattnet flöda fritt.
Mitt i denna störtflod av stora, groteska, allvarliga händelser förblir karaktärerna märkligt nog obrydda. Visst visas det känsloutbrott, man skäller på varandra, baktalar, kräver ärlighet, ber om förlåtelse och ger den alldeles för fort.
I verkliga livet, behövs det betydligt mindre händelser för att vi ska känna oss övergivna, svikna och utbrända.
Jag tittar vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar