Jo, livet såg lite annorlunda på 90-talet.
Hur var 90-talet egentligen? Lite grunge, massor med boy-bands och trista slicklåtar.
Halv-allvarliga tonårsserier som "Felicity", "Dawson Creek" och "Mitt så kallade liv" men också "Vänner" och "Seinfeld".
Man fikade på Rosendals trädgård.
Allt Eva Dahlgren tog vid blev guld.
Allt Titiyo sjöng applåderades.
Joppe Pihlgren var ett namn folk droppade och droppar även idag. (Jag blir inte imponerad, om man säger så).
Inga mobiler.
Inga datorer.
Inga träffar via nätet.
Bara IRL. In real life.
Var är livet nu? Och relationerna?
Var 40 plussarna trötta på 90-talet också eller är det bara nu?
Jag tänkte rensa på vinden. Igen. Jag tror jag har kommit fram till hippiekläderna jag talade om innan.
Hemmagjorda applikationer känns liksom inte riktigt... aktuellt längre.
Är det sånt man ångrar sig sen?
Vet ni, när folk säger att de inte ångrar nåt i sina liv så tror jag de flesta ljuger.
Det låter lite vinnarskalle à la amerika att säga så.
I ett visst läge kommer jag att begråta en del saker jag kastar (abstrakta saker också) men en liten tanke går till allt nytt som skall blåsa in i mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar