Det spelar ingen roll vad det handlade om men man bad en kvinna berätta om en situation hon hade råkat ut för. Det var i TV-sändning och mikrofonen skulle givetvis sedan fortsätta till någon annan.
Ni hajar upplägget.
Så omständligt det var.
En hel mängd med ovidkommande information som dränker det som är relevant.
Jag har en bekant som är så här. I kubik. Inte en enda gång sedan jag lärde känna henne (nu pratar vi åratal...) kan hon leverera ett rakt svar. Ibland vill jag skrika rakt ut: det är så detaljerat, så detaljerat och snårigt att nån gång har jag känt mig tvungen att säga: "vet du, jag har tappat tråden, vad har det här med...."
Jag sitter där tålmodigt och låter mig snärjas i de mest omfattade utvikningarna.
Och jag anstränger mig verkligen. Faktiskt!
Ibland överinformeras det också med mail som skickas hit & dit.
Om det inte är relevant, så vill jag inte ha en kopia på epost som har skickats till någon annan. I vissa företag råder en kultur där man till absurdum vill involvera alla i alla diskussioner.
Vad som händer är att man drunknar i info, missar det som är relevant och till och med missar att svara på det som verkligen rör en själv.
Jag skickade tillbaka ett sånt och sa vänligt men bestämt att jag bara vill ha det som rör mig.
Avsändaren blev sur.
Jaja.
Å andra sidan ska vi inte prata i rubriker. Vi måste få brodera ut, bygga upp berättelsen, spänningen och förväntningarna. Handlar om att ta plats och kommunicera.
Men det måste vara nån måtta på det hela och balans.
Så just nu är jag sönderinformerad så nu tänker jag dricka kaffe och dra nåt gammalt över mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar