Sakteliga tar jag mig ned genom högen av papper och annat. Upprättar nya rutiner. Men jag förstår fortfarande inte hur jag ska avläsa pensionspappren. Känner en obehgalig oror i magtrakten. Med tanke på alla chefer som roffar åt sig pengar undrar jag om det finns nåt kvar när man fyller gammal. Och ärthjärnorna som i rutan säger att det hade jag ingen aaaaaaaaaning om. Snacka om inkompetent. Ni får ju för fan lön! En rejäl sådan dessutom. Vem ska trösta knytet? Jag alltså. Jag måste skaffa mig en sugardaddy. Men vem? Vem vill underhålla mig - både bildligt och bokstavligt.

En klassis från förr knackar på Facebook-dörren. Helt otroligt. Därför gillar jag Facebook. Det passar mig och min nostalgiska sida men det är också småjobbigt när man ska hantera alla känslorna som kommer på en och samma gång. Tänker - parallellt med mitt patetiska liv har alla mina klasskompisar (vi hade en fantastisk klass) levt sina liv framochåter. En del har jag haft koll på, andra ingenting alls.
Så kan det gå.

Rödluvan har legat hela eftermiddagen på mina svettiga powerwalk-kläder (tvätt imorgon). Nu har hon fått en portion tuna och har varit ute i korridoren och pratat med någon granne. Men varför kommer hon hit igen? Lägger sig på skrivbordet. Lovar, om jag stänger dörren ska hon ut igen.
Är inte katter lik barn? Fröken tvärsemot.

Klockan är redan halv sju. Hur går jag vidare?