En manlig bekant sa för några veckor sedan att han tyckte att jag såg problem i allt. Under samtalets gång tyckte jag mig se att kritiska ståndpunkter även fanns hos honom. Skillnaden, utifrån ett sätt att se på det, är att jag är ganska öppen med vad jag tycker och tänker, särskilt när jag är i process, när jag bearbetar, när jag klurar. Jag vill lösa problem men innan man kan göra det måste man erkänna att de finns. Eller hur?
Men han kanske har rätt.
Just det ämne vi pratade om då (tror jag i alla fall) har jag nog släppt lite på problematiktänkandet. Det är inte riktigt min sak att lösa men det hänger fotfarande i luften och ingen verkar veta riktigt åt vilket håll vinden blåser.
Under tiden kan jag bara göra det jag är bra på - kreativt bildseende. Men är det någon som är beredd att betala för det?
Har i flera veckors tid fört en inre fundering med mig själv angående orginalitet kontra kopiering. Pratar nu konst och bild. Ska man kopiera sig själv och sälja på kvantitet eller ska man försöka vara så orginell som möjligt? Finns knappast ett svar på den frågan.
En argentinare jag känner har sagt om oss svenskar att vi är beredda på att betala rejält för design men inte för konst.
Så rätt, så rätt.
Design har i regel en funktionell aspekt medans konst tja, den hänger ju bara där.
Den moderna människan (inklusive jag själv) vill trycka på en knapp och få allt "on demand" men urbilligt och gjort gärna igår.
Det gäller att hitta balansen mellan kostnad och vinst. Och den ständiga jakten stressar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar