Kommer ni ihåg "The set up" med Rupert Hine?
http://www.youtube.com/watch?v=bvlxJLxqksc
Nu är det kalsongläge. Har snurrat runt mest hela dagen. Ute regnar det lite, små vassa spikar.

Sett på stan
Tjej med piercad tunga. "Leker" med smycket, vilket innebär att tungan åker in-och ut ur käften och hon liksom stryker smycket mot överläppen. Superirriterande och äckligt.
En annan tjej - smal - men med så snäva jeans att "fläsket" hänger över byxlinningen. Jackan hade åkt upp och stor tatuering anas i ryggslutet. Totalt ute, eller hur? Tatueringar går fetbort. Always.

Häromdagen såg jag Fredrik Lindström på stan. Han log mot mig (wow, tänkte jag) men sen förstod jag att han grinade till som om han just trampat på en sten i skon.
Man är en sten i Fredrik Lindströms sko.

Läste ett rep om svensk stå upp. Har aldrig hajat att det liksom gått i tre vågor intresset runt stå upp. När det var som kallast, kliver Henrik Schyffert in och blåser liv i genren.
Fundering: kan svensk teater/film bara fungera med Bergman och Norén som förebilder? Och kan det finnas humor bredvid Schyffert?
Vi kan tydligen bara älska en åt gången. Just nu är det den överhypade Björn Gustafsson. Men snart åker han ut i frysen. Vänta bara. Och han kommer att krisa, den lille pöjken. Vem skulle inte göra det efter att ha hyllats på ett översjukt sätt i media?
The harder they come, the harder they fall - Sanna Bråding, känd för det flesta som programledare för Idol häromåret, sitter tillsammans med pojkvänner häktad för narkotikabrott.
Varför börja överhuvudtaget? Vad var det hon inte visste?
Nu=HELG!