Vykort till omvärlden

Jag pendlar mellan att hylla och dissa vårt moderna sätt att umgås. Konsekvenserna av detta är inte enbart av ondo. Idag gnäller jag inte för jag ser fördelarna.
MSN och Facebook har verkligen sina fördelar. Om det inte vore för dessa forum är det flera vänner, bekanta och familj som jag inte skulle ha kontakt med. Inte så regelbundet och kanske inte alls i vissa fall.
En del utav er undrar varför man skall överhuvudtaget satsa tid och energi på ytliga kontakter. Till att börja med så börjar alla kontakter,vare sig det är i verkliga livet eller över nätet, med en ytlighet. Ett "hej" som i bästa fall leder vidare. Om jag skulle avfärda detta "hej" som kanske pågår ett bra tag, skulle jag också säga nej till en möjlighet. Jag har ingen aning vad en ytlig kontakt idag kan leda till. Lika lite som jag vet om en djup vänskap överlever.
Alla de här lösa kontakterna är vad omvärlden också kallar för nätverk.
Men att nätverka kostar på. Framför allt måste man odla sin buddhistiska sida. Att inte låta avstånd och ytlighet påverka sitt egenvärde.
Tricky indeed.
Jag lägger inte ned mycket tid på Facebook. DET kan ingen anklaga mig för. Det stjäl varken tid eller energi, jag svarar på request och när jag dricker kaffe, tar en paus från arbete, kollar jag sidan och ser vad det i förlängningen kan ge. Annars låter jag den bara ligga och puttra.
Föredrar dock MSN som är mer direkt och samtalsbaserat. Men som är baserat på att man redan har koll på varandra.
Men nåväl.
Fick en request/förfrågning från en gammal SCA:it som jag inte har sett på många år. I föreningen gick han med namnet Ambroggio som han passade att heta och fick heta det. Ingen kallade honom för Arne, som är hans riktiga namn.
När förfrågningen dök upp undrade jag vem Arne Olsen var? Herre gud vem är det? Men så såg jag bilden. Det var ju Ambroggio.
Där hade det kunnat sluta. För hur mycket jag än gillade Ambroggio då - vilket jag gjorde, make till skönare snubbe finns inte - har vi väldigt lite att säga varandra nu eller man får liksom börja om, ja, ni vet.
På Facebook kan man göra en hel mängd saker, lägga ut bilder, skriva vad man pysslar med. Så det hade A gjort, det visade sig att han hade bilder från repet inför Ladiesnight med Martin Stenmarck och c:o. Då kunde inte jag var tyst så jag undrade vad han gjorde där, eftersom killar inte får vara med i publiken.
Ja, så har vi skrivit lite på varandras "wall" lite vykort om ni fattar. En hälsning till Martin fick jag med eftersom A känner honom sedan tidigare.
Då klack det till i mig. Det är kanske det som är Facebook: ett vykortställe. Ett ställe där du kan skriva korta meddelanden utan att känna dig som en stalker (vilket jag ofta gör), du tränger inte in nån i ett hörn (vilket många verkar känna) och det kan puttra på så där tills dess nån känner för nåt annat. I bästa fall.
Vi svenskar är lite blyga av oss. Vi vill gärna umgås, ha ett gäng kompisar runt omkring oss men ändå hinna med oss själva, slappa och pusta ut. Vi vill inte bli trängda eller känna oss skuldbelagda om vi inte omgås med folk. Kanske det här är rätt i tiden. Vi ses utan att det kostar. Vi testar varandra utan konflikter.
Visst, det är artificiellt men vad är inte det i vår nya sköna värld?
Allt, allt.
Bara för att formen är konstruerad efter nya förutsättningar behöver inte själva mötet vara så.
På torsdag ska jag fika/luncha med en gammal kompis som jag träffade i somras av en slump på Kungsgatan. Jag ville träffas igen men hon orkade inte av olika orsaker.
Jag lät henne vara och så fick jag en förfrågning idag - från just henne.
Jag tror jag ska hålla kvar vid Facebook. Den ger mig nåt.
Den kanske skulle ge dig nåt också. För vem vet?