Barn utan hem är livsfarligt

Förra veckan i Idol var temat one it wonders. Daniel körde John Farnhams "You're the voice". Vilket verkar vara alla musikjournalisters stora hatobjekt. Jag förstår inte riktigt varför. Jag vet att pompös, välproducerad 80-tals musik inte faller recensenter på läppen men detta ofattbara hat till låten. Jag förstår det inte.
Eller jo.
Det är nog låtens text som stör. Sjunger man om solidaritet mellan varandra och vi måste förändra världen, riskerar man att reta upp den ironiska musikjournalistkår som vandrar omkring.
Livet är detsamma för Sting, folk stör sig inte på grund av namnet som någon styvnackat trots adekvat information vidhöll. Nä det är liksom innehållet. Att mannen verkar sakna humor kan också spela in.
Bono och U2 gick från ett skramligt, gapigt hippt band från Ön till att bli Världens Största Rockband med Världens Samvete.
Pompöst kan tyckas och väldans retfullt om man förstår att läsa.
80-talet förknippas med pompös musik oavsett genre. Laddade ned lite musik häromdagen - The Slick Book, med så kallad västkustmusik. Tja, det var inte många spår jag kunde behålla om man säger så. Många ballader (hata redan där) och sirapen flöt.
Vilken skit. Så tillrättalagt, sånt som Pingstvänner går i gång på, själlöst, polerat som en Kendocka, slätt, inte ett spår av mänsklig touch bara tråkig perfektionism.
Kanske är det just det som musikjournalisterna hör när John Farnham gapar.

Rödluvan fick en myntmus igår. Den är totalt nerdregglad och hon har bitit sönder den och mynta ligger över hela golvet. Nu är hon utpumpad och flämtar på skrivbordet.
Ganska kul att vara katt.
Kul att titta på.

Doris Lessing har fått Nobelpriset. Denna gång kan man kanske läsa nobelpristagaren. Har inte läst henne men hon har skumpat omkring i bakhuvudet länge. Hon ska visst vara bra. Riktigt BRA.

Kalla fakta-programmet är alltid bra men man blir så upprörd. Det är därför jag inte har sett "Sicko" ännu. Igår berättade man hur fosterhemsbarn hanteras i Sverige. =Ovarsamt. Tillskillnad från England, där man sätter barnets välmående i främsta rummet och utför adoption i ett tidigt skede, sätter man föräldrarnas rätt till barnet främst i Sverige, oavsett vad det skapar för djup oro och depression hos barnet. Man erbjuder inte ens adoption det finns inte på agendan. Nä, ungen placeras ut i fosterhem och varje halvår omprövas beslutet.
Smaka på det.
6 månader.
Runt midsommar. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkopappa ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Runt jul. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkomamma ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Så där rullar det på.
Den intervjuade killen i programmet berättar om ett visst mått av konstant fjäsk för familjen - av rädsla att åka ut.
Vem skulle inte andas i ångest då?
Vidare. När ungen så blir 18 år ska den ut ur systemet. Tack och hej, leverpastej! Vips är den vuxen och fosterhemmet som det har sett ut försvinner.
Men det vet ju alla vi som inte tar några beslut att 18-åringar är långt ifrån vuxna. Det är ju nu en annan typ av stöd behövs, både känslomässigt och ekonomiskt.
I England har man forskat på det här - vad fosterhem kontra adoption gör med barn. Vilken effekt det får i längden. För ungar som humpas runt så här blir själv föräldrar tidigt utan vetskap hur trygg föräldraskap ser ut. De löper mycket mycket större risk att drabbas av alkohol- och/eller drogberoende.
De barn som är i samhällets vård är de som får flest bekymmer.
Hm.
Upprörande.
Oavsett partifärg, riskerar svensken att aldrig göra upp och möta sina brister på djupet. Istället för att inse att ALLT är inte bra och ta itu med det, låter man pendeln kategoriskt förflytta sig från ena tillh andra hållet.
Vi kan inte privatisera allt på grund av brister i statliga myndigheter. De måste ses över, både som enskilda enheter och så brickor i ett större spel.
Under tiden undrar vi över framtiden.
Finns den?