Håhåjaja. Jag fick ett mail för ett tag sedan (kan ha kommenterat det tidigare, förmodligen) från en gammal klassis från Skellefteå-tiden. LG bor numera sedan massor av år i Boden eller Övre Svartlå. Han mailade, är nere i Stockholm nu i veckan och vi ska träffas imorgon, enligt planerna. Eftersom han är från Norrland lär han ju inte avboka som sörlänningarna som oftast gör.
Jag vet att det är mycket Facebook-snack men jag kan inte låta bli. Han och Kristina eller Girri som vi kallade henne, träffades på gymnasiet och håller ihop fortfarande. Det som är xxxx är de facto att de har barn som går andra året på gymnasiet. Detsamma gäller Anna Ericsson, en annan sån där från förr som har addat mig, barn i gymnasieålder. Jag kan inte hantera det. Jag blir chockad. Får lite småpanik. Har tiden gått så fort? Får en känsla av minnesförlust.
Vi tror att vi inte har setts på tjugo år.
hade någon sagt det till mig - att nu ser du inte LG på 20 år hade jag.... jag vet inte.
Är det så när man inte har barn, man har ingen tidsaxel att luta sig mot. Inget att mäta efter förrutom sin egen åldersticka?
Funderade idag på att jag faktiskt hade kunnat ha en tjugoåring på halsen. Men i nästa andetag vet jag att det är orimligt, för så länge jag kan minnas har jag vetat att jag aldrig skulle få barn.
Barn är säkert fantastiskt om inte annat kommer de och hälsar på en om man har tur, på hemmet. Jag får sitta där själv.
Men tänk vad familjeliv hade förändrat utgången. Så annorlunda allt hade blivit.
Ibland känner jag mig totalt ensam i det här Petra Pan-tillståndet. Finns det någon annan därute - eller är det bara jag?

Tiden på gymnasiet var min bästa. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Många år efter det levde jag kvar i den tiden. När det sedan gick upp för mig att livet för alla andra fortsatte och att jag inte orkade hålla igång alla relationer som splittrades över landet, la jag locket på och försvann ut ur deras synvinkel.
Och livet fortsatte även för mig men en del av mig är alltid kvar i Skellefteå, under 80-talet.
Så kom Internet och alla möjligheter att skrapa rätt på folk – om man vill. Och helt plötsligt skrapar folk rätt på mig. Vilket i sig känns underligt.

Ibland känns den tiden så nära, så blir det väl när man cementerar känslor och händelser. Så tänker jag bara på vad annorlunda det är i vårt samhälle nu med ändrat sätt att vara, leva och kommunicera. Då känns den tiden så långt, långt borta.
Kanske är det så att man aldrig växer upp ordentligt om man inte blir förälder för som det är nu kan jag alltid bete mig som en tonåring. Skillnaden är att det är jag som får ta konsekvenserna ända ut för mitt barnsliga beteende.
Det i sig kanske är vuxet nog.
Under tiden flashar det till emellanåt då det blir väldigt klart hur osynkad jag är med omvärlden. Jag är inte min ålder. Vad fan är jag?