Folk från Förr

Jag har en jättetrevlig granne. Vi brukar träffas ibland, dricka kaffe och nån bulle och prata lite om livets kringelkrokar. Hon är äldre än mig - en ung pensionär. Ung till sinnet. Hon borde vara allas förebild. Hon tar sig för saker: går på träffar, dansar till gammal jazz på Nalen eller åker till Motala över dagen och går runt och njuter. Är i nuet och tar var dag i sänder.
Hon har, som så många andra, under stora delar av sitt liv levt i familjen, för familjen. En riktig lärartyp, ordentlig och förberedd, alltid redo att klämma in något extra. Men livet tar sina svängar - idag lever hon annorlunda, både på gott och ont.
Idag gav hon mig ett känt citat: alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Jag träffade min gamla klasskamrat idag, tjugo år senare. Han är sig lik, lite klädsamt äldre och magrare.
Vi hade en del att prata om, kan man säga, men lunchtiden räckte inte till.
Igår berättade jag om känslan att ha drabbats av en minnesförlust. När min granne ger citatet här ovan tänker jag att det är väl så det var: tiden mellan tjugo år och idag; alla dessa dagar - det var mitt liv.
Inte konstigt att jag tror jag har sovit under tiden. Att jag känner minnesförlust. Utifrån olika aspekter har jag varit i koma. Bortdomnad. En del känslor kapslades in i och ställdes i vitrinskåpet. Så sliter nån upp dörren, trögheten i träet ger ifrån sig ett speciellt ljud.
Det där ljudet i mammas bokhylla, när glasdörren öppnas, kommer jag aldrig mer att höra, för bokhyllan är slängd på soptippen i Boden.
Men ljudet från den andra vitrindörren - det som egetligen inte finns - den hör man lite nu och då. Ibland söker man upp den, ibland kommer det som en överraskning.
Men effekten och minichocken är alltid densamma.
Det är inte varje möte som slutar lyckat.
Men det gjorde det idag.
Om du frågar mig.