Vill inte gå på fest!

En gång i tiden var jag partysugen. Mingla var mitt mellannamn. Jag rörde mig på lätta fötter mellan grupper. Det kanske inte är så svårt att röra sig med säkerhet när man surfar mellan öar av välkända människor. Att mingla i sitt eget sammanhang är busenkelt. Det kan visserligen bli tröttsamt både fysiskt och mentalt. Man ids liksom inte börja samtala om nåt intressant för blicken flackar hela tiden och man är ständigt på väg. Tillslut måste man bara landa. Eller gå hem.
Det är fest på lördag och jag vill inte gå. Med respekt för både födelsedag och själva ansträngningen och initiativet bör man visa sig. Det hade jag begärt och hoppats på om det hade varit min fest.
Att inte vilja gå har alltså inte med födelsedagsbarnet att göra.
Inte alls.
Men jag känner två personer. Hon som fyller år och hon jag ska gå med som för tillfället vacklar runt på vrickad fot (och jag haltar på min vänstra).
That´s it. Sedan är det idel okända - mer eller mindre.
Tänker men får inte: vad ska man tala om? På fest - man skriker väl mest?
Har hört att jag kan betrakta det som nätverkning som skall gagna mitt yrkesliv. Med andra ord: dela ut visitkort och fiska efter fotojobb.
Fast - nä, det är inte min handväska.
Inte alls.
Jag är hellre hemma.
Kanske är det ålder, kanske är det sammanhang.
Tricket är att veta vad.
Tricket är att veta när man ska tvinga sig själv och när man ska ge efter för eget sug.
Nu - disk & kaffe.