Halloween och kyrkans folk rasar säkert eller var det värre för några år sedan? Lite kul att det är så stort i USA där folk går man ur huse när klockan slår. Amerikanarna som är så troende. Inget party är man bjuden på så jag köpte cider på Lidl och Luvan får fisk men det får jag inte säga högt för då sätter hon igång. Hennes väska är nu lagad av skomakaren. Nu är det frisören och växlar pengar som är kvar. Insåg precis att jag glömde att ringa postgirot...
Ont i foten och ena stortån. Börjar låta hypokondrisk.
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Jag vill att alla ska tycka som jag!
Jag har fått kontakt med en kompis från förr. Kompis och kompis - vad benämner man en människa som är mer kompis än bekant, mer bekant än kompis. Finns det nåt ord? Vi kände varandra en gång i tiden men inte alls om man tänker rätt på det. Och hur många är det inte så med? En av mina bröder har jag inte härt känna förrän 1999-2000. Då pappa blev sjuk och dog och då mamma fick alzheimers. Då steppar han fram ur skuggorna. Inte för att han har varit varken osynlig eller buskablyg - å nej, men för att vi inte har brytt oss - är väl den mest cyniska förklaringen. Ibland är det bara så att det är så mycket ivägen, tajmingen är dålig, man funderar på annat, befinner sig i olika faser. Tämligen ovärderande. Sen kanske man stöter på varandra igen. Börjar prata och märker att där finns kommunikation. Lika fullt kan man hitta sidor som man inte håller med om, ut till en gräns där man till och med backar lite av rena förskräckelsen.
Jag har lite svårt för oliktänkande. Jag vill gärna - när det gäller vissa åsikter - att hela världen ska tycka samma sak. Alla fall i min närmsta värld. Jag blir förskräckt och lite förvirrad kanske till och med ledsen när människor som jag bryr mig om och gillar, tycker diamentralt olika från mig. Jag menar inte filmer, kultur, mat eller musik. Jag menar människorvärde, politik och religiöst baserade uppfattningar om världen och minoriteter den typ av konservatism som skrämmer mig. Fast samtidigt är det nyttigt.
Vad mer är nyttigt - jag som gillar att ha koll fast samtidigt roll with the flow stötte på en utmaning igår. Fotograferade en drös med kostymklädda något strama män (och en mindre stram tjej) på ett aktieanalysbolag. Det är liksom inte min pryl att fota exakt samma pose. Jag menar ena kille vill sitta åt ett håll, den andre är snyggare så här, den tredje... tja, man reagerar och kör liksom sen blir det olika i slutändan. Det är en massa saker man ska ha koll på och allt under tidspress. Blir arg på mig varje gång men tänker att det är ju omöjligt - sist jag kollade var jag ingen robot. Och ingen har sagt- varken jag eller någon annan - att de ska ha exakt samma bilder fast olika analytiker. De är väl heller inga robotar - eller?
Snart är det dags för mig att dra från landet - precis som nazisterna gjorde. Jag kommer att sakna min bäddkamrat och värmedyna men jag vet att hon blir otroligt väl omhändertagen dit hon ska, på kollo. Och tycker hon inte det - är Rödluvan en otacksam katt!
Jag har lite svårt för oliktänkande. Jag vill gärna - när det gäller vissa åsikter - att hela världen ska tycka samma sak. Alla fall i min närmsta värld. Jag blir förskräckt och lite förvirrad kanske till och med ledsen när människor som jag bryr mig om och gillar, tycker diamentralt olika från mig. Jag menar inte filmer, kultur, mat eller musik. Jag menar människorvärde, politik och religiöst baserade uppfattningar om världen och minoriteter den typ av konservatism som skrämmer mig. Fast samtidigt är det nyttigt.
Vad mer är nyttigt - jag som gillar att ha koll fast samtidigt roll with the flow stötte på en utmaning igår. Fotograferade en drös med kostymklädda något strama män (och en mindre stram tjej) på ett aktieanalysbolag. Det är liksom inte min pryl att fota exakt samma pose. Jag menar ena kille vill sitta åt ett håll, den andre är snyggare så här, den tredje... tja, man reagerar och kör liksom sen blir det olika i slutändan. Det är en massa saker man ska ha koll på och allt under tidspress. Blir arg på mig varje gång men tänker att det är ju omöjligt - sist jag kollade var jag ingen robot. Och ingen har sagt- varken jag eller någon annan - att de ska ha exakt samma bilder fast olika analytiker. De är väl heller inga robotar - eller?
Snart är det dags för mig att dra från landet - precis som nazisterna gjorde. Jag kommer att sakna min bäddkamrat och värmedyna men jag vet att hon blir otroligt väl omhändertagen dit hon ska, på kollo. Och tycker hon inte det - är Rödluvan en otacksam katt!
måndag 29 oktober 2007
Bättre fly innan problemen växer dig över huvudet
Jag drack kaffe kvart över sju igårkväll. Konsekvens: kunde inte somna. Låg och vred mig halva natten. Började tittta på en Hallmark-fillm i väntan på John Blund. Filmen var både spännande och upprörande så inte blev jag tröttare precis. Based on a true story - annars hade jag inte trott det. Amerikansk businessman (spelad av Treat Williams) åker 1978 till Saudiarabien för att knyta ihop ett byggnadsprojekt, med arabiska finansiärer. Men han blir lurad, förd bakom ljuset, åker in-och ut ur fängelse, passet beslagtogs och han blir kvar i ett halvår eller nåt. Ibland går bygget igång, ibland - särskilt när han åberopar kontraktet - åker han i fängelse igen. Frustrerande att titta på.
När det står klart för honom att han aldrig kommer att lämna landet levande, börjar han planera sin flykt med hjälp av en annan amerikan som bor i landet: i en trälåda, via ett plan till Amsterdam. Och det lyckas han med (efter diverse turer)- givetvis annars hade det inte blivit en film. Det sabbade min nattsömn i allafall som om inte kaffet var nog.
Flyktfilmer är spännande tycker jag. Särskilt när de ska dra ur thailändska fängelser. Det är min värsta mardröm - att bli inspärrad utan att nån vet, bryr sig eller får ut mig.
Jag säger bara Bangkok Hilton.
HU!
När det står klart för honom att han aldrig kommer att lämna landet levande, börjar han planera sin flykt med hjälp av en annan amerikan som bor i landet: i en trälåda, via ett plan till Amsterdam. Och det lyckas han med (efter diverse turer)- givetvis annars hade det inte blivit en film. Det sabbade min nattsömn i allafall som om inte kaffet var nog.
Flyktfilmer är spännande tycker jag. Särskilt när de ska dra ur thailändska fängelser. Det är min värsta mardröm - att bli inspärrad utan att nån vet, bryr sig eller får ut mig.
Jag säger bara Bangkok Hilton.
HU!
söndag 28 oktober 2007
Rösta på en tjej nästa gång!
I Idol åker ytterligare en tjej ut. Man talar om tjejslakt. OK - det här är underhållning som man har blåst upp till Höstens Stora Viktighetsfaktor. Men det vet ju alla att allt som händer i samhället - även i underhållningsvärlden sätter prägel på attityder. Det som händer i nöjesvärlden visar också de attityder som just nu råder.
Det har hänt förr att man har pratat om det här, vid flera idol-säsonger. Att tjejer, oavsett talang, åker ut först. Den stora förklaringen som man alltid återvänder till är att det är småtjejer med söta killar i siktet som röstar. De röstar på grabbarna. Och de grabbar som röstar har i alla tider alltid röstat på sitt eget kön. Snacka om kvotering!
Daniel, en i juryn, sa förra veckan att det var skitsnack, att tjejerna var sämre men så denna vecka när hans ickefavorit Sam är kvar och Evelina, som har ryckt upp sig, åker ut - DÅ blir han förbannad och ryter: skärp er, svenska folket!
Ok, en åsikt kan alltid revideras men den här kovändningen känns lite för personlig, eller hur?Det mumlas om att ändra reglerna - att man ska ringa på den man vill ska bli utröstad men gissa vad - det blir färre telefonsamtal och mindre pengar.
Tjejer jobbar i motvind över hela banan. Ta bara Andreas som exempel. En riktig underdog - mysigt töntig och som en stort skåp på scenen - otymplig - men med en fantastisk röst. En tjej med de kvalitéerna hade aldrig överlevt. För vem ska rösta på henne?
Jag skulle gissa att Andreas får grabbarnas röster - han är så töntig som de själva. Härligt med någon som håller min flagga högt, tänker de.
Är vi tjejer osolidariska? Kan man sammanfatta det så enkelt? Jag tror att tjejer i större utsträckning röstar, inte bara i såna här sammanhang, efter vem de tycker är bäst oavsett kön. Killar IDENTIFIERAR sig aldrig med en tjej. Tjejer identifierar sig med individen - oavsett. Detta är inte nåt jag bara sitter här och tycker till om. Det finns forskning på det här.
Man hade kollat hur barn såg på huvudpersonen i böcker de läste. Flickorna koncentrerade sig på handlingen och vad som hände personen. Pojkarna var betydligt mer ointresserade av boken om huvudpersonen var en tjej.
Intressant va?
Då kan man undra - vad är det för fel på pojkarna? Är det nåt som ligger i deras natur som vi - vuxenvärlden - måste hjälpa till att korrigera för bästa samhällsklimat? Eller handlar det om hur tjejer presenteras.
Om handlingen runt en pojke/kille alltid är framåtskridande, spännande, utvecklande, farligt, handlingskraftigt och motsvarande handling runt en tjej är känslobaserat, kontemplativt, introvert och lågtempo - ja, då kanske det inte är så underligt.
De allra flesta regissörer och producenter är män. När historier skrivs, särskilt om det lilla barnet som skall växa upp och möte världen, då är det den lilla pojken. Pojken med äventyrslusta och djupsinnighet.
Ta bara Steven Spiedelberg - en enormt stor filmskapare som har nått miljarders männsikor med sina berättelser, har alltid haft Den Lilla Pojken i centrum. Är det han själv? Är det underligt? Jag menar - han är ju man, skriver en historia och sätter in sig själv och sina tankar i det.
Det kanske inte är underligt - men märkligt är att man inte diskuterar vad det bär med sig för konsekvens.
Att sen skrika på tjejer och tycka att de ska ta för sig, att det är enbart deras eget ansvar att bli trummisar och rockgitarrister - är inte bara orättvist. Det är ett dött lopp.
Jag brukar tänka på det här - de gånger jag uttalar mig om kvinnliga programledare, författare, musiker, sångerskor, eller om jag ringer och röstar eller bara sitter i min ensamhet. Hur jag tycker, vad jag röstar på. Rätt ofta röstar jag solidariskt. För jag tror att det är det enda sättet att ändra situationen att göra som männen - lyfta fram det egna könet så fort tillfälle ges och sen aldrig erkänna att man kvoterade.
Man bara valde den bästa för jobbet. Sen kan man föra hemligheten i graven eller in den egna klubben om det finns nån.
Under tiden uppmanas tjejerna att ringa och rösta på sin (kill) idol.
Happy hunting!
Men det har skett förändringar dock. De senaste åren har det kommit massor med nya serier där det är en handlingskraftig kvinna/tjej i huvudrollen. Tittarsiffrorna är höga och jag tror till och med killar ser serierna med intresse. Jag vet inte varför det har skett en sån otrolig boom på marknaden men jag skulle inte bli förvånad om det har lobbats som fan i korridorerna. Jag vet att minoriteter i till exempel USA har lobbat hårt att få vara med i till exempel filmer utan att det ska handla om minoritetsfrågor. Därför kan du se en person i en amerikanske film, om än biroll, vara funktionshindrad utan att det är en offerbaserad film av "based on a true story"-karraktär.
Film, musik och TV-världen är plattformer som har en otroligt stark påverkan i människors liv. Det är genom dessa kanaler USA har spritt sin utopiska dröm om det egna landet och dess livsstil. Förstå att det påverkar. Därför är det viktigt i förlängningen vad som sker i "Idol"
Det har hänt förr att man har pratat om det här, vid flera idol-säsonger. Att tjejer, oavsett talang, åker ut först. Den stora förklaringen som man alltid återvänder till är att det är småtjejer med söta killar i siktet som röstar. De röstar på grabbarna. Och de grabbar som röstar har i alla tider alltid röstat på sitt eget kön. Snacka om kvotering!
Daniel, en i juryn, sa förra veckan att det var skitsnack, att tjejerna var sämre men så denna vecka när hans ickefavorit Sam är kvar och Evelina, som har ryckt upp sig, åker ut - DÅ blir han förbannad och ryter: skärp er, svenska folket!
Ok, en åsikt kan alltid revideras men den här kovändningen känns lite för personlig, eller hur?Det mumlas om att ändra reglerna - att man ska ringa på den man vill ska bli utröstad men gissa vad - det blir färre telefonsamtal och mindre pengar.
Tjejer jobbar i motvind över hela banan. Ta bara Andreas som exempel. En riktig underdog - mysigt töntig och som en stort skåp på scenen - otymplig - men med en fantastisk röst. En tjej med de kvalitéerna hade aldrig överlevt. För vem ska rösta på henne?
Jag skulle gissa att Andreas får grabbarnas röster - han är så töntig som de själva. Härligt med någon som håller min flagga högt, tänker de.
Är vi tjejer osolidariska? Kan man sammanfatta det så enkelt? Jag tror att tjejer i större utsträckning röstar, inte bara i såna här sammanhang, efter vem de tycker är bäst oavsett kön. Killar IDENTIFIERAR sig aldrig med en tjej. Tjejer identifierar sig med individen - oavsett. Detta är inte nåt jag bara sitter här och tycker till om. Det finns forskning på det här.
Man hade kollat hur barn såg på huvudpersonen i böcker de läste. Flickorna koncentrerade sig på handlingen och vad som hände personen. Pojkarna var betydligt mer ointresserade av boken om huvudpersonen var en tjej.
Intressant va?
Då kan man undra - vad är det för fel på pojkarna? Är det nåt som ligger i deras natur som vi - vuxenvärlden - måste hjälpa till att korrigera för bästa samhällsklimat? Eller handlar det om hur tjejer presenteras.
Om handlingen runt en pojke/kille alltid är framåtskridande, spännande, utvecklande, farligt, handlingskraftigt och motsvarande handling runt en tjej är känslobaserat, kontemplativt, introvert och lågtempo - ja, då kanske det inte är så underligt.
De allra flesta regissörer och producenter är män. När historier skrivs, särskilt om det lilla barnet som skall växa upp och möte världen, då är det den lilla pojken. Pojken med äventyrslusta och djupsinnighet.
Ta bara Steven Spiedelberg - en enormt stor filmskapare som har nått miljarders männsikor med sina berättelser, har alltid haft Den Lilla Pojken i centrum. Är det han själv? Är det underligt? Jag menar - han är ju man, skriver en historia och sätter in sig själv och sina tankar i det.
Det kanske inte är underligt - men märkligt är att man inte diskuterar vad det bär med sig för konsekvens.
Att sen skrika på tjejer och tycka att de ska ta för sig, att det är enbart deras eget ansvar att bli trummisar och rockgitarrister - är inte bara orättvist. Det är ett dött lopp.
Jag brukar tänka på det här - de gånger jag uttalar mig om kvinnliga programledare, författare, musiker, sångerskor, eller om jag ringer och röstar eller bara sitter i min ensamhet. Hur jag tycker, vad jag röstar på. Rätt ofta röstar jag solidariskt. För jag tror att det är det enda sättet att ändra situationen att göra som männen - lyfta fram det egna könet så fort tillfälle ges och sen aldrig erkänna att man kvoterade.
Man bara valde den bästa för jobbet. Sen kan man föra hemligheten i graven eller in den egna klubben om det finns nån.
Under tiden uppmanas tjejerna att ringa och rösta på sin (kill) idol.
Happy hunting!
Men det har skett förändringar dock. De senaste åren har det kommit massor med nya serier där det är en handlingskraftig kvinna/tjej i huvudrollen. Tittarsiffrorna är höga och jag tror till och med killar ser serierna med intresse. Jag vet inte varför det har skett en sån otrolig boom på marknaden men jag skulle inte bli förvånad om det har lobbats som fan i korridorerna. Jag vet att minoriteter i till exempel USA har lobbat hårt att få vara med i till exempel filmer utan att det ska handla om minoritetsfrågor. Därför kan du se en person i en amerikanske film, om än biroll, vara funktionshindrad utan att det är en offerbaserad film av "based on a true story"-karraktär.
Film, musik och TV-världen är plattformer som har en otroligt stark påverkan i människors liv. Det är genom dessa kanaler USA har spritt sin utopiska dröm om det egna landet och dess livsstil. Förstå att det påverkar. Därför är det viktigt i förlängningen vad som sker i "Idol"
Vad vi säger och vad vi gör - big differense
Har ni tänkt på när man intervjuar ett gäng ungar/tonåringar på en skolgård och frågar om mobbing så vet alla ungar vad som är rätt, vad som förväntas av dem att säga - just då. Kanske är det inte samma ungar som sedan vänder på klacken och stoppar klasskompisens huvud i toalettstolen och spolar.Men det är som att vi genom hela livet säger en sak och gör en annan. Både i stort och smått.
Några helger på raken har jag fastnat framför Deal or no deal, käkar min sena mysmiddag och sitter där som den patetiska medelålders varelse jag har blivit. Programmet är ju stentråkigt, Martin Timell kör sin Martin Timell-stil som säkert många tycker är mysig men som lika många irriterar sig på. Fråga bara mina brorsor vad det tycker om Martin Timells snickerikonst.
Likt förbannat sitter jag där. Vilar lite från datorn.
Det är inte så att jag inte kan slita mig - så intressant är det inte.
Om jag till exempel skulle skriva en kontaktannons eller någon skulle söka mig på det viset där man ska formulera sig själv och vad man letar efter skulle jag egentligen inte vilja ha en soffpotatis (även om jag i vissa ögon är just en sån) men jag vill inte ha nån som med avsky fnyser åt TV:n och underhållning.
Jag vet ju min egen balans: den mellan "Idol" och extensiella frågor. Lite av varje. Stort och smått. Solidarisk och självisk. Vänster och höger.
Isabella Scorupco, Susanne Reuter och allas vår Perbrandt har spelat in en film som utspelar sig i Kiruna och det handlar om en religiös sekt. De resonerar om behovet att finna sin grupp och sin klan. Ett ständigt tema.
Jag funderar: om man omfamnar både "Idol" och livsfrågor - till vilken grupp hör man då?
Ingen.
För grupper är sammanslutningar som oftast flaggar för särskilda frågor och ställningstaganden. Då jag har öppnat dörren till såna konstellationer, har jag omgående eller efter en tid vänt på klacken och marscherat ut.
Just då har jag känt att min kunskap eller drivt inte har varit stark nog men i efterhand har jag istället konstruerat förklaringen är att jag innehåller så många spretiga ingredienser att den ensidiga sidan hos den då aktuella gruppen har slagit ut all lust för det enskilda ämnet.
Men å andra sidan kanske jag drar för att jag har en populistisk nivå på mina kunskaper och när det är dags att fördjupa kunskaperna då ropar alla andra sidor i mig "kom hit istället - det är roligare!"
Jag kan därför tycka att forskning är nödvändigt rent generellt men verkar så trååååååkigt och insnöat efter ett tag.
Jag är ingen akademiker. Kanske jag bär ett småförakt utan att jag egentligen fattar det.
På TV talar man om hur farligt hårfärgningsmedel är som man köper i affären. De intervjuar nån från Råd & Rön och jag råkade somna om. Sen intervjuar de Mirre - hon från Robinson - som är frisör och som inte helt oväntat säger att vi ska använda frisörprodukter istället. Det är bättre.
För det första presenterar de nyheten som om det vore just en nyhet. Och det kanske det är - men jag tänker spontant att det kanske inte är så bra att färga håret överhuvudtaget. Oavsett om vi gör det hemma eller på salong.
Sen måste man ju förstå att det ligger i frisörernas intresse att vi gör det på salong. Det är lite svårt att köpa det argeumentet fullt ut. Splittrad som hårtoppar i frågan.
Sen kan man ju undra varför dessa fantastiska produkter inte finns ute i handeln. Det kan väl vi som konsumenter begära.
Jag menar, vi fotografer har ju inte patent på varken skrivarpapper, bäck eller minnekort. alla kan ju plåta men hur bra? Alla kan pressa ut färg i håret men det är inte alltid det blir snyggt. Eller hur?
Jag vill ha svar på den frågan - ska gnälla lite när jag träffar min frisör nästa gång.
Sen är det ju så - precis som med fotografer - att man uttalar sig ofta i frågor där man egentligen inte vet, man har ingen empirisk erfarenhet. Jag brukar då säga - det sägs att den här produkten är bättre om jag inte själv har upptäckt det.
När det gäller skönhetsprodukter särskilt krämer verkar det inte finnas nån expertis i handeln. I så fall måste man ju gå till en diplomerad hudterapuet. Om de nu ens kan svara på frågorna.
Såg på TVshop om nån kräm och rengöringsprodukter som en massa kändsiar gjorde reklam för. Jag veta att t ex Jessica Simpson och Cameron Diaz har problem med sin hy men att de har fått hjälp med just den här produkten som de anser är superb. Kan man gå på det?
Emellanåt tänker jag att jag inte borde handla på Lidl. Av flera anledningar. Men varje gång jag går till ICA eller Konsum som är alternativen här hos mig, får jag hicka när det är dags att betala. Uteslutande varje gång är det 40 % dyrare än vad jag tycker det är värt. På Lidl är det alltid tvärtom.
Lurar jag mig själv om jag handlar på ICA/Konsum och tror att deras produkter har mindre transfett och skit. Bara för ett par köttbullar är tyska - är det sämre mat?
Sen kan man ju undra om man inte hellre ska köpa mat som inte har rest jorden runt tre varv innan de hamnade här. Men bananer är ju bananer i vilket fall som.
Jag orkar inte längre. Jag vill bara lägga mig ned och offentligt erkänna mig vara den opolitiska och osolidarisk varelse jag faktiskt är.
Med kamera i nyllet och mikorfon hotfullt i fejan skulle jag också säga att det är fel med mobbing och transfetter.
Frågan är om jag skulle spola i toaletten?
Transfetter känns mer OK.
lördag 27 oktober 2007
Skapa och du lever!
Jag älskar Internet. Hela världen eller stora delar av den ligger framför min toffelbeklädda fötter. Jag blir alldeles fnittrig när jag tänker på allt som finns att göra och upptäcka.
Alldeles nu har jag gjort färdigt min första fotobok. Har hittat flera ställen "där ute" där man kan sätta ihop sin egen fotobok. Ojojojojoj! Fattar ni? Inser med ens hur jag kan få ihop allt material som jag har gnällt om tidigare. Känner mig som en snorunge i en godisbutik. Ta, ta allt det du vill ha!
Och jag gapar och slänger mig över än det ena än det andra. Bildband, Facebook, fotoböcker, videobandspelare, projekt, hemsidor, formgivning, texter, foto, foto, foto...
Jag är en som en katt som traskar in i ny lägnehet för första gången: jag måste få gå runt, runt och nosa, lukta, hoppa, peta på allt innan jag landar. Får jag inte det: ska jag landa först och sen BESTÄMMA mig infinner sig oftast en skapande frustration. Fast man får inte snurra för länge. Det ger också frustration.
Ett är klart: dygnet har för få timmar och jag har ingen jolt-cola hemma. Mina marginaler för dygnet runt-arbete har aldrig varit särskilt breda.
Jag skapar, alltså finns jag.
Det är väl så det är.
Eller som fotografen Anders Petersen sa: analysera före och efter men när du håller på ska du bara köra.
Själv har jag svårt att analysera det jag själv skapar. Gör jag det blir det bara krystat. Sen, långt i efterhand kan jag skönja ett visst tema. När det gäller bilder är det vemod, melakonli och många gånger ensamhet.
Men att INNAN bestämma sig för att skildra det - not my cup of coca-cola. Därför suger konceptuell konst.
Big time.
Nu= disk och handla.
Alldeles nu har jag gjort färdigt min första fotobok. Har hittat flera ställen "där ute" där man kan sätta ihop sin egen fotobok. Ojojojojoj! Fattar ni? Inser med ens hur jag kan få ihop allt material som jag har gnällt om tidigare. Känner mig som en snorunge i en godisbutik. Ta, ta allt det du vill ha!
Och jag gapar och slänger mig över än det ena än det andra. Bildband, Facebook, fotoböcker, videobandspelare, projekt, hemsidor, formgivning, texter, foto, foto, foto...
Jag är en som en katt som traskar in i ny lägnehet för första gången: jag måste få gå runt, runt och nosa, lukta, hoppa, peta på allt innan jag landar. Får jag inte det: ska jag landa först och sen BESTÄMMA mig infinner sig oftast en skapande frustration. Fast man får inte snurra för länge. Det ger också frustration.
Ett är klart: dygnet har för få timmar och jag har ingen jolt-cola hemma. Mina marginaler för dygnet runt-arbete har aldrig varit särskilt breda.
Jag skapar, alltså finns jag.
Det är väl så det är.
Eller som fotografen Anders Petersen sa: analysera före och efter men när du håller på ska du bara köra.
Själv har jag svårt att analysera det jag själv skapar. Gör jag det blir det bara krystat. Sen, långt i efterhand kan jag skönja ett visst tema. När det gäller bilder är det vemod, melakonli och många gånger ensamhet.
Men att INNAN bestämma sig för att skildra det - not my cup of coca-cola. Därför suger konceptuell konst.
Big time.
Nu= disk och handla.
fredag 26 oktober 2007
Vem styr ditt liv?
Äter Enchinagard men vid första tanken upplever jag att det inte hjälper. Så byter jag perspektiv: jag kanske hade blivt mer förkyld om jag inte hade ätit det. Hm. Lite intressant. Ett grepp i tillvaron som man kan applicera lite varstans.
Fundera på det. Säg det till någon som har hamnat i loop-gnället.
Att gnälla har flera sidor. Varför vi gör det är rätt uppenbart - det som är dåligt vill vi ändra på. Det som är bra - är bra.
Men gnäll står för så mycket annat. Allmänt missnöje. För en del är gnället en del av deras personlighet. Tror de. Jag gnäller, alltså finns jag. Och detta går inte att ändra på. Tror de. Nyhet: vi är inte skrivna i sten.
En del "gnäller" men tänker: jag är kritisk, alltså är jag intelligent och inte lättlurad. Brist på självförtroende. Och hur ökar man det, utan att steppa på nån annan?
När vi lämnar det miserabla sättet att se på tillvaron och färdas vidare för att sedan, retroperspektivt glutta tillbaka och fundera hur man tog sig ur det, går det knappt att svara på. Lite lättvindligt säger vi. "Jag började betrakta det på ett annat sätt". Men är det det sant? Är det hela sanningen? Om till synes inget händer i våra liv, är det då möjligt av egen tankekraft ändra sättet att se på saken? Filosofer, tänkare och andligt bevandrade människor vill påstå det. Och det kanske är sant. Kanske ligger sanningen nånstans i mitten mellan vår inre kraft och yttre omständigheter.
Det är en argentinsk tango som böljar framochåter. En färgkurva i photoshop, där det inte enbart hjälper att dra i den gröna kurvan. Man måste kompensera även i den blå.
Yttre omständigheter kan vi påverka, visserligen mer än vad vi ger oss credit för, men det finns begränsningar.
Ditt inre, mitt inre är mitt eget landskap och där är jag producent, regissör och star of the show. Om du lyckas med att vara sann - vad det nu innebär - spelar det mindre roll om din film får dåliga recensioner. Du gjorde den du ville medverka i.
Jaha. Så nu när jag har föreläst lite bokstavskombinationsaktigt ska jag gå ut i samhället och visa prov på min färdighet.
Det är helg snart.
Fundera på det. Säg det till någon som har hamnat i loop-gnället.
Att gnälla har flera sidor. Varför vi gör det är rätt uppenbart - det som är dåligt vill vi ändra på. Det som är bra - är bra.
Men gnäll står för så mycket annat. Allmänt missnöje. För en del är gnället en del av deras personlighet. Tror de. Jag gnäller, alltså finns jag. Och detta går inte att ändra på. Tror de. Nyhet: vi är inte skrivna i sten.
En del "gnäller" men tänker: jag är kritisk, alltså är jag intelligent och inte lättlurad. Brist på självförtroende. Och hur ökar man det, utan att steppa på nån annan?
När vi lämnar det miserabla sättet att se på tillvaron och färdas vidare för att sedan, retroperspektivt glutta tillbaka och fundera hur man tog sig ur det, går det knappt att svara på. Lite lättvindligt säger vi. "Jag började betrakta det på ett annat sätt". Men är det det sant? Är det hela sanningen? Om till synes inget händer i våra liv, är det då möjligt av egen tankekraft ändra sättet att se på saken? Filosofer, tänkare och andligt bevandrade människor vill påstå det. Och det kanske är sant. Kanske ligger sanningen nånstans i mitten mellan vår inre kraft och yttre omständigheter.
Det är en argentinsk tango som böljar framochåter. En färgkurva i photoshop, där det inte enbart hjälper att dra i den gröna kurvan. Man måste kompensera även i den blå.
Yttre omständigheter kan vi påverka, visserligen mer än vad vi ger oss credit för, men det finns begränsningar.
Ditt inre, mitt inre är mitt eget landskap och där är jag producent, regissör och star of the show. Om du lyckas med att vara sann - vad det nu innebär - spelar det mindre roll om din film får dåliga recensioner. Du gjorde den du ville medverka i.
Jaha. Så nu när jag har föreläst lite bokstavskombinationsaktigt ska jag gå ut i samhället och visa prov på min färdighet.
Det är helg snart.
torsdag 25 oktober 2007
Akta er för inwarehouse!
Över nätet har jag beställt ett nytt tangentbord. Vilken flopp. Liten och svart men jag kan inte skriva. Känns som en gammal facit skrivmaskin där man måste ta sats för att trycka ned tangenterna. Är ingen pianist så jag har dålig kraft i fingrarna. Fy fan rent ut sagt. Nä den här ska tillbaka! Senare...
Jävla skitställe! Jag får inte byta tangentbordet för emballaget är uppbrutet. Det vill säga den omslutande plastpåsen. Fanns inget annat sätt än att riva upp den. Vad ska man göra? Inwarehouse - skitställe vilket jag sa till dem. Skitställe! Är det nån som vill ha ett tangentbord - eller kan jag vänja mig vid det här... ?
Jag kommer att få ont i axlarna av det här. BU!
Jävla skitställe! Jag får inte byta tangentbordet för emballaget är uppbrutet. Det vill säga den omslutande plastpåsen. Fanns inget annat sätt än att riva upp den. Vad ska man göra? Inwarehouse - skitställe vilket jag sa till dem. Skitställe! Är det nån som vill ha ett tangentbord - eller kan jag vänja mig vid det här... ?
Jag kommer att få ont i axlarna av det här. BU!
Snor & Göran Persson
Nä - jag är förkyld. Det trodde jag aldrig. Vaknade halv fem och var utvilad(?). Hur är det möjligt? Försökte titta på Mac Gyver men det gick fetbort. På nån kanal visade de där tjatiga spelprogrammen. Det var fan det sista jobb jag skulle ta. Häromdagen såg jag en f d Fame Factory-elev skymta förbi. Snälla Ulrika - gör nåt annat!
Pratade med Rödluvan. Fick kisningar till svar. Tog fram min nya mobil och kollade ringsignaler. Då blev det fart på lilla Gumman. Hon krälade runt, körde bakgrundskör och blev helwild.
Sen var det dags för de vanliga morgonsändningarna.
Persson har släppt en bok. Värsta pådraget. Jag vet inte vad jag ska tycka om karln. Ibland är han bonn-korkad. Ibland är han go. Ibland verkar han vara politiskt livsfarlig och oförutsägbar. Ibland patriarkatisk. Ibland patetisk. Ibland oförargelig.
Innan det omåttliga hatet och missnöjet växte runt honom, hade jag ingen åsikt alls. Kanske vittnar det om min totala ointresse och oinsatthet när det gäller politik. Jag har en grunduppfattning och den ligger till vänster men allt annat däremellan - nada. Jag bryr mig inte - inte för att det inte är viktigt men för att jag inte har nåt att komma med, jag har ingen djupare kunskap eller insikt. Ingen lust.
Livet är lust - för mig i alla fall.
Att säga i vissa kretsar att man inte kan eller är intresserad av politiska frågor ger ett felaktigt sken av ointelligens. Det har man ju känt av från vissa håll.
Det är som att i orkesterdiket erkänna att hjärtat står still när tenoren och sopranen sjunger. I couldn't care less.
Det absolut värsta scenariot jag skulle kunna tänka mig är att i media behöva försvara mina åsikter, att få drevet att häcka utanför min dörr och ta en direktsänd debatt.
Så heder till alla som orkar och lyckas med det.
Är de egentligen psykopater- för det är ju inget fel på mig!
Pratade med Rödluvan. Fick kisningar till svar. Tog fram min nya mobil och kollade ringsignaler. Då blev det fart på lilla Gumman. Hon krälade runt, körde bakgrundskör och blev helwild.
Sen var det dags för de vanliga morgonsändningarna.
Persson har släppt en bok. Värsta pådraget. Jag vet inte vad jag ska tycka om karln. Ibland är han bonn-korkad. Ibland är han go. Ibland verkar han vara politiskt livsfarlig och oförutsägbar. Ibland patriarkatisk. Ibland patetisk. Ibland oförargelig.
Innan det omåttliga hatet och missnöjet växte runt honom, hade jag ingen åsikt alls. Kanske vittnar det om min totala ointresse och oinsatthet när det gäller politik. Jag har en grunduppfattning och den ligger till vänster men allt annat däremellan - nada. Jag bryr mig inte - inte för att det inte är viktigt men för att jag inte har nåt att komma med, jag har ingen djupare kunskap eller insikt. Ingen lust.
Livet är lust - för mig i alla fall.
Att säga i vissa kretsar att man inte kan eller är intresserad av politiska frågor ger ett felaktigt sken av ointelligens. Det har man ju känt av från vissa håll.
Det är som att i orkesterdiket erkänna att hjärtat står still när tenoren och sopranen sjunger. I couldn't care less.
Det absolut värsta scenariot jag skulle kunna tänka mig är att i media behöva försvara mina åsikter, att få drevet att häcka utanför min dörr och ta en direktsänd debatt.
Så heder till alla som orkar och lyckas med det.
Är de egentligen psykopater- för det är ju inget fel på mig!
onsdag 24 oktober 2007
Gör ditt bästa - din lata modell!
Det är upprörande hur urusla tjejerna är i svenska Top Model. De har en jävla sur och otacksam attityd. Ingen riktig glädje eller tacksamhet över att bli uttagen och få vara med. Helt ohungriga och ointressanta. De bilder juryn säger "you have blown me away" skulle ha fet-ratats av Tyra & the Jay boys.
Därmed sagt: vill vi ha ett sånt samhälle?
Nej. Men det är oerhört frustrerande att se människor på tröskeln till sin dröm vara så oengagerad över det. Totalt blassé.
Blir ledsen också och tänker på en hel generation som inte kan anstränga sig.
Inte undra på att svensk sjukvård säger, när man redan inlagd ligger på lassa och får blindtarmen sprucken: vad tror du?
Vad tror jag?! Att du är utan adekvat utbildning!
Är det så enkelt att tro att det beror på vår trygghet i landet, som gör att vi inte på kniven anstränger oss. Kanske. Förmodligen. Men jag vill inte ha något annat samhälle.
Jag vill bara att folk ska vara engagerade, förstå sin priviligerade position och göra nåt vettigt av sina liv.
Jag försöker - varje dag med varierande resultat. En av grundstenarna till ett lyckligare liv: gör ditt bästa.
Därmed sagt: vill vi ha ett sånt samhälle?
Nej. Men det är oerhört frustrerande att se människor på tröskeln till sin dröm vara så oengagerad över det. Totalt blassé.
Blir ledsen också och tänker på en hel generation som inte kan anstränga sig.
Inte undra på att svensk sjukvård säger, när man redan inlagd ligger på lassa och får blindtarmen sprucken: vad tror du?
Vad tror jag?! Att du är utan adekvat utbildning!
Är det så enkelt att tro att det beror på vår trygghet i landet, som gör att vi inte på kniven anstränger oss. Kanske. Förmodligen. Men jag vill inte ha något annat samhälle.
Jag vill bara att folk ska vara engagerade, förstå sin priviligerade position och göra nåt vettigt av sina liv.
Jag försöker - varje dag med varierande resultat. En av grundstenarna till ett lyckligare liv: gör ditt bästa.
Recycling i fotovärlden ger pengar
Det bästa med att vara fotograf är att du kan sälja en bild flera gånger. Det är den sanningen paparazzi känner till.
OK. Nu har jag köpt svindyra tofflor och inlägg i skorna. Nu jävlar - på ren svenska.
Jag vet att jag tjatar om Facebook men jag tycker det är helt fantastiskt. Jag kanske tillskriver den större betydelse men det är symboliskt - för mig i alla fall.
Det jag tappade en gång i tiden behöver inte vara förtappat. Skitspännande, eller hur?
Så, det känns som nåt större håller på att hända. Det bubblar nerifrån botten av jorden. Det gör livet betydligt mer spännande än att betrakta det på annat vis.
Kanske är det just det man slarvigt brukar kalla för livskris. Var glad att du krisar lite. Om det innebär att du gör en inventering av ditt liv och skapar en nystart är det bara att gratulera.
Det är som med pengar: håll inte för hårt i dem. Om du ska få in nya måste gamla ut. Därför ska här shoppas.
Vaddå?
Jag som aldrig är sjuk verkar ha dragit på mig en förkylning. Köpte Enchinagard och droppar 20 droppar i ett halvt glas vatten varannan timme. Låter som: gå runt brunnen baklänges på onsdagar när månen är i nedan.
Går det så går. Med eller utan placebo effekt.
Om tjugo minuter stakar sig Vendela Kirsebom igenom sitt top modell stockholm-manus. Måste se fast jag lider.
Imorgon är det torsdag igen. Gympa & Yoga. Ska man göra sånt i början av sin förkylning?
OK. Nu har jag köpt svindyra tofflor och inlägg i skorna. Nu jävlar - på ren svenska.
Jag vet att jag tjatar om Facebook men jag tycker det är helt fantastiskt. Jag kanske tillskriver den större betydelse men det är symboliskt - för mig i alla fall.
Det jag tappade en gång i tiden behöver inte vara förtappat. Skitspännande, eller hur?
Så, det känns som nåt större håller på att hända. Det bubblar nerifrån botten av jorden. Det gör livet betydligt mer spännande än att betrakta det på annat vis.
Kanske är det just det man slarvigt brukar kalla för livskris. Var glad att du krisar lite. Om det innebär att du gör en inventering av ditt liv och skapar en nystart är det bara att gratulera.
Det är som med pengar: håll inte för hårt i dem. Om du ska få in nya måste gamla ut. Därför ska här shoppas.
Vaddå?
Jag som aldrig är sjuk verkar ha dragit på mig en förkylning. Köpte Enchinagard och droppar 20 droppar i ett halvt glas vatten varannan timme. Låter som: gå runt brunnen baklänges på onsdagar när månen är i nedan.
Går det så går. Med eller utan placebo effekt.
Om tjugo minuter stakar sig Vendela Kirsebom igenom sitt top modell stockholm-manus. Måste se fast jag lider.
Imorgon är det torsdag igen. Gympa & Yoga. Ska man göra sånt i början av sin förkylning?
Det var denna morgon
Så smyger det på. Från ett andetag till ett annat - ont i halsen. Hur är det möjligt jag är aldrig sjuk. Bälgar i mig vatten, tror på ett naivt sätt att det skall stoppas.
Plöjde reseboken i går. Skissade upp en tänkt reserutt. Det var ganska skönt att göra det för jag la vissa intressanta landskap åt sidan helt enkelt baserat på tidbrist och geografiskt avstånd.
Argentina börjar framstå mer och mer som en verklig plats. Och är man bara något intresserad av outdoor-wildlife - ja, då ska man dit.
Min fot fortsätter att spöka. Vaknar om morgonen och det känns rätt OK men med dagens ansträngning som igår då det blev extra mycket pulserar det och gör rent ut sagt skitont. Egentligen borde jag väl låta den vila och bara utföra vardagsmotion.
Och vart vänder man sig? Vårdcentralen? Skulle inte tro det. De lägger huvudet på sned och säger: vad tycker du själv? Ja, den frågan har jag fått - till och med med brusten blindtarm. Jag är fotograf inte doktor!
Jaha. En fotspecialist. Men innan jag får tid har det antingen gått över eller så är jag amputerad eller så är jag på andra sidan jordklotet.
Rödluvan har fått frispel, gräver och krafsar på kudden när jag ska sova. Vad står det för? Har någon spritt ut kattmynta i sängen eller vill hon ha uppmärksamhet. Hon brukar sluta med kind- och magmassage.
Addningen på Facebook fortsätter. Ett riktigt dött lik från SCA-tiden kryper fram ur katakomberna. Håret är klippt och jag kände knappt igenom honom.
Plöjde reseboken i går. Skissade upp en tänkt reserutt. Det var ganska skönt att göra det för jag la vissa intressanta landskap åt sidan helt enkelt baserat på tidbrist och geografiskt avstånd.
Argentina börjar framstå mer och mer som en verklig plats. Och är man bara något intresserad av outdoor-wildlife - ja, då ska man dit.
Min fot fortsätter att spöka. Vaknar om morgonen och det känns rätt OK men med dagens ansträngning som igår då det blev extra mycket pulserar det och gör rent ut sagt skitont. Egentligen borde jag väl låta den vila och bara utföra vardagsmotion.
Och vart vänder man sig? Vårdcentralen? Skulle inte tro det. De lägger huvudet på sned och säger: vad tycker du själv? Ja, den frågan har jag fått - till och med med brusten blindtarm. Jag är fotograf inte doktor!
Jaha. En fotspecialist. Men innan jag får tid har det antingen gått över eller så är jag amputerad eller så är jag på andra sidan jordklotet.
Rödluvan har fått frispel, gräver och krafsar på kudden när jag ska sova. Vad står det för? Har någon spritt ut kattmynta i sängen eller vill hon ha uppmärksamhet. Hon brukar sluta med kind- och magmassage.
Addningen på Facebook fortsätter. Ett riktigt dött lik från SCA-tiden kryper fram ur katakomberna. Håret är klippt och jag kände knappt igenom honom.
tisdag 23 oktober 2007
Uruguay, Argentina och lilla den världen på Rehnsgatan
Vaknade men en funny feeling - det är nåt särskilt idag... Slog upp kalendern oj, jag ska visst börja redan klockan två! Vilken tur att jag kollade. Konstigt att jag inte hade koll... Järnkoll.
Maria ringde igår - från Argentina så vi satt och fnissade ett tag. Hon kom med ett lysande förslag. Vi ska åka till Uruguay, en liten trip på tre dagar. Det är nåt jobb hon ska göra där så vi smäller ihop allt.
Uruguay och Argentina ligger bredvid varandra och deras huvudstäder likaså.
Nu börjar jag fatta att jag ska iväg. Och nu är känslan inte lika obehaglig.
Ringde TryggHansa igår och jag har reseförsäkring precis som sig bör och som kommenterat.
Foto? Jag skiter i Holgan och satsar digitalt ända ut.
Maria och Claudio har trådlöst nätverk så blogga kan jag göra från sommaren medan ni andra fryser.
Snart kommer mitt arv det var mer än väntat för min del. Men jag hade betalat mycket mer för en annan utgång - men det är väl onödigt att påpeka.
Micha ringde igår - den lilla snobben. Han har artiklar på gång i det glassigaste av alla tidningar. Han ska skriva om de SNYGGASTE reseböckerna. Jag trodde i min enfald att reselitteratur handlade om andra saker. Inför detta har han fått ringa till Paris och TJATA på modehusen att skicka ut ett provexemplar. Sammetsrösten lyckades och nu har han en raritet från Louis Vietton eller hurdetnustavas.
Folk från förr addar mig kontinuerligt på Facebook. Senast i raden är Stefan "Så ska det låta" Gunnarsson. Sist jag träffade honom in real life var vid poolkanten på utebadet i Boden och vi hade ett filosofiskt samtal som lutade rätt flummigt.
Jag trodde inte ha kom ihåg mig alls.
Han har 379 vänner. Linda Bengtzing och Charlotte Perelli är med på listan. Såna han har jobbat med.
Han får nog många request av typer som hängt över pianot på nån bar han har spelat i. Det brukar vara så.
Såg Råttatuoille i går och det är en riktigt mysig och gullig film. Se den!
Fick mail från LG där han förklarade lite över olika msikdataprogram. Har lust att ge mig in i ett nytt stort projekt. Allvarligt talat - jag har inte tid att jobba! Mitt dygn räcker inte till.
Maria ringde igår - från Argentina så vi satt och fnissade ett tag. Hon kom med ett lysande förslag. Vi ska åka till Uruguay, en liten trip på tre dagar. Det är nåt jobb hon ska göra där så vi smäller ihop allt.
Uruguay och Argentina ligger bredvid varandra och deras huvudstäder likaså.
Nu börjar jag fatta att jag ska iväg. Och nu är känslan inte lika obehaglig.
Ringde TryggHansa igår och jag har reseförsäkring precis som sig bör och som kommenterat.
Foto? Jag skiter i Holgan och satsar digitalt ända ut.
Maria och Claudio har trådlöst nätverk så blogga kan jag göra från sommaren medan ni andra fryser.
Snart kommer mitt arv det var mer än väntat för min del. Men jag hade betalat mycket mer för en annan utgång - men det är väl onödigt att påpeka.
Micha ringde igår - den lilla snobben. Han har artiklar på gång i det glassigaste av alla tidningar. Han ska skriva om de SNYGGASTE reseböckerna. Jag trodde i min enfald att reselitteratur handlade om andra saker. Inför detta har han fått ringa till Paris och TJATA på modehusen att skicka ut ett provexemplar. Sammetsrösten lyckades och nu har han en raritet från Louis Vietton eller hurdetnustavas.
Folk från förr addar mig kontinuerligt på Facebook. Senast i raden är Stefan "Så ska det låta" Gunnarsson. Sist jag träffade honom in real life var vid poolkanten på utebadet i Boden och vi hade ett filosofiskt samtal som lutade rätt flummigt.
Jag trodde inte ha kom ihåg mig alls.
Han har 379 vänner. Linda Bengtzing och Charlotte Perelli är med på listan. Såna han har jobbat med.
Han får nog många request av typer som hängt över pianot på nån bar han har spelat i. Det brukar vara så.
Såg Råttatuoille i går och det är en riktigt mysig och gullig film. Se den!
Fick mail från LG där han förklarade lite över olika msikdataprogram. Har lust att ge mig in i ett nytt stort projekt. Allvarligt talat - jag har inte tid att jobba! Mitt dygn räcker inte till.
måndag 22 oktober 2007
Mondaymorning
Magnus Uggla har kommit med en ny skiva. Det är mycket länge sedan jag tyckte att Uggla gjorde nåt av värde men han är ju alltid underhållande att lyssna på - när han pratar. Han verkar vara en skön snubbe. Åsså bloggar han järnet. Ska kolla in den vid tillfälle.
Försökte hoppa över tonfisk-kvällsmålet igår villket gjorde katten nervös hela natten. Det visade sig med att försöka gräva upp nåt dolt under kudden. Jaja...
Resan närmar sig med skrämmande steg. Jag måste börja fokusera och tänka lite framåt. Det finns lite praktiska saker att ta hand om innan turen. Bara en sån sak som reseförsäkring.
Ring idag!
Intressant intervju i söndagens morgonTV. Richard Flinga bodde i USA med sin familj när han fick veta att en kamrat till honom hade förgripigt sig på sin då sju åriga dotter. Han dödar mannen i vredesmod, åker in i fängelse,död till 46 år men blev frigiven efter 23 år. Familjen "ljuger" för flickan och säger att pappan jobbade i en annan delstat. Så till en början visste hon inte att han var i fängelse.
Efter frigivning blev mannen utvisad till Sverige - ett land han aldrig hade bott i.
Hur går det till? Man blir så nyfiken. Det är såna gånger jag känner att journalister inte gör sitt jobb. Det finns aldrig tid till såna frågor - utom i Malous program för där är intervjuerna långa och heltäckande, så långt jag kan se.
Jag ska googla på Flinga.
Tack gode gud för Internet.
Slutligen: jag har aldrig lyckats få det förklarat på ett tillfredsställande sätt varför kvinnor skall täcka sig med huvudbonad? För mig tillhör det den förlegade tiden. Och det provocerar mig. Så.
Försökte hoppa över tonfisk-kvällsmålet igår villket gjorde katten nervös hela natten. Det visade sig med att försöka gräva upp nåt dolt under kudden. Jaja...
Resan närmar sig med skrämmande steg. Jag måste börja fokusera och tänka lite framåt. Det finns lite praktiska saker att ta hand om innan turen. Bara en sån sak som reseförsäkring.
Ring idag!
Intressant intervju i söndagens morgonTV. Richard Flinga bodde i USA med sin familj när han fick veta att en kamrat till honom hade förgripigt sig på sin då sju åriga dotter. Han dödar mannen i vredesmod, åker in i fängelse,död till 46 år men blev frigiven efter 23 år. Familjen "ljuger" för flickan och säger att pappan jobbade i en annan delstat. Så till en början visste hon inte att han var i fängelse.
Efter frigivning blev mannen utvisad till Sverige - ett land han aldrig hade bott i.
Hur går det till? Man blir så nyfiken. Det är såna gånger jag känner att journalister inte gör sitt jobb. Det finns aldrig tid till såna frågor - utom i Malous program för där är intervjuerna långa och heltäckande, så långt jag kan se.
Jag ska googla på Flinga.
Tack gode gud för Internet.
Slutligen: jag har aldrig lyckats få det förklarat på ett tillfredsställande sätt varför kvinnor skall täcka sig med huvudbonad? För mig tillhör det den förlegade tiden. Och det provocerar mig. Så.
söndag 21 oktober 2007
Det är försent för er andra men jag har sett "Djungelboken" på stadsteatern och det var - skit...bra! Verkligen.
Utspelar sig i den urbana djungeln, typ Sergelplattan 2017. De två föreställningarna som är kvar är tyvärr slutsålda.
Det var jättebra helt enkelt.
Och när hela ensembeln stod längst fram på scenen kände jag en sort sorg att inte få tillhöra.
Men det är en annan sak.
Utspelar sig i den urbana djungeln, typ Sergelplattan 2017. De två föreställningarna som är kvar är tyvärr slutsålda.
Det var jättebra helt enkelt.
Och när hela ensembeln stod längst fram på scenen kände jag en sort sorg att inte få tillhöra.
Men det är en annan sak.
lördag 20 oktober 2007
Saturdaynight special
Om vi börjar med Idol: temat denna vecka är hitlistemusik. Kan bli trist med en massa R'n'B. Jepp. Gathania försökte sig på "Umbrella" som konstigt nog har varit en megahit världen över. Visst rätt cool men sååååå bra är den inte. Men det är min smak det.
Det som man ska verkligen passa sig för när man väljer en låt är att inte nödvändigtvis ta sin favoritartist. Jag menar att välja Justin Timberlake är ju att be om problem, som Mattias gjorde. Och han hängde därmed löst. Och Gathania åkte ut.
Det är svårt att axla vissa mantlar. Folk i stugorna sitter obönhörligen och jämför. Du måste presetera och absolut inte göra en alltför blev kopia av dina favvolåt.
Det som blir tydligt är låtens kraft. Fergie må vara en stor stjärna (heeeeeelt obegripligt) världen över men låten håller inte utanför hennes egna domäner. Marie Picasso som alltid preseterar framstod som blek och tunn. Hon är allt annat än blek och tunn.
Att välja låtar är som att välja bilder - det är konst i sig. Ibland behöver man hjälp och sluta känn efter så förbannat!
På tal om MUSIK: Vill bara slå ett slag för en död man, Chris Whitley. En bluesman, steelguitar och så jädrans bra röst. Synd att han dog i lungcanser 2005. Such a waste.
http://www.youtube.com/watch?v=O-SDmIAJVYo&mode=related&search=
Plåtade igår. Mamman i familjen visade sig vara dotter till en gammal arbetskamrat. Märkligt.
Gick i Hagaparken dag och sparkade lite förstrött i lövhögar. Pratade strunt med Seamire. Sen vrålfikade vi hemma hos henne och kollade på lokala bands skivomslag. Hur nördigt som helst.
Dammsög datorn när jag kom hem. Fann stora spår efter Rödluvan. Halva pälsen satt i fläktsystemet. Inte undra på att den la av häromsistens.
Det som man ska verkligen passa sig för när man väljer en låt är att inte nödvändigtvis ta sin favoritartist. Jag menar att välja Justin Timberlake är ju att be om problem, som Mattias gjorde. Och han hängde därmed löst. Och Gathania åkte ut.
Det är svårt att axla vissa mantlar. Folk i stugorna sitter obönhörligen och jämför. Du måste presetera och absolut inte göra en alltför blev kopia av dina favvolåt.
Det som blir tydligt är låtens kraft. Fergie må vara en stor stjärna (heeeeeelt obegripligt) världen över men låten håller inte utanför hennes egna domäner. Marie Picasso som alltid preseterar framstod som blek och tunn. Hon är allt annat än blek och tunn.
Att välja låtar är som att välja bilder - det är konst i sig. Ibland behöver man hjälp och sluta känn efter så förbannat!
På tal om MUSIK: Vill bara slå ett slag för en död man, Chris Whitley. En bluesman, steelguitar och så jädrans bra röst. Synd att han dog i lungcanser 2005. Such a waste.
http://www.youtube.com/watch?v=O-SDmIAJVYo&mode=related&search=
Plåtade igår. Mamman i familjen visade sig vara dotter till en gammal arbetskamrat. Märkligt.
Gick i Hagaparken dag och sparkade lite förstrött i lövhögar. Pratade strunt med Seamire. Sen vrålfikade vi hemma hos henne och kollade på lokala bands skivomslag. Hur nördigt som helst.
Dammsög datorn när jag kom hem. Fann stora spår efter Rödluvan. Halva pälsen satt i fläktsystemet. Inte undra på att den la av häromsistens.
fredag 19 oktober 2007
Vilken färg har fredag?
På min garderob står två kartonger från Ikea, ni vet med lock och handtag. I de kartongerna ligger fotoalbum, iden ena SCA-relaterade saker och diverse i den andra. Där, hittade jag bilderna till de negg jag sökte igår. Så i värsta fall kan jag skanna in bilderna på nytt. Det var det.
Rödluvan har tidigare haft ena kartongen som nån sorts hang-out. Hon petade bort locket i början av sin karriär och låg däri och myste. Jag har hört henne krafsa rejält men trott i min enfald att hon har rullat runt lite bland lösa papper.
Bah!
När jag nu tar ned den ena kartongen upptäcker jag att katt-trasan inte bara har sovit middag, hon har krafsat bort en tredjedel av själva botten! Ser ut som trettio råttor har gnagit hål på kartongen. Totalt pulveriserat.
Nåja. Pärmarna var intakt. DET hade ju bara varit för mycket.
Ikväll ska jag till Åkersberga och fotografera en politiker, vars barnbarn ska kräla runt och på honom. Så är beställningen från tidningen. Ett varmt och nära porträtt på en man som inte tyckte att han fanns till för sina egna barn och vill nu ta igen det med sina barnbarn.
När ska vuxna karlar lära sig? Det är ju samma visa hela tiden. Skaffar du barn ryker en del av möjligheten att göra karriär.
I alla fall.
Det bär av till Åkersberga med min utrustning och jag missar en del av Idol. Får ta igen det på annat vis.
Har hittat ett ställe på nätet (finns flera) där man kan ladda upp sina bilder och göra en egen fotobok. Det måste jag pröva.
Om man jämför nutiden med låt oss säga tjugo år tillbaka, eftersom det har varit på tapeten tidigare i veckan, så hittar man följande: förrut var det en stor grej när någon i ens bekantskapskrets släppte en skiva. Det var årets pryl. Nu är det inte samma ståhej. Du kan till och med ombesörja det själv. Marknadsföringen sker på Myspace. Lite anarkistiskt, så där.
Den digitala kamerarevolutionen har gjort alla till fotografer. Hm, kanske inte ritkigt.
Vi kan alla titulera oss författare och småkändisar efter blogg-hypen. Och de riktigas alster hamnar i pocketutgåva innan du hinner svälja din latte.
Frågan är om detta nödvändigtvis urholkar den samlade kvaliten kulturen? Fanns det en vits med det kulturella nålsögat få tidigare slank igenom?
För dem som inte passar i den rådande trenden, oavsett om de är före- eller efter sin tid, kan numera nonchalant rycka på axlarna och hitta sin publik och försörjning på annat vis. Man är inte utelämnad till rådande krav.
Det om man vill se på saken med ett trevligt, liberalt, utopiskt sätt.
Vi andra - som delvis är beroende av inkomster baserade på något så flyktigt som tycke & smak - måste hela tiden motivera både för oss själva och kunder varför de ska betala oss för något som de rent tekniskt i bästa fall kan utföra själv.
Bara för att vi kan blogga, äger en kamera, memorera en dialog, rigga ett trumset på Debaser betyder det inte att vi besitter nån sorts kvalitet som håller i längden.
Men vad spelar det för roll - om vi har kul under tiden.
Dalai Lama har sagt att livet går ut på att vara lycklig.
Vi får väl tro honom.
Rödluvan har tidigare haft ena kartongen som nån sorts hang-out. Hon petade bort locket i början av sin karriär och låg däri och myste. Jag har hört henne krafsa rejält men trott i min enfald att hon har rullat runt lite bland lösa papper.
Bah!
När jag nu tar ned den ena kartongen upptäcker jag att katt-trasan inte bara har sovit middag, hon har krafsat bort en tredjedel av själva botten! Ser ut som trettio råttor har gnagit hål på kartongen. Totalt pulveriserat.
Nåja. Pärmarna var intakt. DET hade ju bara varit för mycket.
Ikväll ska jag till Åkersberga och fotografera en politiker, vars barnbarn ska kräla runt och på honom. Så är beställningen från tidningen. Ett varmt och nära porträtt på en man som inte tyckte att han fanns till för sina egna barn och vill nu ta igen det med sina barnbarn.
När ska vuxna karlar lära sig? Det är ju samma visa hela tiden. Skaffar du barn ryker en del av möjligheten att göra karriär.
I alla fall.
Det bär av till Åkersberga med min utrustning och jag missar en del av Idol. Får ta igen det på annat vis.
Har hittat ett ställe på nätet (finns flera) där man kan ladda upp sina bilder och göra en egen fotobok. Det måste jag pröva.
Om man jämför nutiden med låt oss säga tjugo år tillbaka, eftersom det har varit på tapeten tidigare i veckan, så hittar man följande: förrut var det en stor grej när någon i ens bekantskapskrets släppte en skiva. Det var årets pryl. Nu är det inte samma ståhej. Du kan till och med ombesörja det själv. Marknadsföringen sker på Myspace. Lite anarkistiskt, så där.
Den digitala kamerarevolutionen har gjort alla till fotografer. Hm, kanske inte ritkigt.
Vi kan alla titulera oss författare och småkändisar efter blogg-hypen. Och de riktigas alster hamnar i pocketutgåva innan du hinner svälja din latte.
Frågan är om detta nödvändigtvis urholkar den samlade kvaliten kulturen? Fanns det en vits med det kulturella nålsögat få tidigare slank igenom?
För dem som inte passar i den rådande trenden, oavsett om de är före- eller efter sin tid, kan numera nonchalant rycka på axlarna och hitta sin publik och försörjning på annat vis. Man är inte utelämnad till rådande krav.
Det om man vill se på saken med ett trevligt, liberalt, utopiskt sätt.
Vi andra - som delvis är beroende av inkomster baserade på något så flyktigt som tycke & smak - måste hela tiden motivera både för oss själva och kunder varför de ska betala oss för något som de rent tekniskt i bästa fall kan utföra själv.
Bara för att vi kan blogga, äger en kamera, memorera en dialog, rigga ett trumset på Debaser betyder det inte att vi besitter nån sorts kvalitet som håller i längden.
Men vad spelar det för roll - om vi har kul under tiden.
Dalai Lama har sagt att livet går ut på att vara lycklig.
Vi får väl tro honom.
Malou, giftemål och A-kassa
Ma i Älta och Ma i Spanien. Det får illustrera att snart lämnar jag en ganska kall höst och drar till värmen på andra sidan klotet. Jag vet inte om det kommer att ges tillfälle till bad men varmt blir det garanterat.Jag har proklamerat för programmet Efter Tio med Malou. Det är verkligen ett bra program. Oavsett vilka hennes gäster är så blir det ett intressant samtal. Stina - släng dig i ett slaskigt dike!
Jag håller inte med de som säger att hon enbart lyfter fram offer eller hjältar. Det är att förminska hela programmets innehåll. Då har man inte tittat klart, skulle jag vilja säga.
Den som säger det letar offermyter där inga finns. Visst berättar hon om folk som har varit nere i skiten på ett eller annat sätt - men de är inga offer. De har tagit tag i sina liv och förändrat dem. Använt sig av de möjligheter som har blivit givna.
Ofta har hon ett tema som löper hela veckan. Denna vecka har det handlat om hjärnan: Allt från minnesförluster tills alldeles nyligt: då hon hade en akademisk beteendevetare/tankeläsare i studion som visade sina talanger.
Malou är jättebra - helt enkelt. Måste skriva och säga det till henne.
Men Malou är ingen bra arbetsmoral för mig för jag har svårt att slita mig från rutan.
Idag skiter jag i det.
Men innan jag återvänder dit ska jag klaga på två saker:
Det ryktas - som vanligt - att Viktoria ska gifta sig till sommaren och det begärs extra pengar för detta. Varifrån? Statskassan antar jag ellerhurdetnugårtill.
När vi andra dödliga gifter oss får vi ta sparande slantar för att täcka alla de utgifter som rör vårt bröllop. Men inte Bernadotte. Som om de vore fattiga! Jävla utsugare!
Nästa klagomål: Regeringen vill öka antalet medlemmar i A-kassan. Det har varit ett stort avhopp nämligen sedan chockhöjningen - typ 350 000 avhoppare. Man pratar till och med om att vara medlem ska vara obligatoriskt. Bra idé kanske för folk verkar inte förstå sitt eget bästa. Jag har nämligen sett på nära håll hur personer utan A-kassa har blivit av med sina jobb och sen stått där med hakan i handen och tyckte att livet är orättvisst.
Sure.
Men det är inte det egentligen som jag tycker är upprörande. Tydligen är det bara fem av nitton i regeringen (tror jag de sa på nyheterna) som själva är med i A-kassan.
Tycker nu politiker att det är viktigt med vissa saker och manar på oss andra till stordåd, börja då med er själva.
Ta sedan en stund och titta er i spegeln och svara på frågan: Varför finns det politikerförakt?
Mer pengar till de som redan har som sagt.
Globalt sett är det bara en person som kan grava lax. Han heter Henning och bor i Älvsbyn.
torsdag 18 oktober 2007
De försvunna negativen
Bilder som jag har fotograferat innan Kulturama-tid, medeltid och modern tid är inklistrade i pärmar på klassiskt vis. Men neggen... hu!
Letar svart/vita neg på Linn när hon var två-tre år och hittar dem inte. Du tänker: kanske försvann de med "flytten" (avpolleteringen av mamma hus) men icke. Jag vet att de finns men jag vet inte var.
Gissa om jag är frustrerad för de bilderna på Linn när hon är tre år och står ute på gräsmattan utanför Elisabeths hus är jag väldigt stolt över. De är jättefina. Och Linn har knappt sett dem.
Men jag hittar annat. Diabild på Tajga, neg från mina öststatsresor, bilder från Skellefteå. Alla killar har hockeyfrilla, slingor och gigantiska glasögon. Ser jättekul ut.
Men det var ju något annat jag sökte.
I kön på Konsum ser jag plötsligt det framför mig: neggen är i en svart pärm och ligger i frostade negfickor. Jag vet det så starkt för jag hade inte råd att köpa genomskinliga. Eller jag prioriterade, snarare.
Så var är pärmen?
Förmodligen - och det här är inte kul - finns den i nån påse uppe på vinden. Tjena. Jag har tre förråd. Och int' tänker jag göra det ikväll.
Letar svart/vita neg på Linn när hon var två-tre år och hittar dem inte. Du tänker: kanske försvann de med "flytten" (avpolleteringen av mamma hus) men icke. Jag vet att de finns men jag vet inte var.
Gissa om jag är frustrerad för de bilderna på Linn när hon är tre år och står ute på gräsmattan utanför Elisabeths hus är jag väldigt stolt över. De är jättefina. Och Linn har knappt sett dem.
Men jag hittar annat. Diabild på Tajga, neg från mina öststatsresor, bilder från Skellefteå. Alla killar har hockeyfrilla, slingor och gigantiska glasögon. Ser jättekul ut.
Men det var ju något annat jag sökte.
I kön på Konsum ser jag plötsligt det framför mig: neggen är i en svart pärm och ligger i frostade negfickor. Jag vet det så starkt för jag hade inte råd att köpa genomskinliga. Eller jag prioriterade, snarare.
Så var är pärmen?
Förmodligen - och det här är inte kul - finns den i nån påse uppe på vinden. Tjena. Jag har tre förråd. Och int' tänker jag göra det ikväll.
Lönekris på Dramaten - my ass!
Kattdejten igår gick lite som jag befarade, fast värre, inte värst dock. Jag hade trott att Rödluvan skulle trycka under soffa eller säng och Tigger ligger i ett hörn och tycker att det hela var lite uttråkande.
Fast så blev inte fallet.
Tigger triggande Rödluvan till konstant morr, vilket höll på hela kvällen. Han bevakade och försökte närma sig i timtal. Och hon fräste, morrade och kom han för nära exploderade hon. Och han fattade inget - bokstavskombination i kryliska bokstäver.
Vi hade svårt att avgöra om han var medvetet elak eller om han ville bara leka - ett blankt ansiktsuttryck. Men han gav sig inte. Och hon tyckte INTE om det.
De få gånger när han slutade - slutade burduntonen och hon började försiktigt, trevande att kolla in honom så helt kört kanske det inte är.
Så jag mölade in henne i lilla ryggsäcken och åkte hemåt i natten och Rödluvan kunde pusta ut.
Det kanske är män hon inte gillar.
En hard-core feminist till katt.
Läste i City igår att det är lönekris för Dramatenskådisar. Medianlönen för skådespelare mellan 26-30 år ligger på 19 900. Melinda Kinnaman säger: "För dem som har barn är det omöjligt att klara sig". Å, stackars dom! Välkommen till verkligheten - kära teaterdivor. Jobbar du inom vården är en lön på 16 000 kr/mån inte alls ovanligt. Det finns jobb som är ännu sämre betalt. En bekant blev erbjuden ett jobb som låg tusen kronor UNDER hennes A-kassa. Sug på den, du!
Tomas Sander på Teaterförbundet säger att det är jättesvårt att få det att gå ihop. Man drygar ut lönen med inläsning av talböcker, film och i vissa fall reklam.
Åter igen: stackars dom - sagt med ironi. Till att börja med är det du och jag i slutändan som betalar deras lön. Det är mycket pengar från staten som går direkt till kulturstöd för teatrar för de går inte runt annars. Gäller Dramaten i allra högsta grad.
Jag vill inte betala en lyxlön för nån som kan tjäna ihop det genom att vidga sin teatraliska horisont. De ska vara jävligt glada att kunna dryga ut lönen med något som är relaterat till sin egen bransch. För många är det en ren och skär utopi.
I kulisserna bubblar förakt för andra medier. Att läsa knepiga monologer på samhällsstödd scen kommer alltid att anses som finare i de flesta kretsar.
Wake up and smell the coffee - vi andra har varit vakna i flera timmar.
Fast så blev inte fallet.
Tigger triggande Rödluvan till konstant morr, vilket höll på hela kvällen. Han bevakade och försökte närma sig i timtal. Och hon fräste, morrade och kom han för nära exploderade hon. Och han fattade inget - bokstavskombination i kryliska bokstäver.
Vi hade svårt att avgöra om han var medvetet elak eller om han ville bara leka - ett blankt ansiktsuttryck. Men han gav sig inte. Och hon tyckte INTE om det.
De få gånger när han slutade - slutade burduntonen och hon började försiktigt, trevande att kolla in honom så helt kört kanske det inte är.
Så jag mölade in henne i lilla ryggsäcken och åkte hemåt i natten och Rödluvan kunde pusta ut.
Det kanske är män hon inte gillar.
En hard-core feminist till katt.
Läste i City igår att det är lönekris för Dramatenskådisar. Medianlönen för skådespelare mellan 26-30 år ligger på 19 900. Melinda Kinnaman säger: "För dem som har barn är det omöjligt att klara sig". Å, stackars dom! Välkommen till verkligheten - kära teaterdivor. Jobbar du inom vården är en lön på 16 000 kr/mån inte alls ovanligt. Det finns jobb som är ännu sämre betalt. En bekant blev erbjuden ett jobb som låg tusen kronor UNDER hennes A-kassa. Sug på den, du!
Tomas Sander på Teaterförbundet säger att det är jättesvårt att få det att gå ihop. Man drygar ut lönen med inläsning av talböcker, film och i vissa fall reklam.
Åter igen: stackars dom - sagt med ironi. Till att börja med är det du och jag i slutändan som betalar deras lön. Det är mycket pengar från staten som går direkt till kulturstöd för teatrar för de går inte runt annars. Gäller Dramaten i allra högsta grad.
Jag vill inte betala en lyxlön för nån som kan tjäna ihop det genom att vidga sin teatraliska horisont. De ska vara jävligt glada att kunna dryga ut lönen med något som är relaterat till sin egen bransch. För många är det en ren och skär utopi.
I kulisserna bubblar förakt för andra medier. Att läsa knepiga monologer på samhällsstödd scen kommer alltid att anses som finare i de flesta kretsar.
Wake up and smell the coffee - vi andra har varit vakna i flera timmar.
onsdag 17 oktober 2007
Folk från Förr
Jag har en jättetrevlig granne. Vi brukar träffas ibland, dricka kaffe och nån bulle och prata lite om livets kringelkrokar. Hon är äldre än mig - en ung pensionär. Ung till sinnet. Hon borde vara allas förebild. Hon tar sig för saker: går på träffar, dansar till gammal jazz på Nalen eller åker till Motala över dagen och går runt och njuter. Är i nuet och tar var dag i sänder.
Hon har, som så många andra, under stora delar av sitt liv levt i familjen, för familjen. En riktig lärartyp, ordentlig och förberedd, alltid redo att klämma in något extra. Men livet tar sina svängar - idag lever hon annorlunda, både på gott och ont.
Idag gav hon mig ett känt citat: alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Jag träffade min gamla klasskamrat idag, tjugo år senare. Han är sig lik, lite klädsamt äldre och magrare.
Vi hade en del att prata om, kan man säga, men lunchtiden räckte inte till.
Igår berättade jag om känslan att ha drabbats av en minnesförlust. När min granne ger citatet här ovan tänker jag att det är väl så det var: tiden mellan tjugo år och idag; alla dessa dagar - det var mitt liv.
Inte konstigt att jag tror jag har sovit under tiden. Att jag känner minnesförlust. Utifrån olika aspekter har jag varit i koma. Bortdomnad. En del känslor kapslades in i och ställdes i vitrinskåpet. Så sliter nån upp dörren, trögheten i träet ger ifrån sig ett speciellt ljud.
Det där ljudet i mammas bokhylla, när glasdörren öppnas, kommer jag aldrig mer att höra, för bokhyllan är slängd på soptippen i Boden.
Men ljudet från den andra vitrindörren - det som egetligen inte finns - den hör man lite nu och då. Ibland söker man upp den, ibland kommer det som en överraskning.
Men effekten och minichocken är alltid densamma.
Det är inte varje möte som slutar lyckat.
Men det gjorde det idag.
Om du frågar mig.
Hon har, som så många andra, under stora delar av sitt liv levt i familjen, för familjen. En riktig lärartyp, ordentlig och förberedd, alltid redo att klämma in något extra. Men livet tar sina svängar - idag lever hon annorlunda, både på gott och ont.
Idag gav hon mig ett känt citat: alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Jag träffade min gamla klasskamrat idag, tjugo år senare. Han är sig lik, lite klädsamt äldre och magrare.
Vi hade en del att prata om, kan man säga, men lunchtiden räckte inte till.
Igår berättade jag om känslan att ha drabbats av en minnesförlust. När min granne ger citatet här ovan tänker jag att det är väl så det var: tiden mellan tjugo år och idag; alla dessa dagar - det var mitt liv.
Inte konstigt att jag tror jag har sovit under tiden. Att jag känner minnesförlust. Utifrån olika aspekter har jag varit i koma. Bortdomnad. En del känslor kapslades in i och ställdes i vitrinskåpet. Så sliter nån upp dörren, trögheten i träet ger ifrån sig ett speciellt ljud.
Det där ljudet i mammas bokhylla, när glasdörren öppnas, kommer jag aldrig mer att höra, för bokhyllan är slängd på soptippen i Boden.
Men ljudet från den andra vitrindörren - det som egetligen inte finns - den hör man lite nu och då. Ibland söker man upp den, ibland kommer det som en överraskning.
Men effekten och minichocken är alltid densamma.
Det är inte varje möte som slutar lyckat.
Men det gjorde det idag.
Om du frågar mig.
Gaykokböcker och Britney
Sverige är världens tätaste kokboks-land. Märkligt när folk i enkäter säger att de ägnar ungefär tio minuter till matlagning...
Det sägs att det ges ut en kokbok om dagen.
Lyssnar med ett halv öra på vad som sägs om saken på Efter tio.
..." första gay-kokboken".
Va?!
Springer dit. Jo, minsann. Glassig bok med recept och bilder. Bilderna föreställer transor och nakna killar bland klippor som håller i ett matfat.
Fy fan vilket skämt! Så fult! Så... over the top på ett obegripligt spektakulärt och ohippt sätt.
Get over it!
Nåt helt annat: såg Britney Spears senaste comeback-video på MTV i morse. Ojojojoj! Kan någon upplysa damen att porr är helt ute. Fråga Christina Aguilera.
Det var lite sorgligt att se. Brittan har en sån sorgsen blick, det skiner igenom vad som verkar hända i hennes liv.
Brittan och Linda Rosing är som lite lika eller hur?
Sorgligt, sorligt.
Det sägs att det ges ut en kokbok om dagen.
Lyssnar med ett halv öra på vad som sägs om saken på Efter tio.
..." första gay-kokboken".
Va?!
Springer dit. Jo, minsann. Glassig bok med recept och bilder. Bilderna föreställer transor och nakna killar bland klippor som håller i ett matfat.
Fy fan vilket skämt! Så fult! Så... over the top på ett obegripligt spektakulärt och ohippt sätt.
Get over it!
Nåt helt annat: såg Britney Spears senaste comeback-video på MTV i morse. Ojojojoj! Kan någon upplysa damen att porr är helt ute. Fråga Christina Aguilera.
Det var lite sorgligt att se. Brittan har en sån sorgsen blick, det skiner igenom vad som verkar hända i hennes liv.
Brittan och Linda Rosing är som lite lika eller hur?
Sorgligt, sorligt.
Shantaram
TV4 bästa program är Efter Tio med Malou. Ni som arbetar vet inte vad ni missar. Kanske går det att se avsnitten i efterhand på deras hemsida. Tror det. I så fall - titta!
På onsdagar har hon en bokklubb. Idag visades en bandad intervju av en australiensk författare som har skrivit en riktig tegelsten som heter "Shantaram". Den ska jag läsa.
Intervjun var så intressant att jag fastnade framför rutan med tandborsten i käften.
Tänk er följande: ung man gifter sig och får barn, skriver noveller och böcker? och blir publicerad. Frun lämnar honom och barnet, flyttar till USA. Efter nåt år kommmer hon tillbaka och ska ha barnet tillbaka, vilket domstolen ger henne rätt till. Han blir deprimerad, börjar knarka och det hela slutar med att han utför ett beväpnat rån. Beäväpnad med en leksakspistol! Straffet - 23 års fängelse. Han rymmer sticker till Bombay i Indien. Gömmer sig i slummen och utger sig för att vara läkare. En svartsjuk kvinna som inte får sin kärlek besvarad, ser till att han hamnar i indiskt fängelse. Efter fyra månader av misshandel och ingen offentlig dom, släpps han ut för en lokalmaffiaboss drar i några trådar. Sen börjar ett liv som knarkkurir...
Puh!
Det är bara hälften.
Jag måste läsa boken! 189 kr på adlibris.
http://www.malousbokklubb.se/Episode/
http://www.shantaram.com/
På onsdagar har hon en bokklubb. Idag visades en bandad intervju av en australiensk författare som har skrivit en riktig tegelsten som heter "Shantaram". Den ska jag läsa.
Intervjun var så intressant att jag fastnade framför rutan med tandborsten i käften.
Tänk er följande: ung man gifter sig och får barn, skriver noveller och böcker? och blir publicerad. Frun lämnar honom och barnet, flyttar till USA. Efter nåt år kommmer hon tillbaka och ska ha barnet tillbaka, vilket domstolen ger henne rätt till. Han blir deprimerad, börjar knarka och det hela slutar med att han utför ett beväpnat rån. Beäväpnad med en leksakspistol! Straffet - 23 års fängelse. Han rymmer sticker till Bombay i Indien. Gömmer sig i slummen och utger sig för att vara läkare. En svartsjuk kvinna som inte får sin kärlek besvarad, ser till att han hamnar i indiskt fängelse. Efter fyra månader av misshandel och ingen offentlig dom, släpps han ut för en lokalmaffiaboss drar i några trådar. Sen börjar ett liv som knarkkurir...
Puh!
Det är bara hälften.
Jag måste läsa boken! 189 kr på adlibris.
http://www.malousbokklubb.se/Episode/
http://www.shantaram.com/
tisdag 16 oktober 2007
Håhåjaja. Jag fick ett mail för ett tag sedan (kan ha kommenterat det tidigare, förmodligen) från en gammal klassis från Skellefteå-tiden. LG bor numera sedan massor av år i Boden eller Övre Svartlå. Han mailade, är nere i Stockholm nu i veckan och vi ska träffas imorgon, enligt planerna. Eftersom han är från Norrland lär han ju inte avboka som sörlänningarna som oftast gör.
Jag vet att det är mycket Facebook-snack men jag kan inte låta bli. Han och Kristina eller Girri som vi kallade henne, träffades på gymnasiet och håller ihop fortfarande. Det som är xxxx är de facto att de har barn som går andra året på gymnasiet. Detsamma gäller Anna Ericsson, en annan sån där från förr som har addat mig, barn i gymnasieålder. Jag kan inte hantera det. Jag blir chockad. Får lite småpanik. Har tiden gått så fort? Får en känsla av minnesförlust.
Vi tror att vi inte har setts på tjugo år.
hade någon sagt det till mig - att nu ser du inte LG på 20 år hade jag.... jag vet inte.
Är det så när man inte har barn, man har ingen tidsaxel att luta sig mot. Inget att mäta efter förrutom sin egen åldersticka?
Funderade idag på att jag faktiskt hade kunnat ha en tjugoåring på halsen. Men i nästa andetag vet jag att det är orimligt, för så länge jag kan minnas har jag vetat att jag aldrig skulle få barn.
Barn är säkert fantastiskt om inte annat kommer de och hälsar på en om man har tur, på hemmet. Jag får sitta där själv.
Men tänk vad familjeliv hade förändrat utgången. Så annorlunda allt hade blivit.
Ibland känner jag mig totalt ensam i det här Petra Pan-tillståndet. Finns det någon annan därute - eller är det bara jag?
Tiden på gymnasiet var min bästa. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Många år efter det levde jag kvar i den tiden. När det sedan gick upp för mig att livet för alla andra fortsatte och att jag inte orkade hålla igång alla relationer som splittrades över landet, la jag locket på och försvann ut ur deras synvinkel.
Och livet fortsatte även för mig men en del av mig är alltid kvar i Skellefteå, under 80-talet.
Så kom Internet och alla möjligheter att skrapa rätt på folk – om man vill. Och helt plötsligt skrapar folk rätt på mig. Vilket i sig känns underligt.
Ibland känns den tiden så nära, så blir det väl när man cementerar känslor och händelser. Så tänker jag bara på vad annorlunda det är i vårt samhälle nu med ändrat sätt att vara, leva och kommunicera. Då känns den tiden så långt, långt borta.
Kanske är det så att man aldrig växer upp ordentligt om man inte blir förälder för som det är nu kan jag alltid bete mig som en tonåring. Skillnaden är att det är jag som får ta konsekvenserna ända ut för mitt barnsliga beteende.
Det i sig kanske är vuxet nog.
Under tiden flashar det till emellanåt då det blir väldigt klart hur osynkad jag är med omvärlden. Jag är inte min ålder. Vad fan är jag?
Jag vet att det är mycket Facebook-snack men jag kan inte låta bli. Han och Kristina eller Girri som vi kallade henne, träffades på gymnasiet och håller ihop fortfarande. Det som är xxxx är de facto att de har barn som går andra året på gymnasiet. Detsamma gäller Anna Ericsson, en annan sån där från förr som har addat mig, barn i gymnasieålder. Jag kan inte hantera det. Jag blir chockad. Får lite småpanik. Har tiden gått så fort? Får en känsla av minnesförlust.
Vi tror att vi inte har setts på tjugo år.
hade någon sagt det till mig - att nu ser du inte LG på 20 år hade jag.... jag vet inte.
Är det så när man inte har barn, man har ingen tidsaxel att luta sig mot. Inget att mäta efter förrutom sin egen åldersticka?
Funderade idag på att jag faktiskt hade kunnat ha en tjugoåring på halsen. Men i nästa andetag vet jag att det är orimligt, för så länge jag kan minnas har jag vetat att jag aldrig skulle få barn.
Barn är säkert fantastiskt om inte annat kommer de och hälsar på en om man har tur, på hemmet. Jag får sitta där själv.
Men tänk vad familjeliv hade förändrat utgången. Så annorlunda allt hade blivit.
Ibland känner jag mig totalt ensam i det här Petra Pan-tillståndet. Finns det någon annan därute - eller är det bara jag?
Tiden på gymnasiet var min bästa. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Många år efter det levde jag kvar i den tiden. När det sedan gick upp för mig att livet för alla andra fortsatte och att jag inte orkade hålla igång alla relationer som splittrades över landet, la jag locket på och försvann ut ur deras synvinkel.
Och livet fortsatte även för mig men en del av mig är alltid kvar i Skellefteå, under 80-talet.
Så kom Internet och alla möjligheter att skrapa rätt på folk – om man vill. Och helt plötsligt skrapar folk rätt på mig. Vilket i sig känns underligt.
Ibland känns den tiden så nära, så blir det väl när man cementerar känslor och händelser. Så tänker jag bara på vad annorlunda det är i vårt samhälle nu med ändrat sätt att vara, leva och kommunicera. Då känns den tiden så långt, långt borta.
Kanske är det så att man aldrig växer upp ordentligt om man inte blir förälder för som det är nu kan jag alltid bete mig som en tonåring. Skillnaden är att det är jag som får ta konsekvenserna ända ut för mitt barnsliga beteende.
Det i sig kanske är vuxet nog.
Under tiden flashar det till emellanåt då det blir väldigt klart hur osynkad jag är med omvärlden. Jag är inte min ålder. Vad fan är jag?
När det är fest ska ungarna sova!
Det rasslar till i min mailbox och några kontakter från förr addar mig på Facebook. En del umgicks jag med då det begav sig, andra inte. En del har jag glömt, en del har jag funderat på under åren. Några vykortshälsningar i allra bästa välmening. Det blir nog inget mer än så. Jag kanske inte önskar det heller. När folk från förr gör sig påminda är det som en bekräftelse också på att man har levt, ens minnen är inte fejkade fantasier uppe i huvudet. De finns, de har också åldrats och det är som lugnade känsla.
Det är gulligt när någon åker på 97:an upp mot Harads och passerar Vittjärvs-skylten och undrar varje gång vad som blev av mig.
Ett tag kändes det som om jag inte hade existerat. När jag la ned luren tystnade ljuden. Som en B-kändis som inte får några gig längre.
Jag tror Facebook är genialiskt ur den synvinkeln. Men nåt mer än vykort är det inte. Men vykort är bra det också.
En person som jag känner ska ha en inflyttningsfest. Tjugofem personer är inbjudna, de flesta par. Ett par vill ha med sina barn på festen i åldrarna "virännerruntochvåraföräldrarmåstepassaossåviintespringeritrappen". Tydligen har det varit fest tidigare och barnen har taggat med. Satte sordin på stämningen.
Vad säger man?
Visst. Man kan ta ett medelhavsgrepp om det hela och låta alla åldrar vara tillsammans. Ser så mysigt ut när man är utomlands, eller hur?
Men det är inte alltid mysigt här hemma i Sverige när det är svinkallt ute och det är en begränsad ytan att röra sig, inte en utomhus restaurang i Grekland.
Jag tycker nej. Hade det varit min fest hade jag sagt nej.
Jag hade en födelsedagsfest en gång, en tjejfest. Inget hallihallå utan mat, lite vin och slisk. En av mina kompisar (numera bekant) som tyvärr av eget beslut har hamnat i perferiet, tog med sig sin son på festen för att pappan skulle få "vila" (grr- kvinnofälla).
Vad hände? Jo, hon satt fjättrad med ungen som för övrigt uppförde sig exemplariskt och tog inte del av själva festen.
Att dra med barn på fest när man egentligen inte behöver, kanske är för snål för barnvakt att att göra en otjänst mot sig själv och alla andra.
Så är det bara.
Detsamma gäller IKEA och andra "roliga" affärer. Ungar hatar sånt. Men där finns ju i alla fall ett lekrum.
Jag är inte så förtjust i konceptet barn. Jag hatar truckvagnarna lattemorsorna skjuter framför sig på stan. Jag avskyr det här medelklass-curlandet med ungarna. Jag skulle aldrig köpa Mama, Vi föräldrar eller nån annan barnrelaterad tidning. Enkelt: jag har katt.
Jag är nog hård, ensidig och självupptagen. Men jag vill inte ha en fest där ungar mölar sig in genom dörrspringan. USCH!
Tacka vet jag sånt här -
http://www.blocket.se/vi/13019688.htm?ca=11_s
De får gärna smita in!
Det är gulligt när någon åker på 97:an upp mot Harads och passerar Vittjärvs-skylten och undrar varje gång vad som blev av mig.
Ett tag kändes det som om jag inte hade existerat. När jag la ned luren tystnade ljuden. Som en B-kändis som inte får några gig längre.
Jag tror Facebook är genialiskt ur den synvinkeln. Men nåt mer än vykort är det inte. Men vykort är bra det också.
En person som jag känner ska ha en inflyttningsfest. Tjugofem personer är inbjudna, de flesta par. Ett par vill ha med sina barn på festen i åldrarna "virännerruntochvåraföräldrarmåstepassaossåviintespringeritrappen". Tydligen har det varit fest tidigare och barnen har taggat med. Satte sordin på stämningen.
Vad säger man?
Visst. Man kan ta ett medelhavsgrepp om det hela och låta alla åldrar vara tillsammans. Ser så mysigt ut när man är utomlands, eller hur?
Men det är inte alltid mysigt här hemma i Sverige när det är svinkallt ute och det är en begränsad ytan att röra sig, inte en utomhus restaurang i Grekland.
Jag tycker nej. Hade det varit min fest hade jag sagt nej.
Jag hade en födelsedagsfest en gång, en tjejfest. Inget hallihallå utan mat, lite vin och slisk. En av mina kompisar (numera bekant) som tyvärr av eget beslut har hamnat i perferiet, tog med sig sin son på festen för att pappan skulle få "vila" (grr- kvinnofälla).
Vad hände? Jo, hon satt fjättrad med ungen som för övrigt uppförde sig exemplariskt och tog inte del av själva festen.
Att dra med barn på fest när man egentligen inte behöver, kanske är för snål för barnvakt att att göra en otjänst mot sig själv och alla andra.
Så är det bara.
Detsamma gäller IKEA och andra "roliga" affärer. Ungar hatar sånt. Men där finns ju i alla fall ett lekrum.
Jag är inte så förtjust i konceptet barn. Jag hatar truckvagnarna lattemorsorna skjuter framför sig på stan. Jag avskyr det här medelklass-curlandet med ungarna. Jag skulle aldrig köpa Mama, Vi föräldrar eller nån annan barnrelaterad tidning. Enkelt: jag har katt.
Jag är nog hård, ensidig och självupptagen. Men jag vill inte ha en fest där ungar mölar sig in genom dörrspringan. USCH!
Tacka vet jag sånt här -
http://www.blocket.se/vi/13019688.htm?ca=11_s
De får gärna smita in!
måndag 15 oktober 2007
Duffel & Facebook
Detta är shoppingläget ute på stan: Duffel är inte modernt. Hittade ingen de vanliga ställena bara på Axelssons, vilket är en riktig tantaffär. Men jag hittade en duffel tillslut! Visserligen inte den färg jag hade önskat men vem får vara kräsen i dessa dagar?
Inlägg i silikon till skon men inga skor. När jag kom hem möter mig fem nya, färska meddelanden på Facebook, folk från förr typ gymansiet. Jättekul.
I övrigt är det uttröttande på stan, folk lever om och förvirrade finnar från Siljanbåtarna virrar runt och ställer sig i vägen.
Inlägg i silikon till skon men inga skor. När jag kom hem möter mig fem nya, färska meddelanden på Facebook, folk från förr typ gymansiet. Jättekul.
I övrigt är det uttröttande på stan, folk lever om och förvirrade finnar från Siljanbåtarna virrar runt och ställer sig i vägen.
Sömnforskare, digitalasändningar och duffeljakt
En sömnforskare sitter på morgonTV och svarar på frågor. Å nej! Det är ju den där ocharmige saken som jag fick fotografera tidigare i vår. Han utstrålar kyla men han kanske inte kan rå för det. Blicken är död. Som på en abborre.
Benjamin sa en gång att han tyckte abborrar var söta.
Håller inte med.
Det analoga nätet är nu helt släckt. Skåne dog i morse. Ser man via UPC som jag gör slipper man lägga ut slantar på en digitalbox - än så länge. De gör nämligen om sändningen från digi till analog så man kan tittta. Snällt.
Här kommer en minilista på folk jag inte vill träffa:
Tom Cruise
Ulf Lundell
Carola
Linda Rosing
Egentligen kan jag göra den jättelång men man har begränsat utrymme på en bloggplats!
Så. Funderar på att lägga allt åt sidan och bege mig ut på en Duffel-jakt. Jag har vissa krav dock: den behöver inte vara äkta - för de är svinigt dyra och finns bara i typ tre färger.
Jag vill ha en mörkgrön, vinröd eller plommonfärgad. Var kan jag hitta sånt? Det får bli H&M, Kapp-Ahl, Lindex och nån tantaffär mittemot Åhléns. Men där lär väl allt vara klarrött med dragning på orange. Huga!
Jag ser inte framemot den här shoppingturen men jag kanske kan göra det i det tempo jag fixar sånt i: bowlingklotets - klyver en väg i folkmassan.
Så. Om du ser en duffel som stämmer in - give me a call.
Ring mig i vilket fall som. Har ny mobil och jag behöver öva in den nya ringsignalen.
Benjamin sa en gång att han tyckte abborrar var söta.
Håller inte med.
Det analoga nätet är nu helt släckt. Skåne dog i morse. Ser man via UPC som jag gör slipper man lägga ut slantar på en digitalbox - än så länge. De gör nämligen om sändningen från digi till analog så man kan tittta. Snällt.
Här kommer en minilista på folk jag inte vill träffa:
Tom Cruise
Ulf Lundell
Carola
Linda Rosing
Egentligen kan jag göra den jättelång men man har begränsat utrymme på en bloggplats!
Så. Funderar på att lägga allt åt sidan och bege mig ut på en Duffel-jakt. Jag har vissa krav dock: den behöver inte vara äkta - för de är svinigt dyra och finns bara i typ tre färger.
Jag vill ha en mörkgrön, vinröd eller plommonfärgad. Var kan jag hitta sånt? Det får bli H&M, Kapp-Ahl, Lindex och nån tantaffär mittemot Åhléns. Men där lär väl allt vara klarrött med dragning på orange. Huga!
Jag ser inte framemot den här shoppingturen men jag kanske kan göra det i det tempo jag fixar sånt i: bowlingklotets - klyver en väg i folkmassan.
Så. Om du ser en duffel som stämmer in - give me a call.
Ring mig i vilket fall som. Har ny mobil och jag behöver öva in den nya ringsignalen.
söndag 14 oktober 2007
Bluegrass, kyla och palt
Igår kväll satt jag i en "lada" i Midsommarkransen och frös. Lyssnade på bluegrass, eller "O, brother were art thou" -musik eller hästjazz, man ville vråla ji-ha i alla fall. Seamaire fyllde år och hade tillsammans med en vän slagit ihop sina påsar och bjöd på fest.
Jag, Linnea, Jonas och Vanna stampade takten och kände 30-talet svepa över oss. Förrutom kylan kändes det hela autentiskt. "Let´s shake some dust, children".
Bandet? Rock Ridge Brothers - banjo, ståbas, gitarr och fiol. Megabra.
När jag kom hem var jag genomfrusen. Var fortfarande kall när jag vaknade.
Not.
Idag blev det paltfest i Östertälje. Drog dit 10 kilo kattsand och nästan fem kilo päls. När jag åker till Argentina åker Rödluvan dit på kollo så det var dags för introduktion och inskolning.
Lyssande på härlig gammal 70-tals musik: Kansas, Mannfred Mann´s Earthband, The Planets, New Musik etc.
Skulle gärna åka dit oftare men vägen dit suger och ännu mer hem.
Tid att krypa ned under filtarna igen. Är frusen i dag igen.
Bäljar i mig vatten efter det salta fläsket. För förstå följande: palt med köttförs går fetbort. Vad är det för fasoner! Och det sker i Älvsbyn!!!
Nej, fläsk ska de vara, skitsamma om det blir två liter vatten efteråt. Lite vatten har väl aldrig skadat.
Jag, Linnea, Jonas och Vanna stampade takten och kände 30-talet svepa över oss. Förrutom kylan kändes det hela autentiskt. "Let´s shake some dust, children".
Bandet? Rock Ridge Brothers - banjo, ståbas, gitarr och fiol. Megabra.
När jag kom hem var jag genomfrusen. Var fortfarande kall när jag vaknade.
Not.
Idag blev det paltfest i Östertälje. Drog dit 10 kilo kattsand och nästan fem kilo päls. När jag åker till Argentina åker Rödluvan dit på kollo så det var dags för introduktion och inskolning.
Lyssande på härlig gammal 70-tals musik: Kansas, Mannfred Mann´s Earthband, The Planets, New Musik etc.
Skulle gärna åka dit oftare men vägen dit suger och ännu mer hem.
Tid att krypa ned under filtarna igen. Är frusen i dag igen.
Bäljar i mig vatten efter det salta fläsket. För förstå följande: palt med köttförs går fetbort. Vad är det för fasoner! Och det sker i Älvsbyn!!!
Nej, fläsk ska de vara, skitsamma om det blir två liter vatten efteråt. Lite vatten har väl aldrig skadat.
lördag 13 oktober 2007
Jag hade en toppenkväll igår. Efter tips från Knoll & Tott drog jag till Lidl och köpte ingredienser till hamburgare. Det är så gott när man steker dem hemma. Tittade på Vem vill bli miljonär (varför fråga?) och glufsade i mig. Rikard vadhannuheter är lite småläbbig tycker jag. En sån där präktig kille som går i gårdarna och försöker pracka på folk Lyssna till Läraren. Jehovas typ.Jag tror han är kall och oberäknelig.
En kille vann en massa pengar och jag blev mätt. I pausen av Idol riggade jag studioblixt. Fick ett plötsligt sug efter att plåta - mig själv. Så där satt jag i sängen - i ena handen höll jag kameran (tungt) och i den andra hårfönen (varmt) sen lekte jag medans Rödluvan hoppade runt bland sladdarna.
Jättekul.
Sen måste jag städa bort allt.
Mindre kul.
Det är kul att jobba med bilder i Photoshop. Jag har bara nosat på toppen av isberget som det heter men jag lär mig hela tiden nya saker. Den här bilden ser tagen ur nån 1700-tals film eller hur?
Allt i shopen.
Utröstningen fortsätter i Idol. En minifavorit åkte igår. Jag tycker Patricia verkar mysig men hon väljer helt tråkiga låtar som gör att hon bleknar bort. Det var kritik från juryn, befogad sådan.
Marie Picasso fortsätter att imponera. Hon väljer inte fel låtar. Hon blir kvar till slutet. Hon och Daniel. Daniel - perfekt stämma, säkerhet och HAN väljer med omsorg. Fullträff varje gång.
Amanda är en riktigt coolkatt men emellanåt är det så falskt.
På tal om cool katt: Doris Lessing. Vilken krutgumma! Sätter journalisterna på plats. 88 år going on 89. Och hon har en katt som heter Jum-Jum fast skall visst stava det annorlunda.
What else? Jo Linnea har slutat krycka sig, haltar så vi haltar bort till festen drar några bira och sen var det klart.
Jag har förlikat mig.
På tal om fest: klassfesten i Boden - tre har anmält sig från min klass berättade Anki på mail. Tjoho liksom!
Ett mindre tjoho - Kim Kärnfalk från Friends, som klev ut ur kammaren och berättade att hon är bisexuell har gift sig fast med en man. Detta har varit svårt att svälja för vissa av Kims lesbiska vänner och bekanta. Småsint har de vänt henne ryggen. De känner sig besvikna.
Vad är det i ordet BIsexuell de inte förstår?
Jaja. Så mycket av förståelse och solidaritet.
Människor, människor...
fredag 12 oktober 2007
Bildpekoral
Läser på Micke Bergs blogg att Vagabond- journalisten Per Andersson och fotografen Håkan Erlofsson har skrivit en ny bok om Indien. Erlofsson hade tydligen vid bokreleasepartyt uttryckt sig på följande sätt: ... om man inte kan ta bra bilder i Indien får man nog lägga av som fotograf.
Först tänker jag medans jag kokar kaffe - ja, det är sant men sen när sinnet sannar sig kommer jag på en gammal tanke som jag har burit på.
Det finns sån stor exotism över Indien att vi bländas av ytan och tror att vi presterar bra foton bara för att det är från Indien. Indien som exempel - any other country i tredje världen funkar lika bra. Att fotografera barn i Sverige är sällan exotiskt. Det anses snarare som familjealbums-amatörmässigt. Lite fotoateljé-aktigt. Barn med stora, mörka, sorgsna ögon, skitiga kläder och allvarsamma uppsyn - det är tillräckligt lockande för oss.
Därmed inte sagt att de barnen har en historia som är mer inressant än de gnälliga, välgödda som grisarna här runtikring.
Man kan alla fall fundera över det ett slag.
Precis lika trist är det att ta till naket för att markera hur fri och provokativ man är.
Analysera bara inte för länge annars är risken överhängande att du inte fotograferar alls.
Först tänker jag medans jag kokar kaffe - ja, det är sant men sen när sinnet sannar sig kommer jag på en gammal tanke som jag har burit på.
Det finns sån stor exotism över Indien att vi bländas av ytan och tror att vi presterar bra foton bara för att det är från Indien. Indien som exempel - any other country i tredje världen funkar lika bra. Att fotografera barn i Sverige är sällan exotiskt. Det anses snarare som familjealbums-amatörmässigt. Lite fotoateljé-aktigt. Barn med stora, mörka, sorgsna ögon, skitiga kläder och allvarsamma uppsyn - det är tillräckligt lockande för oss.
Därmed inte sagt att de barnen har en historia som är mer inressant än de gnälliga, välgödda som grisarna här runtikring.
Man kan alla fall fundera över det ett slag.
Precis lika trist är det att ta till naket för att markera hur fri och provokativ man är.
Analysera bara inte för länge annars är risken överhängande att du inte fotograferar alls.
Vill inte gå på fest!
En gång i tiden var jag partysugen. Mingla var mitt mellannamn. Jag rörde mig på lätta fötter mellan grupper. Det kanske inte är så svårt att röra sig med säkerhet när man surfar mellan öar av välkända människor. Att mingla i sitt eget sammanhang är busenkelt. Det kan visserligen bli tröttsamt både fysiskt och mentalt. Man ids liksom inte börja samtala om nåt intressant för blicken flackar hela tiden och man är ständigt på väg. Tillslut måste man bara landa. Eller gå hem.
Det är fest på lördag och jag vill inte gå. Med respekt för både födelsedag och själva ansträngningen och initiativet bör man visa sig. Det hade jag begärt och hoppats på om det hade varit min fest.
Att inte vilja gå har alltså inte med födelsedagsbarnet att göra.
Inte alls.
Men jag känner två personer. Hon som fyller år och hon jag ska gå med som för tillfället vacklar runt på vrickad fot (och jag haltar på min vänstra).
That´s it. Sedan är det idel okända - mer eller mindre.
Tänker men får inte: vad ska man tala om? På fest - man skriker väl mest?
Har hört att jag kan betrakta det som nätverkning som skall gagna mitt yrkesliv. Med andra ord: dela ut visitkort och fiska efter fotojobb.
Fast - nä, det är inte min handväska.
Inte alls.
Jag är hellre hemma.
Kanske är det ålder, kanske är det sammanhang.
Tricket är att veta vad.
Tricket är att veta när man ska tvinga sig själv och när man ska ge efter för eget sug.
Nu - disk & kaffe.
Det är fest på lördag och jag vill inte gå. Med respekt för både födelsedag och själva ansträngningen och initiativet bör man visa sig. Det hade jag begärt och hoppats på om det hade varit min fest.
Att inte vilja gå har alltså inte med födelsedagsbarnet att göra.
Inte alls.
Men jag känner två personer. Hon som fyller år och hon jag ska gå med som för tillfället vacklar runt på vrickad fot (och jag haltar på min vänstra).
That´s it. Sedan är det idel okända - mer eller mindre.
Tänker men får inte: vad ska man tala om? På fest - man skriker väl mest?
Har hört att jag kan betrakta det som nätverkning som skall gagna mitt yrkesliv. Med andra ord: dela ut visitkort och fiska efter fotojobb.
Fast - nä, det är inte min handväska.
Inte alls.
Jag är hellre hemma.
Kanske är det ålder, kanske är det sammanhang.
Tricket är att veta vad.
Tricket är att veta när man ska tvinga sig själv och när man ska ge efter för eget sug.
Nu - disk & kaffe.
Barn utan hem är livsfarligt
Förra veckan i Idol var temat one it wonders. Daniel körde John Farnhams "You're the voice". Vilket verkar vara alla musikjournalisters stora hatobjekt. Jag förstår inte riktigt varför. Jag vet att pompös, välproducerad 80-tals musik inte faller recensenter på läppen men detta ofattbara hat till låten. Jag förstår det inte.
Eller jo.
Det är nog låtens text som stör. Sjunger man om solidaritet mellan varandra och vi måste förändra världen, riskerar man att reta upp den ironiska musikjournalistkår som vandrar omkring.
Livet är detsamma för Sting, folk stör sig inte på grund av namnet som någon styvnackat trots adekvat information vidhöll. Nä det är liksom innehållet. Att mannen verkar sakna humor kan också spela in.
Bono och U2 gick från ett skramligt, gapigt hippt band från Ön till att bli Världens Största Rockband med Världens Samvete.
Pompöst kan tyckas och väldans retfullt om man förstår att läsa.
80-talet förknippas med pompös musik oavsett genre. Laddade ned lite musik häromdagen - The Slick Book, med så kallad västkustmusik. Tja, det var inte många spår jag kunde behålla om man säger så. Många ballader (hata redan där) och sirapen flöt.
Vilken skit. Så tillrättalagt, sånt som Pingstvänner går i gång på, själlöst, polerat som en Kendocka, slätt, inte ett spår av mänsklig touch bara tråkig perfektionism.
Kanske är det just det som musikjournalisterna hör när John Farnham gapar.
Rödluvan fick en myntmus igår. Den är totalt nerdregglad och hon har bitit sönder den och mynta ligger över hela golvet. Nu är hon utpumpad och flämtar på skrivbordet.
Ganska kul att vara katt.
Kul att titta på.
Doris Lessing har fått Nobelpriset. Denna gång kan man kanske läsa nobelpristagaren. Har inte läst henne men hon har skumpat omkring i bakhuvudet länge. Hon ska visst vara bra. Riktigt BRA.
Kalla fakta-programmet är alltid bra men man blir så upprörd. Det är därför jag inte har sett "Sicko" ännu. Igår berättade man hur fosterhemsbarn hanteras i Sverige. =Ovarsamt. Tillskillnad från England, där man sätter barnets välmående i främsta rummet och utför adoption i ett tidigt skede, sätter man föräldrarnas rätt till barnet främst i Sverige, oavsett vad det skapar för djup oro och depression hos barnet. Man erbjuder inte ens adoption det finns inte på agendan. Nä, ungen placeras ut i fosterhem och varje halvår omprövas beslutet.
Smaka på det.
6 månader.
Runt midsommar. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkopappa ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Runt jul. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkomamma ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Så där rullar det på.
Den intervjuade killen i programmet berättar om ett visst mått av konstant fjäsk för familjen - av rädsla att åka ut.
Vem skulle inte andas i ångest då?
Vidare. När ungen så blir 18 år ska den ut ur systemet. Tack och hej, leverpastej! Vips är den vuxen och fosterhemmet som det har sett ut försvinner.
Men det vet ju alla vi som inte tar några beslut att 18-åringar är långt ifrån vuxna. Det är ju nu en annan typ av stöd behövs, både känslomässigt och ekonomiskt.
I England har man forskat på det här - vad fosterhem kontra adoption gör med barn. Vilken effekt det får i längden. För ungar som humpas runt så här blir själv föräldrar tidigt utan vetskap hur trygg föräldraskap ser ut. De löper mycket mycket större risk att drabbas av alkohol- och/eller drogberoende.
De barn som är i samhällets vård är de som får flest bekymmer.
Hm.
Upprörande.
Oavsett partifärg, riskerar svensken att aldrig göra upp och möta sina brister på djupet. Istället för att inse att ALLT är inte bra och ta itu med det, låter man pendeln kategoriskt förflytta sig från ena tillh andra hållet.
Vi kan inte privatisera allt på grund av brister i statliga myndigheter. De måste ses över, både som enskilda enheter och så brickor i ett större spel.
Under tiden undrar vi över framtiden.
Finns den?
Eller jo.
Det är nog låtens text som stör. Sjunger man om solidaritet mellan varandra och vi måste förändra världen, riskerar man att reta upp den ironiska musikjournalistkår som vandrar omkring.
Livet är detsamma för Sting, folk stör sig inte på grund av namnet som någon styvnackat trots adekvat information vidhöll. Nä det är liksom innehållet. Att mannen verkar sakna humor kan också spela in.
Bono och U2 gick från ett skramligt, gapigt hippt band från Ön till att bli Världens Största Rockband med Världens Samvete.
Pompöst kan tyckas och väldans retfullt om man förstår att läsa.
80-talet förknippas med pompös musik oavsett genre. Laddade ned lite musik häromdagen - The Slick Book, med så kallad västkustmusik. Tja, det var inte många spår jag kunde behålla om man säger så. Många ballader (hata redan där) och sirapen flöt.
Vilken skit. Så tillrättalagt, sånt som Pingstvänner går i gång på, själlöst, polerat som en Kendocka, slätt, inte ett spår av mänsklig touch bara tråkig perfektionism.
Kanske är det just det som musikjournalisterna hör när John Farnham gapar.
Rödluvan fick en myntmus igår. Den är totalt nerdregglad och hon har bitit sönder den och mynta ligger över hela golvet. Nu är hon utpumpad och flämtar på skrivbordet.
Ganska kul att vara katt.
Kul att titta på.
Doris Lessing har fått Nobelpriset. Denna gång kan man kanske läsa nobelpristagaren. Har inte läst henne men hon har skumpat omkring i bakhuvudet länge. Hon ska visst vara bra. Riktigt BRA.
Kalla fakta-programmet är alltid bra men man blir så upprörd. Det är därför jag inte har sett "Sicko" ännu. Igår berättade man hur fosterhemsbarn hanteras i Sverige. =Ovarsamt. Tillskillnad från England, där man sätter barnets välmående i främsta rummet och utför adoption i ett tidigt skede, sätter man föräldrarnas rätt till barnet främst i Sverige, oavsett vad det skapar för djup oro och depression hos barnet. Man erbjuder inte ens adoption det finns inte på agendan. Nä, ungen placeras ut i fosterhem och varje halvår omprövas beslutet.
Smaka på det.
6 månader.
Runt midsommar. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkopappa ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Runt jul. Ångest. Får jag vara kvar? Vill familjen att jag ska vara kvar? Vill min alkomamma ha tillbaka mig? Inte? Puh!
Så där rullar det på.
Den intervjuade killen i programmet berättar om ett visst mått av konstant fjäsk för familjen - av rädsla att åka ut.
Vem skulle inte andas i ångest då?
Vidare. När ungen så blir 18 år ska den ut ur systemet. Tack och hej, leverpastej! Vips är den vuxen och fosterhemmet som det har sett ut försvinner.
Men det vet ju alla vi som inte tar några beslut att 18-åringar är långt ifrån vuxna. Det är ju nu en annan typ av stöd behövs, både känslomässigt och ekonomiskt.
I England har man forskat på det här - vad fosterhem kontra adoption gör med barn. Vilken effekt det får i längden. För ungar som humpas runt så här blir själv föräldrar tidigt utan vetskap hur trygg föräldraskap ser ut. De löper mycket mycket större risk att drabbas av alkohol- och/eller drogberoende.
De barn som är i samhällets vård är de som får flest bekymmer.
Hm.
Upprörande.
Oavsett partifärg, riskerar svensken att aldrig göra upp och möta sina brister på djupet. Istället för att inse att ALLT är inte bra och ta itu med det, låter man pendeln kategoriskt förflytta sig från ena tillh andra hållet.
Vi kan inte privatisera allt på grund av brister i statliga myndigheter. De måste ses över, både som enskilda enheter och så brickor i ett större spel.
Under tiden undrar vi över framtiden.
Finns den?
torsdag 11 oktober 2007
En dag som alla andra
Idag har jag kört dubbelpass: först Bas-gympa och sen yoga. Jag har gjort mig förtjänt av kaffe. Min nya mobil som jag inte har betalat en spänn för har legat på laddning över natten. Hej då LG och goddag Nokia! Jag tror jag har gjort en uppgradering. Helt övertygad förresten. LG-tfn var inte särskilt bra, upptäckte jag efter hand. Min nya ska jag vårda ömt.
Har också bytt signal. Ice, Ice Baby - gone, gone Baby. Fast jag gillade den, byter kanske tillbaka. Vi får se.
I natt drömde jag om Top model som bara på gick och på gick i det oändliga. Måste se nåt annat ikväll.
I går printade jag bilder som har legat på "tork" över natten. I dag skall här lamineras! En del ska skickas iväg. Tänkte påminna brorsan om hur vacker panoramautsikt han har på sommaren. Den är minst lika vacker nu. Fast det kanske är försent. September är bäst.
Till helgen är det klassfest i Boden. Väntar på rapport.
Jag ska på en annan fest. Sägs vara en födelsedagsfest men det verkar lukta avskedsfest fast man får inte säga "hej då" eller avslöja framtidens verkliga natur eller nåt sånt... Jätteförvirrande alltihop.
Men jag håller käft. Hade inte tänkt diskutera det med någon på festen. Känns rätt omotiverat, om man säger så.
Lite dramatik förgyller vardagen eller hur?
Det som är stort för somliga är småspik för andra. Livet är relativt, även under en och samma dag.
När man yogar eller mediterar eller bara sitter och tar det lugnt eller gympar eller stretchar, när tanken bara poppar omkring, kan man märkligt nog under loppet av några minuter gå från glädje och förnöjdsamhet till oro och ledsamhet.
Hände idag.
Lyckades bara genom att fokusera här & nu som hon tjatar om på yogan att möla bort både den ena och andra tanken så bara ett lugn infann sig.
Sen dök Rödluvan upp och dusch och laminering och samtal och fotografering...
Att vara still i tanken är ingen lätt sak men det går precis som stela leder att träna upp.
Tack och lov annars var man körd.
Ska gå på minisopping tur och handla kattsand för den kommande kollovistelsen. Måste upp på vinden också. Vet inte varför jag alltid drar mig. Måste hämta lite höst-vinterkläder för nu är jag less min T-shirt uniform. Men det är så enkel klädsel när man ändå går och skrotar.
Känner mig ibland som en jättebäbis med sparkdräkt och haklapp.
Snart är det dagsför Argentina.
Gruvar mig lite. Inte van att resa längre. Är bekväm och lite ängslig nuförtiden. Men det blir nog bra bara jag har bytt plan i Madrid.
Nu pratar du med hon som drog till Indien i flera månader. Så fort man rostar ihop.
Det kanske är som att cykla. Första gången efter ett uppehåll ömmar arslet sen är det bara att köra på.
Har också bytt signal. Ice, Ice Baby - gone, gone Baby. Fast jag gillade den, byter kanske tillbaka. Vi får se.
I natt drömde jag om Top model som bara på gick och på gick i det oändliga. Måste se nåt annat ikväll.
I går printade jag bilder som har legat på "tork" över natten. I dag skall här lamineras! En del ska skickas iväg. Tänkte påminna brorsan om hur vacker panoramautsikt han har på sommaren. Den är minst lika vacker nu. Fast det kanske är försent. September är bäst.
Till helgen är det klassfest i Boden. Väntar på rapport.
Jag ska på en annan fest. Sägs vara en födelsedagsfest men det verkar lukta avskedsfest fast man får inte säga "hej då" eller avslöja framtidens verkliga natur eller nåt sånt... Jätteförvirrande alltihop.
Men jag håller käft. Hade inte tänkt diskutera det med någon på festen. Känns rätt omotiverat, om man säger så.
Lite dramatik förgyller vardagen eller hur?
Det som är stort för somliga är småspik för andra. Livet är relativt, även under en och samma dag.
När man yogar eller mediterar eller bara sitter och tar det lugnt eller gympar eller stretchar, när tanken bara poppar omkring, kan man märkligt nog under loppet av några minuter gå från glädje och förnöjdsamhet till oro och ledsamhet.
Hände idag.
Lyckades bara genom att fokusera här & nu som hon tjatar om på yogan att möla bort både den ena och andra tanken så bara ett lugn infann sig.
Sen dök Rödluvan upp och dusch och laminering och samtal och fotografering...
Att vara still i tanken är ingen lätt sak men det går precis som stela leder att träna upp.
Tack och lov annars var man körd.
Ska gå på minisopping tur och handla kattsand för den kommande kollovistelsen. Måste upp på vinden också. Vet inte varför jag alltid drar mig. Måste hämta lite höst-vinterkläder för nu är jag less min T-shirt uniform. Men det är så enkel klädsel när man ändå går och skrotar.
Känner mig ibland som en jättebäbis med sparkdräkt och haklapp.
Snart är det dagsför Argentina.
Gruvar mig lite. Inte van att resa längre. Är bekväm och lite ängslig nuförtiden. Men det blir nog bra bara jag har bytt plan i Madrid.
Nu pratar du med hon som drog till Indien i flera månader. Så fort man rostar ihop.
Det kanske är som att cykla. Första gången efter ett uppehåll ömmar arslet sen är det bara att köra på.
onsdag 10 oktober 2007
Top model pågår i mitt huvud även nattetid!
Åhh, jag är helt hooked up on Top Model. Inte den svenska varianten. Huga! Men jag ser den ändå.
Favoriten är givetvis Americas next top model, för jag vill se Tyra och the Jay boys.
Just nu printar jag bilder och tittar på den allra första säsongen, den där min all time favourite Adrienne Curry vann, en riktig tom boy med inga stålar i fickan och white trash-bakgrund.
Det är den bästa säsongen.
Nu när man har plöjt igenom nio under årens lopp kan man se hur lite budget de hade i början. Har läst det nån stans också. Fördelen med det är att det ges mer tid till att visa tjejerna hur det ska gå, sminka sig och bli fotograferade. Vi tittare hinner med också.
Nu mera är det högre tempo, hysteriska klipp och glaourösa inslag. Tempot har också piskats upp.
Det som är tråkigt är att Cyrry-bruden och produktionsbolaget med Tyra i spetsen har hamnat i luven på varandra. Efter storgoogling på nätet för en tid sedan fick jag veta att det delvis berodde på att Adrienne ansåg att hon inte hade fått ut sitt pris till fullo. Kampanjen hon blev lovad utgick eller var mycket mindre än vad man tidigare sagt.
Den nogranne kan se när de klipper ihop tidigare vinnare, att Adrinne Curry inte är med.
Jättetrist för hon var så cool. Därmed sagt bra.
I övrigt vill jag bara säga vad frustrerande det är att ha fått ett uppdrag och inte få tag på personen man ska plåta. Tidningen vill ha bilderna typ i morgon och damen ringer inte tillbaka trots upprepade telefonsamtal från mig.
Har nåt hänt eller är jag ignorerad?
Vad gör man då?
Tusenlapparna flyger sin kos. As if jag har råd...
Favoriten är givetvis Americas next top model, för jag vill se Tyra och the Jay boys.
Just nu printar jag bilder och tittar på den allra första säsongen, den där min all time favourite Adrienne Curry vann, en riktig tom boy med inga stålar i fickan och white trash-bakgrund.
Det är den bästa säsongen.
Nu när man har plöjt igenom nio under årens lopp kan man se hur lite budget de hade i början. Har läst det nån stans också. Fördelen med det är att det ges mer tid till att visa tjejerna hur det ska gå, sminka sig och bli fotograferade. Vi tittare hinner med också.
Nu mera är det högre tempo, hysteriska klipp och glaourösa inslag. Tempot har också piskats upp.
Det som är tråkigt är att Cyrry-bruden och produktionsbolaget med Tyra i spetsen har hamnat i luven på varandra. Efter storgoogling på nätet för en tid sedan fick jag veta att det delvis berodde på att Adrienne ansåg att hon inte hade fått ut sitt pris till fullo. Kampanjen hon blev lovad utgick eller var mycket mindre än vad man tidigare sagt.
Den nogranne kan se när de klipper ihop tidigare vinnare, att Adrinne Curry inte är med.
Jättetrist för hon var så cool. Därmed sagt bra.
I övrigt vill jag bara säga vad frustrerande det är att ha fått ett uppdrag och inte få tag på personen man ska plåta. Tidningen vill ha bilderna typ i morgon och damen ringer inte tillbaka trots upprepade telefonsamtal från mig.
Har nåt hänt eller är jag ignorerad?
Vad gör man då?
Tusenlapparna flyger sin kos. As if jag har råd...
Klass - en realitet
Tjuvlyssnar på ett samtal på tunnelbanan. En vuxen tjej berättar att läraren hade frågat till vilken samhällsklass de ansåg sig tillhöra: alla hade svarat medelklass.
Så säger hon: men jag som student, till vilken klass hör jag?
Det stora kardinalfelet vi har gjort i Sverige förutom att sälja ut statliga bolag, är att tabubelägga begreppet klass och påstå att vårt samhälle är befriat från den typen av indelning.
Jag skulle önska att gränserna var flytande - de är mer flytande än på pappas tid - och upplösta men inget tyder på det.
Klasstillhörighet har delvis att göra med lön och pengar men det är så mycket mer: ett arv, på gott och ont.
Det stora kardinalfelet vi gör i vår vardag är att betrakta vårt egna liv som nån sorts norm för övriga Sverige. Detta vardagserror och personliga förhållningssätt blir tyvärr en belastning för alla andra.
De i beslutande position, politiker, media, kändisar, storföretagare och så vidare gör samma fel.
Utgår från att den egna gruppen är nån sorts norm för oss andra.
Inte underligt om klyftorna växer och vi inte vill kännas vid det fortfarande existerande klassamhället.
För hur ska man rätta till nåt om man inte ens erkänner att problemet existerar? Detsamma gäller övrig diskriminering.
För övrigt blir jag misstänksam när skådisar ger sig in i politiken. Det spelar en roll på en scen - vad är det som säger att det inte är ett skådespel även nu?
Så säger hon: men jag som student, till vilken klass hör jag?
Det stora kardinalfelet vi har gjort i Sverige förutom att sälja ut statliga bolag, är att tabubelägga begreppet klass och påstå att vårt samhälle är befriat från den typen av indelning.
Jag skulle önska att gränserna var flytande - de är mer flytande än på pappas tid - och upplösta men inget tyder på det.
Klasstillhörighet har delvis att göra med lön och pengar men det är så mycket mer: ett arv, på gott och ont.
Det stora kardinalfelet vi gör i vår vardag är att betrakta vårt egna liv som nån sorts norm för övriga Sverige. Detta vardagserror och personliga förhållningssätt blir tyvärr en belastning för alla andra.
De i beslutande position, politiker, media, kändisar, storföretagare och så vidare gör samma fel.
Utgår från att den egna gruppen är nån sorts norm för oss andra.
Inte underligt om klyftorna växer och vi inte vill kännas vid det fortfarande existerande klassamhället.
För hur ska man rätta till nåt om man inte ens erkänner att problemet existerar? Detsamma gäller övrig diskriminering.
För övrigt blir jag misstänksam när skådisar ger sig in i politiken. Det spelar en roll på en scen - vad är det som säger att det inte är ett skådespel även nu?
tisdag 9 oktober 2007
Sekter & Scrapbook
Mitt förhållande till pengar får jag inget grepp om. När de ska ut ur plånboken kan jag ibland känna panikångest. Man måste om så för sin hälsas skull, släppa det krappaktiga taget. Det måste vara en inochut annars kommer det inga nya. Hur konstigt det än låter.
Handlade teknik för 2000 nåt i går. Jättekul men det gräver...
Drar mig för att boka julresa till Boden. Är det penningaångest eller står det för nåt annat - att jag inte vill dit?
Jag vet inte.
Drömde konstiga drömmar i natt. Helena blev som den onda dockan så till slut tog jag stryptag på henne ute på Väg 97 mot Jokkmokk. Jag sa till Linn: Tror du hon säger nåt till Annika och Gunnar?
Linn svarade: Jag tror du skrämde skiten ur henne.
Sen ville jag ha allt ogjort. Vi skulle aldrig bli kompisar igen.
Vaknade och pustade ut. Stryptaget var ett minne blott.
På tal om stryptag: en sektavhoppande kvinna blir intervjuad och berättar sin makabra story. Det jag undrar över att sektmedlemmar ids åka globen runt för att få tag på avhoppare.
Snärj en ny person måste ju vara lättare, eller hur?
Man snackar också Scrapbooking på Efter Tio. Det om nåt kan ge en ångest. Har du varit inne på Panduro? Man går dit med förväntan och går ut nedtryckt i skorna.
Scarpbooking ser såååå mysigt ut, lager-på-lager som jag älskar. Men har man inte tilllräckligt med stuff så ser det mesigt och jätte, jätte epigt ut. Sen måste man ha tid och idéer eller komma över det faktum att man kanske måste till en början planka vad andra scrapbook-fantatser har gjort.
I handeln finns kit att köpa. Ganska dyrt tyvärr.
Man liknar det vid modern syjunta. En del träffas för scrapbook-marathon. Istället för att man som förr sydde lapptäcke. Det här verkar roligare dock.
Jättestort i USA. Ska fråga Meagan om man håller på med sånt Down under.
Är det inte jätteintressant vad som finns där ute?
Sekter & scrapbook-marathon.
En återkommande mardröm jag brukar ha är att jag är med i en sekt, har upptäckt vad de går för, måste planera en flykt men samtidigt vara inställsam.
Är det vad livet går ut på?
Handlade teknik för 2000 nåt i går. Jättekul men det gräver...
Drar mig för att boka julresa till Boden. Är det penningaångest eller står det för nåt annat - att jag inte vill dit?
Jag vet inte.
Drömde konstiga drömmar i natt. Helena blev som den onda dockan så till slut tog jag stryptag på henne ute på Väg 97 mot Jokkmokk. Jag sa till Linn: Tror du hon säger nåt till Annika och Gunnar?
Linn svarade: Jag tror du skrämde skiten ur henne.
Sen ville jag ha allt ogjort. Vi skulle aldrig bli kompisar igen.
Vaknade och pustade ut. Stryptaget var ett minne blott.
På tal om stryptag: en sektavhoppande kvinna blir intervjuad och berättar sin makabra story. Det jag undrar över att sektmedlemmar ids åka globen runt för att få tag på avhoppare.
Snärj en ny person måste ju vara lättare, eller hur?
Man snackar också Scrapbooking på Efter Tio. Det om nåt kan ge en ångest. Har du varit inne på Panduro? Man går dit med förväntan och går ut nedtryckt i skorna.
Scarpbooking ser såååå mysigt ut, lager-på-lager som jag älskar. Men har man inte tilllräckligt med stuff så ser det mesigt och jätte, jätte epigt ut. Sen måste man ha tid och idéer eller komma över det faktum att man kanske måste till en början planka vad andra scrapbook-fantatser har gjort.
I handeln finns kit att köpa. Ganska dyrt tyvärr.
Man liknar det vid modern syjunta. En del träffas för scrapbook-marathon. Istället för att man som förr sydde lapptäcke. Det här verkar roligare dock.
Jättestort i USA. Ska fråga Meagan om man håller på med sånt Down under.
Är det inte jätteintressant vad som finns där ute?
Sekter & scrapbook-marathon.
En återkommande mardröm jag brukar ha är att jag är med i en sekt, har upptäckt vad de går för, måste planera en flykt men samtidigt vara inställsam.
Är det vad livet går ut på?
måndag 8 oktober 2007
Modet - som de påstår
MorgonTV och frukost. Äntligen får man sova ut och hasa runt. Tonfisk till katten så man får lite levandes fred.
Det har varit modevecka i Paris. Hos Malou sitter Kristina Adolfsson, chefredaktör på Elle, och kommenterar visningen. Det är de gamla vanliga: Chanel, Prada, Valentino, Kenzo, La Croix etc.
På catwalken visas kläder som mer är att betrakta som konstverk.
Har inga problem med det. Har dock svårt att koppla ihop bilderna till det damerna säger i rutan. För hur ser hoppet mellan catwalk och H&M ut - egentligen?
Elle-tanten pratar om showroom, om jag har fattat där man visar kläderna ur sitt sammanhang. De hänger där rakt upp och ned. Är det samma kläder som de nyss har visat på själva catwalken eller är det en uppstättning förenklade?
Vad händer sedan - smyger H & M-kreatörer runt och antecknar?
Förstå hur många lager av kopior mellan designerns hand och våra axlar?
Och sen ska vi bry oss?
Modeveckan i Paris avhandlar vår och sommar. Det ska visst bli färgstarkare och blommigare. Säger de inte det inför varje år?
Man talar om att det bli mer färg inte lika skrikigt som denna höst?
Oj, är det neonfärger nu? Det måste jag gå ut och kolla.
Med andra ord: ibland upplever jag att de olika plagg och stilar som sägs vara mode, inte alls finns att tillgå.
Det blir som en buzz, ett skvaller som inte finns.
Sockervadd.
Så säger Malou: Det ska bli kul att se vad ni på Eller lyfter fram.
Adolfsson: Ja, för det handlar ju om styling och hur vi försvenskar det hela.
Jaha. Så det är Krsitina Adolfsson och hennes redaktion som diktera villkorer. Eller Sofi Fahrman - den ängsliga.
Den vettigaste av designers verkar vara Stella McCartney. Hon vill tydligen att hennes kläder skall bäras länge, vilket enligt Malou och Kristina är paradoxalt när designers egetligen vill tjäna pengar.
Stella värnar om djuren så hon använder inte päls eller skinn i sina kollektioner.
Låter fint.
Tjäna pengar. Det är var mode handlar om parallellt med ett konstnärligt driv. Men det är pengarna som förklara tempoväxlingen. Så är det i alla branscher.
Att modet växlar har vi förlänge sedan förlikat oss med men denna attityd har gnuggat av sig på alla andra områden. Titta hur vi uppmanas att kasta ut möbler på löpande band.
Hur fort kan det gå?
Det märkligaste är att desingers kommer fram till ungefär samma saker. Det är bara Vivianne Westwood som sticker ut rejält. Det kommenteras och förklaras med att designers är konstintresserade och går på samma utställning, för inspiration. Same, same but different.
På given signal levereras en liknande uppstänning kläder från de olika modehusen. Det är väl ängsligt om nåt. Det visar bara hur mycket pengar som är i omlopp. Inte villiga att ta risker. Who can blame them? Men kom ihåg att det är vi som betalar för deras ängslighet.
I övrigt skiner solen. Mer uppdrag från Må Bra och en låååång arbetshelg börjar lida mot sitt slut. Ett arbetspass kvar ikväll och jag är homefree. Jag tänker mig ut ur lägenheten idag och kolla om det verkligen finns neonkläder som de säger.
Det har varit modevecka i Paris. Hos Malou sitter Kristina Adolfsson, chefredaktör på Elle, och kommenterar visningen. Det är de gamla vanliga: Chanel, Prada, Valentino, Kenzo, La Croix etc.
På catwalken visas kläder som mer är att betrakta som konstverk.
Har inga problem med det. Har dock svårt att koppla ihop bilderna till det damerna säger i rutan. För hur ser hoppet mellan catwalk och H&M ut - egentligen?
Elle-tanten pratar om showroom, om jag har fattat där man visar kläderna ur sitt sammanhang. De hänger där rakt upp och ned. Är det samma kläder som de nyss har visat på själva catwalken eller är det en uppstättning förenklade?
Vad händer sedan - smyger H & M-kreatörer runt och antecknar?
Förstå hur många lager av kopior mellan designerns hand och våra axlar?
Och sen ska vi bry oss?
Modeveckan i Paris avhandlar vår och sommar. Det ska visst bli färgstarkare och blommigare. Säger de inte det inför varje år?
Man talar om att det bli mer färg inte lika skrikigt som denna höst?
Oj, är det neonfärger nu? Det måste jag gå ut och kolla.
Med andra ord: ibland upplever jag att de olika plagg och stilar som sägs vara mode, inte alls finns att tillgå.
Det blir som en buzz, ett skvaller som inte finns.
Sockervadd.
Så säger Malou: Det ska bli kul att se vad ni på Eller lyfter fram.
Adolfsson: Ja, för det handlar ju om styling och hur vi försvenskar det hela.
Jaha. Så det är Krsitina Adolfsson och hennes redaktion som diktera villkorer. Eller Sofi Fahrman - den ängsliga.
Den vettigaste av designers verkar vara Stella McCartney. Hon vill tydligen att hennes kläder skall bäras länge, vilket enligt Malou och Kristina är paradoxalt när designers egetligen vill tjäna pengar.
Stella värnar om djuren så hon använder inte päls eller skinn i sina kollektioner.
Låter fint.
Tjäna pengar. Det är var mode handlar om parallellt med ett konstnärligt driv. Men det är pengarna som förklara tempoväxlingen. Så är det i alla branscher.
Att modet växlar har vi förlänge sedan förlikat oss med men denna attityd har gnuggat av sig på alla andra områden. Titta hur vi uppmanas att kasta ut möbler på löpande band.
Hur fort kan det gå?
Det märkligaste är att desingers kommer fram till ungefär samma saker. Det är bara Vivianne Westwood som sticker ut rejält. Det kommenteras och förklaras med att designers är konstintresserade och går på samma utställning, för inspiration. Same, same but different.
På given signal levereras en liknande uppstänning kläder från de olika modehusen. Det är väl ängsligt om nåt. Det visar bara hur mycket pengar som är i omlopp. Inte villiga att ta risker. Who can blame them? Men kom ihåg att det är vi som betalar för deras ängslighet.
I övrigt skiner solen. Mer uppdrag från Må Bra och en låååång arbetshelg börjar lida mot sitt slut. Ett arbetspass kvar ikväll och jag är homefree. Jag tänker mig ut ur lägenheten idag och kolla om det verkligen finns neonkläder som de säger.
söndag 7 oktober 2007
Stevie Nicks, spetsar och korgstol
En riktig jobbarjobbarhelg. Har knappt varit hemma. Är jag hemma, ligger jag i sängen och sover.
Har dock lite tid för Youtube i pausen. Youtube - älskar det. Har tittat på Australias next top model, avsnitt från French & Saunders, New Order, Kosheens mörka "Hide U" och stilikonen Stevie Nicks. Hennes spetsklänningar kan man döda för!
Åh, om man hade fått uppleva Kalifornien 60-70-tal och hänga med Fleetwood Mac.
Man får lyssna på musiken istället.
Kan du inte din Fleetwood, lyssna på klassikern "Rumours" och "Tango in the night". Känn vinden i håret när du i fantasin kör med din nedcabbade bil efter Pacific coast highway ut mot Malibu.
Mitt alternativ: tunnebana till Skarpnäck. Så kul är livet.
Har dock lite tid för Youtube i pausen. Youtube - älskar det. Har tittat på Australias next top model, avsnitt från French & Saunders, New Order, Kosheens mörka "Hide U" och stilikonen Stevie Nicks. Hennes spetsklänningar kan man döda för!
Åh, om man hade fått uppleva Kalifornien 60-70-tal och hänga med Fleetwood Mac.
Man får lyssna på musiken istället.
Kan du inte din Fleetwood, lyssna på klassikern "Rumours" och "Tango in the night". Känn vinden i håret när du i fantasin kör med din nedcabbade bil efter Pacific coast highway ut mot Malibu.
Mitt alternativ: tunnebana till Skarpnäck. Så kul är livet.
lördag 6 oktober 2007
Marie Picasso borde vinna!
Tittade på Idol igår givetvis. Precis som med Top model men i mycket mindre utsträckning finns det saker att undra över, i det här fallet vissa "idolers" låtval. Betänk att du är med i en tävling. Du funderar hela tiden på balansen mellan strategi och musikalisk uppriktighet. Skall jag smöra eller vara "sann mot mig själv" och går det att kombinera och i så fall hur och hur mycket.
Men det är ju en T Ä V L I N G ingen ansökning - om du fattar skillnaden.
En tävling med svenska folket som jury, vilket är en ansiktslös domare. Du har inte ens din egna grupp som du ska tilltala utan en hel jävla ostrukturerad massa därute som har lite att göra en fredagskväll.
Antingen kör du ditt "egna race" som det heter eller så åker du slalom mellan de portar programledningen placerar ut.
Att köra ett eget race i sig är dömt att misslyckas. För hur ska du kunna göra det? Egentligen. Låtarna du framför är covers med olika teman.
Inte många aktuella artister hade klarat sig särskilt länge i tävlingen. Allas vår Håkan Hellström hade inte ens kommit fram i kön till juryn.
Så det är strategi som gäller.
Väl så.
Första strategiska draget är låtval. Det är så viktigt. Inte bara att plocka enkla poänger men att ta en låt som passar din röst. Ditt tonläge.
Välj bort entoniga, diffusa otydliga låtar. Välj bort favoriten du kommer ändå inte att göra den rättvisa. Med andra ord: välj den låt som får dig att "look good".
Andra strategiska draget är hur du presenterar dig själv när kameran är på. Jag som tittare måste gilla när du öppnar käften för att prata annars står jag inte ut särkilt länge.
Ta dig förbi klyschorna.
Igår åkte Anastasia ut. Jag tippade rätt om vilka tre som låg längst ned i gropen och krälade.
Anastasia har en gnällig röst, annorlunda visserligen men hon måste vara väldigt försiktig med vilka låtar hon väljer. Inget entonigt, gnälligt och jämntjockt. Så vad gör hon: plockar en helschysst låt "Sleeping satellite" och gnäller sönder den och åker tårögt ut.
Jaja.
Marie Picasso börjar likna en favorit. Hon är jätteduktig och har så mycket mer att ge. I vilken garderob har hon stått och mognat?! Hon går ut som en blond Donna Summer och kör Mother Finests "Baby love" så armhåret på mig står rakt upp.
När hon pratar vill jag lyssna och jag tror hon är en redaktions våta dröm. Hon är fotogenic - jag vet, jag har faktiskt plåtat henne för några år sedan (se bilden). Jag tror hon har en intressant story att berätta, hon är varm, ödmjuk och mycket motiverad och tacksam över att befinna sig där hon är. Hon är lyhörd och lyssnar till kritik.
Kort sagt: hon borde bli vår nya Idol. Och alla duktiga sångerskor i Sverige borde skaka av oro. Hon kan bli riktigt, riktigt stor.
fredag 5 oktober 2007
Mat, mat!
Kastrerade katter har en stark tendens att gå upp i vikt efter ingreppet. Vad är det som händer? Går förbränningen ned?Frågade en kompis hon sa att mättnadskänslan inte är densamma.
Vet ni hur svårt det är att neka denna söta varelse tonfisk? Dessa bedjande ögon, huvudet på sned och pip.
Vi är nere i en matsked tonfisk morgon och kväll utöver trista torrisar, som hon inte verkar bryr sig nämnvärt i.
Men varje gång jag öppnar kylen om så bara för att ta lite mjölk till kaffet, anar hon kalorier och sätter igång med manipulationen.
Jag känner mig som en elak tysk i ett koncentrationsläger.
Flipp eller flopp
MorgonTV och frukost. Det är fredag tydligen för en nöjespanel ska tycka till bland annat om ny musik. Man hinner med Bruce Springsteen och BWO. Inga favoriter på den här adressen, om man säger så.
Alla säger Flipp på The Boss men bara Per Sindling-Larsen Flippar på BWO. De andra röstar Flopp.
Ok. Det är nu förvirrningen sätter in, vilket den alltid gör när man Flipp-floppar musik i TV-rutan. Det är så ängsligt och inkonsekvent.
När det gäller Bruce verkar alla rösta efter vad som förväntas. Det vill säga Bruce är stor över allt och HUGE i Sverige (om jag har fattat saken rätt). Hans skiva lär sälja.
När det gäller BWO röstar floppisarna efter EGET tycke och smak - vilket de deklarerar öppet.
Inkonsekvent och märkligt.
På ZTV, när den kanalen fortfarande hade musik som huvudtema, gick det för år sedan ett program som hette just Flipp eller Flopp. En nästintill självutnämnd expertjury satt och snobbade sig i rutan.
Och blandade ihop begreppen.
Som tittare blev det inte bara förvirrat utan tröttsamt.
Man kanske skulle ha gjort en Sune, mailat in ett klagomål. Men under 90-talet föddes idéen om sarkastiska redaktioner så någon förändring hade nog inte varit aktuellt. Jag hade säkert bara blivit hånad i TV-rutan och uppmanad att byta kanal.
Vilket jag gjorde tillslut.
Det här inkonsekventa förhållningssättet fanns även i undervisningen på Kulturama.
Vi skulle ha särskild bildanalys med Mikael.
Han deklarerade att bildanalys inte var värderande utan man skulle - om jag minns rätt - mer redogöra själva innehållet till exempel färg, form, linjer etc ni vet säkert.
Började man associera fick man på pälsen och fick börja om.
Emellanåt sa han saker som - surprise! - inte var efter eget utsago. Ibland lät han mer värderande analyser smyga sig emellan. Jag tog upp budkaveln och fortsatte. Men nej se det gick inte!
Det var inte bara jag som klampade i Mikaels klaver. Och vi var flera som skakade på huvudet och undrade över spelreglerna.
Så jag började sura ihop och ifrågasätta. Då blev Mikael arg - vuxet - så jag beslöt att inte säga nåt mer. För vad skulle jag säga? Vad skulle jag analysera om?
Qlara - som sa mycket tokigt på den tiden - skakade också på huvudet och sa att Mikael försöker sig på bildanalys på universitetsnivå men är inte konsekvent.
Jag valde att tro henne och det är nåt som jag fortfarande tror är sant.
Jag vill minnas att jag skolkade nästa lektion i ämnet. Den enda gången jag medvetet skippade redan betald studietid.
Med tanke på vilket hus denna Mikael bor i (i Älta för den nyfikne) kan man också tillägga att mannen inte har någon smak.
Men det är en annan femma.
Eller som en jury skulle ha sagt: en flopp.
Alla säger Flipp på The Boss men bara Per Sindling-Larsen Flippar på BWO. De andra röstar Flopp.
Ok. Det är nu förvirrningen sätter in, vilket den alltid gör när man Flipp-floppar musik i TV-rutan. Det är så ängsligt och inkonsekvent.
När det gäller Bruce verkar alla rösta efter vad som förväntas. Det vill säga Bruce är stor över allt och HUGE i Sverige (om jag har fattat saken rätt). Hans skiva lär sälja.
När det gäller BWO röstar floppisarna efter EGET tycke och smak - vilket de deklarerar öppet.
Inkonsekvent och märkligt.
På ZTV, när den kanalen fortfarande hade musik som huvudtema, gick det för år sedan ett program som hette just Flipp eller Flopp. En nästintill självutnämnd expertjury satt och snobbade sig i rutan.
Och blandade ihop begreppen.
Som tittare blev det inte bara förvirrat utan tröttsamt.
Man kanske skulle ha gjort en Sune, mailat in ett klagomål. Men under 90-talet föddes idéen om sarkastiska redaktioner så någon förändring hade nog inte varit aktuellt. Jag hade säkert bara blivit hånad i TV-rutan och uppmanad att byta kanal.
Vilket jag gjorde tillslut.
Det här inkonsekventa förhållningssättet fanns även i undervisningen på Kulturama.
Vi skulle ha särskild bildanalys med Mikael.
Han deklarerade att bildanalys inte var värderande utan man skulle - om jag minns rätt - mer redogöra själva innehållet till exempel färg, form, linjer etc ni vet säkert.
Började man associera fick man på pälsen och fick börja om.
Emellanåt sa han saker som - surprise! - inte var efter eget utsago. Ibland lät han mer värderande analyser smyga sig emellan. Jag tog upp budkaveln och fortsatte. Men nej se det gick inte!
Det var inte bara jag som klampade i Mikaels klaver. Och vi var flera som skakade på huvudet och undrade över spelreglerna.
Så jag började sura ihop och ifrågasätta. Då blev Mikael arg - vuxet - så jag beslöt att inte säga nåt mer. För vad skulle jag säga? Vad skulle jag analysera om?
Qlara - som sa mycket tokigt på den tiden - skakade också på huvudet och sa att Mikael försöker sig på bildanalys på universitetsnivå men är inte konsekvent.
Jag valde att tro henne och det är nåt som jag fortfarande tror är sant.
Jag vill minnas att jag skolkade nästa lektion i ämnet. Den enda gången jag medvetet skippade redan betald studietid.
Med tanke på vilket hus denna Mikael bor i (i Älta för den nyfikne) kan man också tillägga att mannen inte har någon smak.
Men det är en annan femma.
Eller som en jury skulle ha sagt: en flopp.
torsdag 4 oktober 2007
Det är kul att klaga när man är på gott humör!
I dag ska vi se om ostadig fikakontakt levererar eller inte.
Jag förutsätter att det vi har bestämt gäller - men vi får se.
Äter frukost och tittar på morgon-TV. Skiljer mig inte från övriga befolkningen. Man vill gärna tro att man är speciell och det är man väl i ett litet perspektiv. I ett stora hela är man en konsument som skall in och ut med pengar.
Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok om maten i våra butiker, hur vi blir lurade på reklamen och innehållet. Han berättar att Mammas scans köttbullar är stekta/friterade i kotalg !). Inte underligt att det luktar som om brorsan har fisit i påsen när man sliter upp den.
Äter inte mammas scans - en annan bror är dock hooked. Fast i somras klagade han över lukten, att det luktade skit. Bäst att informera honom då om kotalget.
Äter Lidls köttbullar. Stekta i vaddå? Ångest, ångest.
Vad innebär det här i tidsförbrukning- egentligen - att steka köttbullar och baka bröd? Men det är ju inte bara de här varorna som har konstiga ingredienser. Hyllorna är ju fulla av det.
Och varför har vi inte tid?
Vi bor själva och måste göra allt själv.
Men till syvende og sisdt handlar det om prioritering.
Hur fördelar vi vår vakna tid, är det kvalitet på det eller är det mamma scans även där?
Det blir som de billiga t-shirten. Om jag ger fan i att handla på Galne Gunnar och går på fina gatan, garanterar det att det inte är en unge i Paktistan som har trampat runt i färgbadet.
Eller förväntas jag sy själv?
Slakta min kyckling själv?
Jag bor i en 1,5:a på en tvärgata till Sveavägen och mitt kök är mindre än en garderob. Jag kan inte ens sopsortera för det finns ingen plats under bänken.
Men det finns plats att rulla köttbullar. Värre blir det med brödet.
Äh, fan JAG IDS INTE! Låt mig äta kotalg, konstiga tillsatser och annat skräp. Jag ska ändå skita och dö. På tal om lukt.
Det som irriterar mig att man ska behöva ånga runt på stan som en ängslig medeklassråtta och leta fiiiiina produkter. Du kan anklaga mig för mycket men snobb är jag väl ändå inte!
När vi ändå är inne på snobberi vill jag (detta är färgat) ge en känga till alla dem (de är otroligt många) som verkar kokettera med att" jag tittar aldrig på TV". Jag tror, i de fall där TV finns i hemmet, att det är bullshit.
Att titta på TV verkar för evigt vara förknippat med en lägre klass, de som inte har nåt annat kultiverat att pyssla med. Tänk på det här - i amerikanska och engelska filmer markerar man alltid klasstillhörighet med två saker: den stackars arbetarklassen röker (alltid en cigg i handen) och TV:n står på i ny och i ne.
I medelklassen och överklassen är den aldrig på och ciggen - då den tänds - förs in och ut ur käften på ett elegant sätt.
På samma sätt (nu är det slakt på gång) koketterar ungdomar med att vara miljömedvetna. Som man återigen påstår på TV.
Det är nån bomässa i stan i helgen och en designersnubbe visar upp olika sovrum med olika teman. Ett rum är miljörummet. Inte helt oväntat är det lime/avocado/mossgrönt (gäsp) och möblerade med särskilda miljösnälla material.
Man säger sig ha frågat ungdomar, osäkert hur stort antal och var i Sverige. Miljöfrågor är tydligen viktigt.
Men så här tror jag: det är lätt att sitta på kaffe (gärna String på Söder) och ha åsikter i frågan men röka samtidigt eller stappla omkring i Reclaim the streets-kravaller och attackera bilar som står parkerade.
Det är patetiskt om inte mer.
Det är inte ett dugg förvånande eller upprörande att ungdomar har starka, radikala, svartellervitt-åsikter - det hör som till. They will snap out of it, sen blir de desillusionerade och sarkastiska medborgare som jag.
Vi lämnar miljön och gå vidare.
Designersnuben säger hur viktigt det är att möblera så att det är lätt att byta ut grejerna i takt med att trender kommer och går och stilen förändras.
Nu pratar vi inte om tio års-sjok och omtapetsering när hörnen börjar krackelera. Nä, snabbare byten givetvis.
Man säger att ungdomar i dag har mycket mer att säga till om, om familjens ekonomi, vilka semsterresor som skall göras och hur rum skall inredas.
Reporten: Det är dyrt att vara tonårsförälder.
Snubben håller med.
Snälla föräldrar, skärp er! Sluta ta er för pannan och undra om det är kronfogden som står och bankar på dörren. Reclaim the fucking home! Det är ni som bestämmer, fast det kan ju vara lika illa med tanke på hur ni konsumerar.
Sluta med den här ängsliga inredningshysterin. Och sluta, sluta med renovering i onödan.
Så fort nån ska flytta från en lägenhet börjar man med hysterisk omstyling till och med renovering, som slutar med att det penningstinna par som flyttar in börjar direkt renovera innan klistret på de förra tapeterna har torkat.
Nöj dig! Lägg krutet någon annanstans. Stek köttbullar och baka bröd istället. Hahahaha.
Jag tittar vidare och noterar på nyheterna att självmordsförsöken bland unga tjejer har gått upp. När de visar diagrammet ser man att toppen var som högst runt 1974.
Jag blir mer nyfiken på vad som hände då.
Slutligen: det kommer en ny svensk film som utspelar sig i Luleå. Det verkar som att ingen av huvudpersonerna talar med dialekt. Vi har väl inte så många tunga skådisar att slänga in på banan, men de kan väl anstränga sig åtminstone. Nåja, jag är inte förtjust i svensk film men den här kan ju vara lite rolig att glutta på men så såg jag att Rolf Lassgård ska vara med och då -
they have lost me.
Jag förutsätter att det vi har bestämt gäller - men vi får se.
Äter frukost och tittar på morgon-TV. Skiljer mig inte från övriga befolkningen. Man vill gärna tro att man är speciell och det är man väl i ett litet perspektiv. I ett stora hela är man en konsument som skall in och ut med pengar.
Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok om maten i våra butiker, hur vi blir lurade på reklamen och innehållet. Han berättar att Mammas scans köttbullar är stekta/friterade i kotalg !). Inte underligt att det luktar som om brorsan har fisit i påsen när man sliter upp den.
Äter inte mammas scans - en annan bror är dock hooked. Fast i somras klagade han över lukten, att det luktade skit. Bäst att informera honom då om kotalget.
Äter Lidls köttbullar. Stekta i vaddå? Ångest, ångest.
Vad innebär det här i tidsförbrukning- egentligen - att steka köttbullar och baka bröd? Men det är ju inte bara de här varorna som har konstiga ingredienser. Hyllorna är ju fulla av det.
Och varför har vi inte tid?
Vi bor själva och måste göra allt själv.
Men till syvende og sisdt handlar det om prioritering.
Hur fördelar vi vår vakna tid, är det kvalitet på det eller är det mamma scans även där?
Det blir som de billiga t-shirten. Om jag ger fan i att handla på Galne Gunnar och går på fina gatan, garanterar det att det inte är en unge i Paktistan som har trampat runt i färgbadet.
Eller förväntas jag sy själv?
Slakta min kyckling själv?
Jag bor i en 1,5:a på en tvärgata till Sveavägen och mitt kök är mindre än en garderob. Jag kan inte ens sopsortera för det finns ingen plats under bänken.
Men det finns plats att rulla köttbullar. Värre blir det med brödet.
Äh, fan JAG IDS INTE! Låt mig äta kotalg, konstiga tillsatser och annat skräp. Jag ska ändå skita och dö. På tal om lukt.
Det som irriterar mig att man ska behöva ånga runt på stan som en ängslig medeklassråtta och leta fiiiiina produkter. Du kan anklaga mig för mycket men snobb är jag väl ändå inte!
När vi ändå är inne på snobberi vill jag (detta är färgat) ge en känga till alla dem (de är otroligt många) som verkar kokettera med att" jag tittar aldrig på TV". Jag tror, i de fall där TV finns i hemmet, att det är bullshit.
Att titta på TV verkar för evigt vara förknippat med en lägre klass, de som inte har nåt annat kultiverat att pyssla med. Tänk på det här - i amerikanska och engelska filmer markerar man alltid klasstillhörighet med två saker: den stackars arbetarklassen röker (alltid en cigg i handen) och TV:n står på i ny och i ne.
I medelklassen och överklassen är den aldrig på och ciggen - då den tänds - förs in och ut ur käften på ett elegant sätt.
På samma sätt (nu är det slakt på gång) koketterar ungdomar med att vara miljömedvetna. Som man återigen påstår på TV.
Det är nån bomässa i stan i helgen och en designersnubbe visar upp olika sovrum med olika teman. Ett rum är miljörummet. Inte helt oväntat är det lime/avocado/mossgrönt (gäsp) och möblerade med särskilda miljösnälla material.
Man säger sig ha frågat ungdomar, osäkert hur stort antal och var i Sverige. Miljöfrågor är tydligen viktigt.
Men så här tror jag: det är lätt att sitta på kaffe (gärna String på Söder) och ha åsikter i frågan men röka samtidigt eller stappla omkring i Reclaim the streets-kravaller och attackera bilar som står parkerade.
Det är patetiskt om inte mer.
Det är inte ett dugg förvånande eller upprörande att ungdomar har starka, radikala, svartellervitt-åsikter - det hör som till. They will snap out of it, sen blir de desillusionerade och sarkastiska medborgare som jag.
Vi lämnar miljön och gå vidare.
Designersnuben säger hur viktigt det är att möblera så att det är lätt att byta ut grejerna i takt med att trender kommer och går och stilen förändras.
Nu pratar vi inte om tio års-sjok och omtapetsering när hörnen börjar krackelera. Nä, snabbare byten givetvis.
Man säger att ungdomar i dag har mycket mer att säga till om, om familjens ekonomi, vilka semsterresor som skall göras och hur rum skall inredas.
Reporten: Det är dyrt att vara tonårsförälder.
Snubben håller med.
Snälla föräldrar, skärp er! Sluta ta er för pannan och undra om det är kronfogden som står och bankar på dörren. Reclaim the fucking home! Det är ni som bestämmer, fast det kan ju vara lika illa med tanke på hur ni konsumerar.
Sluta med den här ängsliga inredningshysterin. Och sluta, sluta med renovering i onödan.
Så fort nån ska flytta från en lägenhet börjar man med hysterisk omstyling till och med renovering, som slutar med att det penningstinna par som flyttar in börjar direkt renovera innan klistret på de förra tapeterna har torkat.
Nöj dig! Lägg krutet någon annanstans. Stek köttbullar och baka bröd istället. Hahahaha.
Jag tittar vidare och noterar på nyheterna att självmordsförsöken bland unga tjejer har gått upp. När de visar diagrammet ser man att toppen var som högst runt 1974.
Jag blir mer nyfiken på vad som hände då.
Slutligen: det kommer en ny svensk film som utspelar sig i Luleå. Det verkar som att ingen av huvudpersonerna talar med dialekt. Vi har väl inte så många tunga skådisar att slänga in på banan, men de kan väl anstränga sig åtminstone. Nåja, jag är inte förtjust i svensk film men den här kan ju vara lite rolig att glutta på men så såg jag att Rolf Lassgård ska vara med och då -
they have lost me.
onsdag 3 oktober 2007
Spana in grabben!
Oavstående modell har inget med innehållet i denna blogg att göra. Han är exemplarisk!Top modell Sverige suger riktigt ordentligt. Jag ligger i sängen och krälar som vanligt med katten och försöker sätta fingret på vad som är dåligt.
Typ allt.
Om vi börjar med programledaren - hur kul är Vendela Kirsebom? Hon pratar i staccato (apjobbigt) och ibland gör hon en svengelsk översättning från förebilden Tyra Banks manus. Vet ni hur illa det låter?
Det är mindre pengar inpumpat i vår svenska variant än storfräsaren USA - och det märks ju så klart.
Men det är nåt annat - en sorts mesighet från hela bunten. Man ställer låga krav och tjejerna är så förbaskat lealösa.
Hur kommer det sig, trots serien har rullat på i flera säsonger, i olika varianter, från olika länder (man kan via Youtube se kandadensiska, brittiska, tyska och australiensiska) att ingen tjej verkar vara förberedd ÖVERHUVUDTAGET.
Det är som att komma till Idol, vara ganska duktig (så chansen att gå vidare är överhängande) och kunna EN LÅT.
Tänk dig att du ser hyfsad ut, fotogenic, smal och sugen på att bli modell .Mer än sugen - skulle inte du då: har övat poser, bläddrat stenhårt i olika tidningar, pluggat på designers, fotografer, modell, gått sminkkurs, testfotograferat etc etc. Allt för att inte bara gå vidare till uttagningen men också hålla dig kvar i tävlingen.
Där kommer lealösheten in.
Totalt utan fokus.
Att bara dyka upp på juryutslagningen med håret slarvigt uppsatt i en knut som om du vore på väg att börja städa borde väl KOMMENTERAS?!
Det som är mest upprörande är att de blir nästan förvånade att de ska klippa håret, plåtas med en manlig modell och att det ibland förekommer halvnakna bildsituationer.
Varför bli modell om detta är upprörande?
Stanna hemma, snorunge!
Fan att jag är fyrtio och ser ut som jag gör annars jävlar hade jag minsann svept in och visat hur man ska posera och hur man strategiskt visar framfötterna. Jävla amatörer!
Nåja.
Världen brinner och det trasiga, vassa skohornet på Friskis på Sveavägen hänger fortfarande kvar och SL har fortfarande inte satt upp kartorna fast jag har bett dem.
Det finns alltså annat att uppröras över.
Jo, att TV4+ visar en liknande uttagning - Akademin för det okända. Man tar sig för pannan - ge mig en paus. Inte för att jag inte tror - det tänker jag inte avhandla här - men för att man väljer att göra en utslagningsshow av det hela.
Och vem hittar man inte där om inte Tjockholmen-Beatrice som verkar vara en linslus med behov av TV-tid.
Och nu, mina damer och kanske nån herre, ska jag ringa Argentina.
Daily news
De spelar "Fame" på radion och jag sjunger med. Rödluvan blir helgalen. Jag kan inte avgöra om hon kråmar sig av vällust eller om hon lider.
En stol är ju ledig efter Clabbe.
Vaknade tidigt, tidigt i morse att hon välter sig ned på kudde bredvid, hela bakpartiet hamnar i mitt ansikte och så börjar hon kråma sig, vill bli kliad och är bara helmysig.
Vilken tur jag har och ni andra är kanske lyckliga i alla fall.
Fotojobb i morse. Trevliga damer. Ett vanligt gig. På tal om gig: när jag hör det ordet (tycker det låter konstruerat för övrigt) tänker jag på Seamaire. Snart är det dags för en liten USA-tripp. Nyfiken på flygplatsmötet. Blir det som i filmerna?
Magnus har blivit tillfrågad om modellkarriär (kom ihåg vem som sa det först!!!) av en framgångsrik modellscout, typ hysterisk 80-talist. Gissa vad han behöver - bilder. Nu kanske det äntligen blir av. Vet var vi ska plåta.
Jag vet, scouten säger: skicka bara in bilder, morsan eller farsan kan göra det. Men ingen kritik till hans föräldrar men ska det va så ska det va. Eller hur?
Så nu måste Magnus sätta sig framför Youtube och plöja Top modell-avsnitt. Hahahaha! Ett sant nöje för mig men jag vet inte om det är det för honom...
Jag blir galen på försäljare som ringer och vill att jag ska byta telefonabonnemang. När jag säger nej och att jag är nöjd med det jag har replikerar de alltid: vill du inte tjäna pengar?
Vad får de att tro att de abonnemang de erbjuder är bättre än mitt.
Jag blev tvärförbannad och skrek adjö!
Måste hitta på ett bra svar...
Framför allt - varför ringer de till mig. JAG ÄR JU NIXAD!
Fast ibland är reklam att föredra. Igår fick jag ett reklamblad (direktadresserat) från Skopunkten. Nya skor, snygga skor, skitskor egentligen. Jag går dit och tittar. Precis vad de ville och jag med.
So long på ett tag!
tisdag 2 oktober 2007
Dynamiska arbetstider och bildpussel
Tricket med att hitta ett arbete som passar dig är att ta reda på vem du är. Den person du var när du du fyllde tjugotvå, gäller inte längre. De behov du hade då passar inte din nuvarande profil.
Det gamla förhållningssättet, att hitta ett arbete och vara kvar där i femtio år, gäller heller inte längre. Nu byter vi jobb vare sig vi vill eller inte. Det blir ingen guldklocka när jag går pension. Vill inte ha någon heller, använder inte armbandsur.
Kanske är det så att vi är lyckligast eller ha de bästa förutsättningarna för lycka när vi anpassar vårt liv efter den situation vi befinner oss i.
En rastlös, resesugen ungdomssjäl låter sig inte fångas av löfte om fast jobb.
När du är fyrtio låter det annorlunda.
Och i hårda tider letar de mest rotlösa en fast punkt i arbetslivet. Kanske utan resultat. Otryggheten blir påtvingad.
Jag trodde jag var en kontorsråtta, en åtta till fyra-typ, en regelbunden-nisse som ville ha helgerna fria no matter what. Som inte kunde leva mitt liv lite mer otryggt och flexibelt.
Flexibelt är helt OK. Jag har dynamiska arbetstider och älskar det. Men jag älskar det för någonstans bjuder det trygghet, annars skulle jag inte orka.
Så spännande är jag.
I morse fotograferade jag nåt ovanligt. Jag menar, uppdragen kan vara helt varierande, för det mesta involverar det folk och involverar det inte folk så finns de där bredvid. Den här gången skulle jag fotografera en person som räcker en annan person en sak. Den andra personen var inte med på bild, hon finns nämligen i en annan stad, på ett annat neg och ska med hjälp av photoshop morfas in i bilden. Puh!
Då gäller det att hålla kameran stadigt och tänka på den stackaren som skall pussla ihop det här.
Varför får jag känslan av att valsa omkring på Duka med ögonbindel?
Nåja, det blir nog bra. Det kanske är lättare än vad jag föreställer mig. Jag hoppas verkligen han eller hon får bästa förutsättningar med bilderna.
Det gamla förhållningssättet, att hitta ett arbete och vara kvar där i femtio år, gäller heller inte längre. Nu byter vi jobb vare sig vi vill eller inte. Det blir ingen guldklocka när jag går pension. Vill inte ha någon heller, använder inte armbandsur.
Kanske är det så att vi är lyckligast eller ha de bästa förutsättningarna för lycka när vi anpassar vårt liv efter den situation vi befinner oss i.
En rastlös, resesugen ungdomssjäl låter sig inte fångas av löfte om fast jobb.
När du är fyrtio låter det annorlunda.
Och i hårda tider letar de mest rotlösa en fast punkt i arbetslivet. Kanske utan resultat. Otryggheten blir påtvingad.
Jag trodde jag var en kontorsråtta, en åtta till fyra-typ, en regelbunden-nisse som ville ha helgerna fria no matter what. Som inte kunde leva mitt liv lite mer otryggt och flexibelt.
Flexibelt är helt OK. Jag har dynamiska arbetstider och älskar det. Men jag älskar det för någonstans bjuder det trygghet, annars skulle jag inte orka.
Så spännande är jag.
I morse fotograferade jag nåt ovanligt. Jag menar, uppdragen kan vara helt varierande, för det mesta involverar det folk och involverar det inte folk så finns de där bredvid. Den här gången skulle jag fotografera en person som räcker en annan person en sak. Den andra personen var inte med på bild, hon finns nämligen i en annan stad, på ett annat neg och ska med hjälp av photoshop morfas in i bilden. Puh!
Då gäller det att hålla kameran stadigt och tänka på den stackaren som skall pussla ihop det här.
Varför får jag känslan av att valsa omkring på Duka med ögonbindel?
Nåja, det blir nog bra. Det kanske är lättare än vad jag föreställer mig. Jag hoppas verkligen han eller hon får bästa förutsättningar med bilderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
