Visst är det lätt att tycka och tänka om andras liv och beslut. Man tar del av deras problem, lyssnar och kommer med goda råd. Det låter som om förändringar är på intågande. Man har nästan erbjudit en plats på madrassen när plötsligt flaggan flyger åt andra hållet.
En avlägsen vän från förr berättade för ett halv år sen om sitt problematiska giftemål. Hon misstänkte att hennes man led av någon dokumenterad sjukdom asbergers eller nåt. Diverse exempel illustrerade en situation som jag förfasade mig över, glad att slippa. Tillsaken hör att det finns barn inblandade så att bryta upp från giftemålet är väl något problematiskt. Ändå pratade hon i såna termer but not in so many ways, som det heter.
Några veckor passerade och jag ringde upp, nyfiken att höra hur långt hon hade kommit i planeringen.
Nähä - nu hade de hittat ett hus som de skulle köpa!
Va - vilken kovändning - och där sitter man dumt och stirrar ut i luften med tappad haka.
Och vad är det man känner då? Letar jag i alla skrymslen känner jag att tilliten har blivit kantstött. Ska jag TRO på henne nästa gång? För tro mig det blir en nästa gång. Det kanske inte blir just JAG som får höra om hur jobbigt det är. Men det blir nån.
Och egentligen skiter jag i vilket. Vill folk sitta fastnitade i relationer som inte gagnar dem, av lojalitet eller rädsla är det egentligen deras bekymmer.
Jag kanske inte ska bli involverad.
Man får ta det som sägs med en gnutta salt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar