Inferno, Facebook och skelett

Plåtade drinkar igår. Visst ser de läskande ut? Och mycket goda. Inferno bar på Drottninggatan upp mot Tegnérlunden. Rekommenderas varmt!

Lyssnar på fantastiska Mika men blir bara ledsen för jag tänker på lilla Gribo. Upptäckte Mika och lspelade skivan omochomigen när jag fick veta att Gribo hade cancer.
Innan det var det Melody club. Blev ledsen då också för jag lyssnade på dem i våras när jag åkte hem till Vittjärv och såg till mammas hus.
Och innan det lyssnade jag på Daryl Braithwaite och blev nostalgiskt ledsen för jag tänkte på den goda tiden, ni vet den på 80-talet.
Vad ska jag lyssna på då?
Madonna? Det är min städmusik. Och jag vill inte städa. Har inte tid heller. Lust menar jag.

Satt i mina egna tankar på t-banan igår. Tänkte: oj, om nåt skelett från förr dyker upp - ingen chans att fly. Precis då ställer sig en kille upp och går ut, det här var i Bagis. Han såg mig inte för han var vänd med ryggen mot mig.
Oops! Det var visst Pelle som jag reste med till Indien.

Sverige och världen är drabbade Facebook-feber. Hörde talas om det här genom Linnea innan epidemin startade.
Det är rätt kul. Söker på folk och addar dem till min lista. Sen ser jag vilka kompisar de har. En del har hittat varandra genom min kompislista. Nätverk indeed. Varför så poppis då? Det här en chans att leta reda på folk som har glidit en ur händerna. Jag tror folk är mer nostagliska än vad de vill låtsas om.
Too bad att en del jag känner ingår i en annan åldersgrupp som inte är så fast vid skärmen.
Risken är att man addar varandra med nån sorts naiv tro att man skall "höras" och internet-umgås. Sen hörs man lika lite som innan.
Det sagt om man vill vara negativ och tråkig.
Livet är en illusion i mångt mycket. Låt oss leka så länge det varar.
Fler drinkar till folket!