Tomma tunnor skramlar värre än Håkan Hellström

När jag drällde runt i Skellefteå i efterdyningarna av musiklinjen, umgicks jag med en kille som jag och Ingrid kallade för Lipton (efter en tv-serie) fast han hette Jörgen.
Lipton kom från Hälsningland och hur han hamnade i Ske-å kommer jag inte ihåg. Han var en glad skit, fylld med idéer och drömmar.
Han var intresserad av foto så vi snackade en hel del om det. Han ville en massa men gjorde inte sin hemläxa. Snackade om allt han ville plåta och filma men när jag förslog att han skulle ställa sig i mörkrummet blev han helt plötsligt lat. Eller bara ointresserad.
Hans kompisar var lite åt samma håll, fast värre. De snackade vitt och brett om att de skulle dra till Australien och surfa.
Först blev jag impad. Wow! Sen fattade jag att det var planer som inte skulle gå i lås. Inget på fötterna.
Sån reklam för egna projekt har jag också stött på i SCA (medetidsföreningen) - kläder som skulle sys, Pennsic (medeltidsvecka i USA) som skulle bevistas, saker som skulle ordnas med. Tomma ord, tomma tunnor, sockervadd.
Jag är från Norrbotten och där lovar man inte saker i onödan. Det man deklarerar är sant annars får man skämmas.
Allt det här pratet om vad som SKA hända innan det händer, kan hoppa upp och slå en i ansiktet när man minst anar det.
Det är OK. Man slipper skämmas om man bara säger att: jag hade fel, jag missbedömde, det blev inte som jag hade trott och tänkt.
Oftast vill man kamouflera missbedömningen med ett koppel av bortförklarningar, en del stämmer, en del är efterkonstruktioner.
Jag höll på att skriva att det är barnsligt, som om barnsligt alltid är något att bemästra, men det är fel.
Kanske är det ett tecken på naivitet.
Eller snarare: efterkonstruktionerna är ett sätt att i efterhand rädda ansiktet, att fortfarande visa vilken förträfflig person man är. Som om det hänger på det. Är det en tävling där man annars tappar livsviktiga poäng?
Under tiden denna reklam deklareras i etern, förväntas omgivningen stå vid sidan om och hänga med i svängningarna.
Vad ska man tro nästa gång?
Mig veterligt kom aldrig Liptons kompisar till Australien och David/Gilbert hade inga pengar att åka till Pennsic. Hans grandiosa paviljong föll ihop som en taskigt vispad sockerkaka och många klänningsprojekt blev aldrig sydda.
Men du - krydda din CV - alla andra verkar göra det nu förtiden! Är det därför man bara får jobb genom kontakter?