Things can only get better

Jag skrev tidigare om ett präktigt bröllop ute i skärgården som min kompis skulle bevista under Kristi Himmelsfärds helgen.
Det blev tydligen så ultraperfekt som man kunde ana.
Fint väder, vacker brud, otroligt lyckligt par, naturskönt, samklingande sång, många gäster etc. etc.
Missunnar inte paret detta. Bruden är en avlägsen bekant från ett tidigare liv, unnar dem all lycka och välgång.
Men jag då?
Jag kan nöja mig med ett misslyckat bröllop med fulla gäster, få gäster, inga gäster bara karl'n är vettig nog. Var på vippen att skriva bara det är en karl men det låter förfärligt.
Tänker igen på mammas nynnande: Avundsjuk, jag är så avundsjuk.
Ta bara det här med skärgårn. Den Idylliska Skärgårn.
För nu seglar ju midsommar upp på tapeten. Samma visa varje gång. Oj, är det dags redan typ.
Hoppas att det blir missväxt och sju svåra år. Regn, regn, regn och svinkallt. För har inte jag kul - ska ingen ha kul.
Jag minns en midsommar då jag låg inne och läste spännande äventyrsböcker à la kiosk och glömde bort helt att det var Midsommarafton. Det var dåligt väder så det var inte så svårt att missa.
Alldeles försent kom jag på att jag inte hade någon vettig mat hemma. Jag stapplade ut från lägenheten lite vimsig av kiltar, 1700-tal och stiliga skottar.
Sveavägen låg totalt öde. Som en skräckfilm. Helt tomt. Jag var ensam. Jag gick i mitten av vägen bara för att känna hur det kändes.
Det var kallt.
Bara det.
Alla affärer var stängda. ICA och Konsum.
Bara Seven Elevens lampa lyste som en fyr i grådiset.
Jag köpte korv och mos och återvände till min äventyrsgrotta.
Det var min midsommar.
Den ödsligaste i mannaminne.
Men ingen högtid detta år kan bli värre än påsk.
Things can only get better.
Om det är jag överens.