Bittermuppen

Det bor en Dr Jekyll och Mr Hyde i mig fast i min värld är det en tysk och en hippie. Det här visar sig på många olika sätt.
Tysken är rationell, strategisk och återhållsam. Det finns inget konstnärligt över den karaktären. Det är en hantverkare, en robot som säger aj, aj kapten och utför order till punkt och pricka. En dansbandsmusiker som traskar framochåter efter givna basgångar.
Tysken betalar räkningar oftast i tid, analyserar sitt nästa drag, skissar över livet och funderar mycket på vad alla andra sysslar med, hur mycket pengar de har och hur de har spelat sina kort för att befinna sig där de är.
Kort sagt: tysken är pålitlig men ytterst tråkig.
Hippien då?
Hippien befinner sig i ett barnsligt nu. Gör saker för att det är kul, kan förlora sig helt i en aktivitet och känner inga gränser i sin egen kreativitet. Tänker aldrig i förväg vad saker ska leda till. Frågar aldrig var plattformen är.
Hippien är fullkomlig men ständigt i utveckling. Står för kvalitet men kan slarva sig till resultat.
Tysken är hela tiden på väg men har stagnerat. Skitnödig i uniform och håller sin egna talang i snäva tyglar. Står för massproduktionens kvantitet. Tryggt S-märkt för resten av världen.
Hippien är ett utseende, en stil, en förhoppning. Ett råd till andra att leva sina liv.
Tysken är ett faktum. En realitet. Tydligen inget som går att fly ifrån.

Det som kanske befann sig i balans har övergått till Europa 1943. Ockupation av den enda fria själen är total.
Jag känner mig trög och stel när jag vill sätta gång och nyfiket fladdra vidare i livets skrymslen.
Jag är rastlös och men har en lång startsträcka, flyter ovanpå när jag vill landa, utföra och fördjupa mig.
Analyserar när jag borde hålla käft.
Otålig men inte tillräckligt för framåtskridande.
Surrar men säger inte ifrån när det gäller.
Jag vill utföra storverk men knäpper kort i blygsam skala.
Jag gnäller när jag borde just do it.
Do what kan man undra.

Jag avundas alla ni som bara ÄR med en tillsynes självklarhet. Jag sneglar hela tiden, alldeles för ofta runtikring. Intalar mig själv att det är för inspiration.
Men det är ångest. Oro. Att jag missar nåt. Inte är tillräckligt egensinnig och unik i mitt uttryck.
Jag är knappt en matt kopia när jag önskar mig vara en omtalad nyhet.
"Ung, lovande" var aldrig mina omdömen. Jag var alltid i fel ålder och nu är jag sliten, avslängd från karusellen jag aldrig åkte, hon som aldrig-kom-igång-konstnärligt.
Kanske lever vi våra liv i ett ljus av lögn. Ingen ser den andres kamp och tillkortakommanden.
Bara välpumpade CV:n skyltandes i arbetsliv och bland vänner.