Sockerchock och amerikaner

Det är nåt seriöst fel med amerikaner. Felprogrammerade.
Åt frukost och tittade på Montel-show. Temat verkade vara ungar som skänker pengar till behjärtansvärda mål: orkanen Katrinas offer, hjärtsjuka barn etc.
I grund och botten tycker inte jag det är direkt fel att skänka pengar. Men att ha ett helt samhälle uppbyggt på att socialfärsäkringen skall vila på en godtycklig grund är ett medeltida begrepp.
Om fattiga och diverse utsatta: trafik-, sjuk- eller våldsoffer skall få hjälp nästan enbart för att Joe on the street ger en slant och samtidigt slår sig för bröstet och tänker: thank you lord för att jag finns - då har man ett samhälle i stress.
Men det är så att amerikanen värderar möjligheten att själv påverka och bestämma väldigt högt. Så långt är det bra. Men att politiska beslut skall ske med egen personlig agenda framför ögonen känns mindre bra.
Den som klarar sig och får några skänkta slantar borde alltså vara enligt den kommersiella modellen den med bäst reklam, snyfthistoria och blanka ögon.
Det stör på djupet.
Det som stör på ytan är att allt detta alltid måste målas i särskilda färger, med band och rosetter. Sliskigt passerat vidrighetens gräns. Sockerchock.