Suget efter pengar

Det finns dem som föds med pengar och står aldrig utan. Sen har vi jordens alla fattiga. Däremellan traskar en mängd olika varianter. Vi har den som började från scratch och förkroppsligade den amerikanska drömmen. Från ingenting till allting. Slår sig gärna för bröstet och menar att kan jag, kan alla. Märkligt för i det andetaget tar han/hon bort sitt unikum.
Alla kan inte samma saker.
Sen har vi den stora massan som genom hårt eller vanligt arbete antingen håller sig flytande eller över en längre period skaffar sig ett drägligare liv.
Mina föräldrar började med ingenting kan man säga, slog sig aldrig för bröstet utan jobbade och slet för att min familj och mina syskon skulle få ett drägligare liv. Kanske blev vi lite bortskämda på kuppen. I alla fall slarvigare med pengar.

Det finns en viss typ av männsika, den rastlösa entreprenören, som ständigt går med en idé i bakfickan. Han (jag kommer konstant använda ordet han för det är i regel män som uppför sig så här) vilar aldrig, han vill ständigt tjäna mer pengar, han verkar heller inte riktigt njuta av det han har.
Somliga entreprenörer är dessutom lite lata. De vill ha snabba cash gärna på bekostnad av andras rackliga ekonomi eller trista val.
Båda två är riskbenägna och båda två lägger ned en hel mängd med energi på att klaga på oss andra som inte passar in i deras karriärsmall.
När det gäller Den Hårt Arbetande Entreprenören är Johan Staël von Holstein ett klassiskt exempel.
Hans klagovisa har du säkert läst i Metro, han är en återkommande kolumnist.

Världen är full av pionjärer, historien likaså. De finns dem som går i bräschen, som pulsar genom ogenomtränglig djungel för att vi andra ska trippa fram långt senare på slät asfalt. Det är OK. Det är så det alltid har varit. Någon börjar använda flintasten som verktyg, andra imiterar och utvecklingen går framåt.

Ibland funderar jag på om vi betraktar tillvaron felaktigt. Det är liksom svårt att stiga ur systemet och granska det utifrån för att se om man kanske har rätt.
Ibland undrar jag om man betraktar arbete felaktigt också och på samma sätt har svårt att se vad det handlar om.
Vi golvmoppar är programmerade att tro att en timmes arbete=en överenskommen summa. Det är ett gammal tankesätt som egentligen om man funderar på det lite vidare är kopplad till fysiskt arbete.
Du klyver ved i en viss hastighet en timme och du har en viss mängd klabbar att elda upp. Konstigare än så är det inte.
Att tänka som entreprenörer, företagsledare eller Redan Rika är att låta pengar arbeta för sig. Att man med små, små arbetsinsatser ändå kan tjäna sitt uppehälle utöver det vanligt drägliga.
Jag säger inte att dessa människor inte jobbar. Arbetsinsatsen är inte kopplad till en exakt timme.
Som frilans eller egen företagare kan du i bästa fall jonglera med din tid. Jag kan fixa bilder mitt i natten om jag önskar för att vara fikaledig dagen därpå, i solskenet klockan ett om dagen.
Det är min möjlighet att lägga upp det så.
Men den friheten kostar också. You are on your own, kid för som det heter i kråksången there is no such thing as a free lunch.

Jag har blivit kontaktad av en extremt ytlig bekant som vill sälja in ett arbetskoncept. Ni kanske har hört talas om det iklädd olika företagsnamn: nätverksmarknadsföring (eller på engelska multilevel marketing MLM). Just det här företaget heter Amway.
Min bekant berättar att Amway säger sig sträva efter att kapa mellanhänderna som grossist och detaljhandel, för att sälja direkt till kunden. På det viset kan man hålla nere priserna. Inga kostnader för reklam eller lokalhyra.
I och med internets framfart handlar folk mer och mer på nätet. Det är ju bekvämt och smidigt. Och billigt. Vem vill inte kapa sina utgifter?
Så långt inga problem.
Amways koncept bygger på att du skall handla från deras Affär via nätet, få procentrabatt på inköpta varor samt värva nya köpare/försäljare och få procent på värvade kunders inköp.
Ju fler värvade kunder, pressumtiva försäljare, desto mer pengar genererar i din kassa. Det förstås om de handlar.
Så. Ett gigantiskt nätverk av köpare, handlar på en och samma affär och pengar rullar runt i systemet. Var kommer de ifrån kan man undra? Pengarna alltså.
Tja, personen som kontaktade mig sa att det var den avkapade kostnaden för grossist- och detaljhandel som gjorde att detta blev billigare och bättre och kunde generar massor med pengar. Om du värvar folk, förstås.
I sin bästa dagrar kan man säga att är det så farligt eller konstigt att ge rabatt till någon som släpar en ny kund till kassan? Det systemet gäller ju på många ställen och kallas provision.

OK.
Ganska snart fick jag en trekant i huvet typ pyramid. Kände mig journalistiskt nyfiken, en studie i pengasekt men såg också drömmen om det stora klippet fladdra förbi. Vi skrapar ju trisslotter av samma önskan. Pengar.
Jag uttalade min skeptisism men lät henne prata vidare.
Vid hemkomsten googlade jag och visst här fanns både ros och ris, mest ris faktiskt. Förespråkarna sa att det som skiljer det här systemet mot vanliga pyramidspel var att här fanns faktiska varor och klassiska pyramidspel överlever inte tidens tand. Amway har funnits sedan 1959.
Och är det så farligt eller konstigt att ge rabatt till personer som släpar nya kunder till kassorna. Det systemet gäller ju på många ställen och kallas provision.
Så vari ligger kruxet? För det stinker begravd hund, eller hur? Något annat ligger och skvalpar i tvättbaljan, det känner jag på mig.

Om vi börjar med varorna det som sägs vara kärnpunkten. Med det här systemet skall mellanhänder kapas och därmed priserna.
En vän till mig har kännedom om Amway och säger att det är bra och dryga produkter (allt möjligt från inom hälsa, mode, hushållsartiklar och andra förbrukningsvaror) men att de är DYRA. Minst samma pris som ute i den övriga handeln.
Så varför ska jag då handla på den här Affären kan man undra?
Jag frågade tämligen omgående om varorna och sa nåt i stil med att då får jag väl gå på deras hemsida och kolla vad det är för varor men se det kunde man inte om man inte hade ett kundnummer. Hemligt och tjorvigt.
Och kundnummret är ju kopplat till en annan person. De ska ju få provision på det du köper. Lite snårigt, eller hur?
Att bli registrerad och få ett kundnummer borde väl varken kosta eller bli några problem men redan då tyckte jag att det var lite märkligt att man skulle haka på att handla varor på en obesökt affär/hemsida.
Först uppstår väl behov, sedan letar man butik. Eller tvärtom.
Visst låter det lite hemliga klubben?

Precis som med andra värvningsbaserade grupperingar, får man inte reda på allt på en gång. Man måste bli initierad.
Javisst. Livet är så. Viss info kan vi inte hantera förrän vi når en viss mognad. Visst är det jobbigt att hantera alltför mycket information i ett svep men jag tror att det är ett mycket smart och uttänkt sätt att snärja nya kunder.
Först blir du lockad och får en snäll förklaring, sedan sveps du med på nåt rallymöte à la Billy Graham och by the way: det är en startavgift och vi har några kurser som du bör gå och några utbildningsböcker att stärka dig som försäljare.
För många känns det försent då. Man har vaggat in folk i tron att man är med på noterna eller som Fredrik Lindström som köpte en ful kortärmad skjorta för han tyckte synd om butiksbiträdet.
Man har svårt att säga nej.
Min mamma ville inte ens öppna dörren för Jehovas när de cyklade omkring i Vittjärv av samma anledning. I bokhyllan hemma fanns några pocketböcker "Lyssna till läraren". Jag tror det finns en Hare Krishna bok också.
För mamma kunde inte säga nej.

En del som hakar på det här kanske börjar i liten skala och lägger sig där.
En del jobbar på så de kan gå ned i arbetstid.
Andra gör det till sin huvudsyssla.
I samma andetag som detta näms, vill min bekant understryka om att det krävs arbete, att det många gånger är trögt, att du måste ringa massor med människor för att få med dig ett handfull.
Och det är där, om inga andra argument fastnar (vilket det gör) jag inser att hur ok det här än skulle vara i slutänden så är det vissa saker som handlar om mig: jag vill inte ringa runt till alla vänner, bekanta och ansikten jag nästan har glömt för att locka in dem i en affär så JAG ska tjäna pengar på deras inköp.
Jag tror att det tär på relationerna, att se varje individ som en procent-enhet.
Det är nog jobbigt att ringa mitt fotografnätverk och underhålla det.
Jag vill inte gå ned i arbetstid. Jag vill jobba mer.
Jag vill inte lägga ned en mängd arbetstimmar på att bli försäljare när det är min marknadsföring som fotograf som behöver slavtimmar.
Visst lockas jag som alla andra att arbetad tid får en annan betydelse. Men det har det för mig idag.
Arbete känns inte som vanligt arbete.
Men alla dessa argument är inga jag behöver yppa jag säger bara: nej tack, inget för mig!
Eller som Nancy Reagan sa i samband med en antiknarkkampanj som rullade runt i USA på 80-talet:
Just say no!

För vidare läsning:
http://www.geocities.com/WallStreet/Highrise/1572/
http://www.cafecreme.se/25juni/mlm.html