Kompisar från förr

Det finns vissa människor man tappar bort och hörs man inte på en vecka är de för evigt ute ur ens liv. Vad nu det betyder. Plus eller minus.
Så finns det andra som verkar vara återkommande studsbollar, som man inte behöver oroa sig över.
När 80-talet började gå mot sitt slut, åkte jag till Indien i 4,5 månad för att vara exakt.
Ressällskapet började som en duo men vi hakade snabbt ihop oss med två danska tjejer. Vi pratade engelska med varandra för danska är liksom spanska inte min starka sida.
Första vändan till Jaipur stötte vi på en kanadensisk tjej som vid ett tillfälle pratde om en Tina, hade jag träffat henne, jag var lik henne, vi skulle kunna komma överens bla bla.
Vi flera tillfällen dök detta namn upp. Tina hit, Tina dit.
Men jag träffade henne aldrig. Inte då.

Drygt ett år senare åkte jag på en sista minuten-resa med Atlas till Rimini, Italien med en gammal au pair-kompis från förr.
Där vid poolen satt jag en dag och drack cappuchino och berättade resehistorier från Indien för en annan tjej, Angela som jag hade lärt känna.
Plötsligt slänger sig ytterligare en annan tjej över mig, klädd i Fritidsresors uniform, väser "Har du varit i Indien, har du varit i Jaipur, känner du Vicki?"
Ja, ja, ja, jag känner till honom (ja det var en kille som sedemera blev mördad av någon lokal maffia... herre gud, en annan historia!)
Åsså började värsta ping-pong matchen, utbyte av information.
"Men vänta lite - inte är du Tina?" säger jag och berättar om den kanadensiska tjejen.
Då utbröt ytterligare en ping-pong match. Emellan oss satt Angela med stora ögon och tyckte att det hela lät väldigt spännande.
Och det var det också. Helt sjukt. Att vi skulle träffas så här och bli kompisar. Vilket vi blev.
Hemma i Stockholm fortsatte vi att umgås i flera år men sedan så tappades tråden av diverse anledningar.

I söndags satt jag i parken nedanför Obesrvatorielunden och tyckte liksom lite synd om mig själv. Tänke på den senaste tiden och landade i Amway-situationen. Då plötsligt tänkte jag på Tina - det finns nämligen en svag koppling. Vad hände med henne? Jag borde springa på henne snart. Det är som dags, vet jag att jag tänkte.

Så igår när jag var på stan och gjorde ett ärende till Suzy, så kom hon lullandes nedför Kungsgatan. Tina.
Det blev ett marathonfika i 3,5 timme.

Så här är det - om ni orkar en plattityd - när man har det trist i livet, när man tittar över sin horisont och uttalar tomhetens fras- "vad det här allt?" - finns det bara ett sätt att förhålla sig till detta: Ned med perspektivet på lokal nivå, din egen tillvaro, låt dig ledas av små tecken och var glad åt kornen. Det är gratis, det är lycka och dagen är full av dem.
Jag är inte rädd för hösten. Jag välkomnar den. För i mitt huvud har jag små projekt på gång. Låt gå att jag inte har något kompass på mitt skepp men det kommer. Om det är jag säker.