Baby you can drive my car

Polarn Ricki har skaffat bil. Wow!
När åker vi till IKEA? När åker vi och badar? När åker vi på Blocket-turné?
Det här med att röra sig i kretsar där få har bil och ännu färre har körkort, kan locka fram en annan hierarisk ordning än vad som vanligen råder.
Den medeltidsförening, SCA, som jag var aktiv i under många år var inget undantag. Få hade bil, ännu färre hade körkort. Det får sina konsekvenser.

Medeltidsföreningen var rolig på många sätt. Om inte annat var det en perfekt plattform av sociala studier av skiftande slag.
En stor del av SCA-livet cirkulerade runt festen, att åka på event.
Ett evennemang innebar i regel att man över en helg åkte till någon håla på västgötaslätten, invaderade en lokal skola och blåste upp medhavd madrass med munnen för övernattning i svettig gympasal. Full utrustning släpades med det vill säga en kvällsstass för fredagen, en mer vardaglig uppsättning för lördagen (gärna varm ylle om det var den delen av året) och så lördagens bankettklänning som i många fall egentligen inte var helt klar. Ni förstår, hur många klänningar en SCA:it än hade skulle det alltid sys en ny till nästa fest. Sådana krav kan bli omänskliga om eventen duggar tätt - vilket ofta hände om man skulle hålla jämna steg med eliten.
Men packningen bestod inte enbart av tyg. Nä. Därtill skulle medhavda tallrikar, bestick, krus, ljusstakar, bordsduk, tygservett och annat smått & gott tas med. Gärna i mängd för extra vacker dukning under banketten gav liksom extra stilpoäng, det var en tävling hela tiden.
Denna utrustning ackopanjerades av andra diverse attiraljer. Var du fäktare eller krigskämpe, hade du ytterligare en väska att dra på förutom tejpad träpinne (skulle föreställa svärd) och sköld, vilket såg lite mer trovärdigt ut.
Flickorna hade med sig ibland små broderier att hålla sig sysselsatt när de hamburgerstinna grabbarna sprang svettiga runt ruinen på Visingsö.

Det var var ett ständigt pågående projekt att utöka och förbättra sitt medetida liv och garderob. Det fanns ständigt nya saker att utforska, inhandla och skapa.
En kulturhistorisk bullimi kanske. En ständig jakt och ständig hunger.

Men för att kunna bevista ett event, var du tvungen att som med alla andra resor i det verkliga livet ordna med transport.
Det var då det började bli intressant. Eller jobbigt.
Denna ständiga huggsexa om bilplatser, detta smörande för bilägare, denna kamp att alliera sig med en grupp vettiga människor.
För det lärde man sig snabbt, det var som en oskriven regel att med de du åkte med, delade bilplats med fanns ett osynligt band som i sämsta fall kunde kväva dig och kräva sittplats med dig på banketten. För det var stress nr 2. Vem ska man sitta med? Hur många är vi? Vem tar platser? Och nej inte Eskil, varför sa han inte till oss i förväg, nu spräcker han planeringen igen!

I mina gröna ungdom i SCA blev jag tillfrågad om jag och min kompis Maggan ville ha bilplats till Gyllengran (Sundsvall och omnejd).
Ja tack sa jag och Maggan blev naturligtvis sjuk. Jag åkte iväg med ett gäng silvertejps-grabbar och tänkte wow- bilplats utan tjafs.
Så någon månad senare, på ett årsmöte i Hökarängen, pratades det om stundande storfest i Uppsala och nåt slott utanför. Jag böjde mig fram och frågade försynt en av silvertejpskillarna vars sambo var ägare till bilen som en månad tidigare hade tagit oss till Gyllengran.
Av hans ansiktsuttryck att döma, var det fel fråga att ställa.
"Det får du fråga Marie om".
Viket jag gjorde med ganska taskigt resultat.
Ute i foajén blev jag utskälld med orden hur less hon var att bli utnyttjad till höger och vänster bara för att hon hade bil och körkort.
Oooops!
Det var sista gången jag frågade henne - någonting alls.

Att be folk om en tjänst eller tillåtelse att låna saker kan vara vanskligt. Det borde inte vara det för man kan alltid säga nej. Men det är lättare sagt än gjort.
Vi svenskar är nog extra försiktiga med att klampa in på varandras område, att ställa krav och be om hjälp.

En bekant/vän bor i Västerås och har under våren, tio veckor gått en kurs här i Stockholm. Ensam och många gånger utsatt och utanför i sin klass har hon åkt hem till sin hemstad utan stöd från någon annan än sin make.
Men jag då? Varför ringde de inte till mig? Jag hade inte kunnat göra så mycket men man vet ju inte.
Vi ville inte störa, fick jag till svar.
Är det ett persiskt eller svenskt sätt? frågade jag.
En blandning, blev svaret.

Så Marie om du läser det här - nej det går inte tyvärr är det svar som hade räckt.