Avundsjuk, jag är så avundsjuk

Det är lika bra att erkänna det med en gång. Ni som känner mig vet det redan. Mitt sämsta och mest oattraktiva drag är inte min något korpulenta kropp (Har dock planer på det, as always) utan det är en sak som bubblar inuti.
Min avundsjuka och missunsamhet vet inga gränser. Jag skulle gissa att jag har mina övermän men jag har underhuggare också. Trust me.
Avundsjuka sägs vara svenskt. Om vi börjar där så tror jag ett det är tvättäkta bullshit. Alla människor känner avundsjuka (en del av Människan - annars skulle vi inte sträva vidare) även den mest outgoing amerikan. Och kom inte dragandes med Jante - jag spyr. Jag går inte ens in på Jante.
Punkt.
Min avundsjuka visar sitt fula tryne i regel när jag får se eller höra om någon som rör sig i mina trakter av intresse, talang eller kunskap, och får obefogad (according to me) uppmärksamhet och framgångar.
Svider dödskönt i kistan.
Jag har genom åren samlat på mig flera exempel på detta inte helt ovanliga fenomen.
Den senaste i raden hände härom dagen. Jag satt på tunnelbanan och läste Metro och City. I båda tidningarna fanns en liten notis. En f d klasskamrat från Kulturama har fått två feta stipendier. Victorstipendiet, som delas ut av Hasselbladsstiftelsen, innebär 200 000 kronor skattefritt i fickpengar under ett studieår, där kommande utlandsutbildning dessutom redan är betald!
Det andra stipendiet är Sveriges bildkonstnärsfonds arbetsstipendium på ytterligare 110 000 kr, vilket jag upptäckte när jag senare googlade.

citat: "Stipendiet, som Hasselbladstiftelsen instiftade 2004, är ett stipendium för vidareutbildning på s k postgraduate-nivå inom fotografi. Urvalet till stipendiet var utformat som en tävling".

Vidare - motiveringen lyder: "Det var ett svårt beslut att välja vinnare eftersom alla tävlandes arbeten var av mycket hög kvalitet. Vi valde X av följande skäl. Vi sökte någon vars verk visar en konsekvent vision med utvecklingsmöjligheter. X har producerat en serie kraftfulla porträtt som utmanar och gör betraktaren osäker. Dessa porträtt är bara ett av ett flertal projekt där hon tålmodigt utforskat porträttets psykologi. Hon har ett forskningsbaserat arbetssätt som har en klar potential att kunna vidareutvecklas i många olika riktningar. Vi ser fram emot att följa hur X arbeten utvecklar sig i framtiden.

I hate to brake the news to you - den här tjejen har inga utvecklingsmöjligheter. Enligt mitt sätt att se på saken har hon inte utvecklas ett skit sedan vi gick i skolan. Inte bildmässigt i alla fall. Vilket jag upptäckte när jag betraktade de bilder på vilkas kraft hon har nått högre höjder. Möjligtvis är det mindre drama, färre snurriga fotosessions och mer kunskap runtikring.
Vi blir alla äldre och förhoppningsvis visare. Det har ju gått fem år gubevarsh!
Men bilderna ser ändå nästintill likadana ut.

Så, är det något problem då? Stora konstnärer har ju i alla tider sökt och hittat ett eget uttryck och blivit därmed kända på det.
För mig så känns det så haussat helt enkelt.
På skolan fick hon omotiverat kraftfulla applåder, samtidigt då hon i labbet erkände för mig att hon hade noll koll.
Hon lät som en bluff, eller en halvdan sådan. En glad skit med långa ögonfransar som flaxade litesådär utmanande och bekvämt när hjälp behövdes. Avskyr våp på ren automatik.
Ofta kändes det som om det bara var jag och en handfull till som såg igenom henne.
Hon gjorde samma motiv för hon kunde inget annat.
Så en dag var det dags för en stor, känd fotograf att hålla en diabolisk workshop och även han applåderade det han yttryckte var hennes mod, när hon hade fotograferat sin pojkvän sittandes på sängkanten i ringbrynja och inget mer.
Storformatskameran la till sin etikett.
Jag kunde inte låta bli - för jag höll på att kräkas - jag räckte upp handen och sa att det är väl inte modigt av henne att plåta sin POJKVÄN naken. Den här typen av fotografering är vad hon gör i princip hela tiden. Ingen utmaning alls.
Den Stora Fotografen trodde nog att hon hade raggat upp ett nytt, okänt objekt kanske från gatan eller krogen på samma manér som han själv. Så självupptagen var han!

Kanske var jag avundsjuk redan då. Jag vill minnas att jag var förvånad över sakens natur, förvånad över hur genomskinligt jag tyckte det var och hur jag tänkte och tänker än idag att det är väl ändå själva fan att en penis och kvinnligt könshår ska orsaka så långa, röda mattor och kraftfulla applåder inom konstvärlden.
Det är i min kalender, enbart spekulativt. Och oftast helt ointressant.

En annan mycket känd fotokonstnär sa till mig att det finns inget mer kommersiellt är modern konst.
Marknaden är relativt liten, man gör konst riktat till den egna gruppen som är välinitierad i vad som gäller. Alla håller fingret uppe och känner efter åt vilket håll vindarna blåser.
Det gäller i alla branscher, även denna.

Jaha. Det var alltså mod att fotografera pojkvännen näck.
Hm. Berättar dethär för Suzy som är vänlig nog att påminna mig mig om mitt eget mod, att jag själv har plåtat nakna killar (totalt glömt bort), ett uppdrag för tidningen Silikon.
Jag hade ingen relation med dem, jag blev tillfrågad om jag kunde, trodde mig klara av det etc.
Inte ens då kom jag på den där situationen med Den Store Fotografen + Stipendiaten vs Inger Bladh.
Nåja. Vi kör olika race.
Kan ändå inte låta bli att se det sorgliga och tänka att det här kanske står för något större. X trodde på sig själv som en fri, tillsynes oberoende konstnär (överklassens privilegium) och jag kunde enbart se mig själv som en åldrande människa i försörjningsbehov (arbetarens dilemma).
Tyvärr är det så att det inte är jag som skrattar till banken.
Möjligtvis får jag mer pension.
Men känner jag status quo-fotografen rätt har hon väl en Sugardaddy på lager.
Nu var jag riktigt elak...