Nationaldag & skräck

I går upplevde man alltså en till påtvingad nationaldag.
"Varför kan vi inte fira som norrmännen?" är ett uttjatad och svagt argument.
Om man vill göra något i nationalistisk anda, som passar det egna kynnet, då ska man väl inte titta på något annat lands modell och apa efter? Vad är vi då?
Så lätt fladdrar den här dagen förbi.
I Kungsträdgården gjorde man allt för att hysteriskt hyperventilera fram någon sorts festlighet.
Ordningsvakter delade ut flaggvimplar och mattältet stod ihoppressade på rad och folk samlades som hungriga vargar för att smaka på Världen utanför eller Smaka på Stockholm som man har omdöpt Reasurangernas dag till.
Stressig matstund för alla ditresta.
Vädret var fantastiskt och man lämngtade inte bara in i skuggan där alla andra pressade utan in i en sval galleria.
Jag flanerade med en vän. Hon är tretton år och mycket piggare än jag. Men hon gav upp först.
Så vi gick på restaurang, en riktig sådan.
Sedan åt vi glass och genade över kyrkogården.
Vi älskar skräck båda två. Hon lite mer fixerad, om man säger så.
Så pass att en fotografering på min oskyldiga vind kan framkalla svallvågor av skräck hos den unga damen. Som tidigare på dagen.
"Vad är det här för siffror".
Pupillerna i basketsbolls storlek.
Hon pekade på en murvägg. Svagt kunde man skymta ditritade siffror.
"De var inte där tidigare" sa jag och skrattade men det var tydligen fel replik.
Målad, med spretigt hår, barfota och iklädd en skrynklig medeltida undersärk vågar hon inte titta sig i spegeln.
Det är så roligt varje gång och jag får skärpa mig för att inte sätta igång med värsta buset för då blir det akuten direkt, nog för att flickan har klippkort dock inte till psyket.