Göra en Thelma & Louise

Har precis återigen sett en av 90-talets bästa filmer – Thelma & Louise. Det var ett tag sen sist.
Då den rullade på biograferna orsakade den livlig diskussion, bland annat fick den kritik för glorifieringen av våld och hämnd.
Var det OK för tjejerna att bete sig så här?
Kanske man hade problem med att tjejer går från offer till att ta kontroll över situationen. Fast någon riktig kontroll var det ju inte.
Eller så hade folk problem med att tjejerna skrattade under tiden. Vi tittare likaså.
Går det här an?
En del ansåg också att alla män i filmen enbart framställdes som rötägg.
Nu när jag ser den igen, har jag svårt att förstå just kommentaren om män.
Flera av de manliga karaktärernas personlighetsdrag är av det bättre slaget, särskilt polismannen som leder själva jakten.
Han är både förstående och sympatisk.
Louise pojkvän Jimmy likaså.
Det må ju hända att Brad Pitts rollkaraktär är ett rötägg som stjäl deras reskassa men han var ju rätt artig under tiden. Om man säger så.
Men det sagt kanske jag avslöjar mina egna låga krav och förväntningar på mannens beteende.
Egentligen är det bara tre riktiga svin i filmen: han som våldför sig på Thelma i början, äcklet i långtradaren och Thelmas vidriga man.
Det är nog tillräckligt.
Det finns andra bottnar i filmen som är intressanta. Som film betraktat; själva storyn, temat, rollkaraktärernas utveckling, dialogen, fotot, regin och de fantastiska skådisarna, håller den en första klass.
Det är nåt Alias Smith & Jones över historien. Lite gamla cowboy-takter. Duke of Hazard.
Men modernt. Och med allvar mitt i den precisa humorn.
Vad jag får lust med är att åka bil. Långt och länge. Strunta i smink. Skita i planering. Bara sticka. Inte skjuta någon eller råna en bensinmack men vända uppochner på tillvaron.
Kick some ass.
Göra en Thelma & Louise.
Det är nåt annat jag saknar också.
Fler såna roller till kvinnor. Som inte handlar om att ta hand om barn, vara mamma eller reda ut föräldrarelationer. Jag vill se kvinnor i aktiva roller, komplexa och dubbelbottnade roller.
Tack och lov har det hänt saker på den fronten. Dock inte på bio men i TV:ns värld. Massor med nya, starka roller är numera direktskrivna kvinnliga huvudroller.
De löser mysterier, mord, leder tidningsredaktioner, polisarbete. De är obducenter eller brottsplatsutredare.
Men jag saknar vissa skådespelerskor. De som har passerat fyrtio nu och är utmanövrerade av Scarlet, Kirsten och Hillary.
Jag pratar Susan Sarandon, Madeleine Stowe, Julia Ormond, Rene Russo, Mary Elizabeth Mastroantonio, Geena Davies, Sandra Bullock. Inte alla lika bra men ändå.
Jag såg Rosanna Arquettes dokumentär ”På jakt efter Debra Winger” som handlade just om det här: vad som har hänt den medelålders generationen av skådespelerskor och bristen på vettiga, spännande och aktiva roller. De sa samma sak: de mest intressanta rollerna finns i TV-världen. Det är som att filmer inte vågar satsa, att på TV finns det tid och plats för roller att utvecklas. Både mäns och kvinnors.
Det som är kvar att göra är att visa vanliga människor. Det som engelsmännen lyckas med och amerikanarna ständigt undviker.
Det finns ett USA som ligger mellan kusternas lyxlir och boys in the hood-problematik i NY och LA.
Det kanske inte säljer, det vanliga halv-trashiga Amerika. Men som är mer sant än nåt annat.
Det är åldrar, storlekar och andra walks in life. Kan vi få se det sanna USA någon gång på bred front?