Tala om vart du ska ska resa kanske kan jag följa med

Saker som gör mig nervös: Att läsa om alla saker man måste göra inför en resa. Vikten av att se över ens reseförsäkring.
Det är alla jättenyttiga artiklar om allt som kan gå fel, om alla papper som måste vara iordning, om att kolla alla små klasuler ordentligt innan avfärd. Det följs alltid med en historia från Verkliga Livet om någon som har varit klantig och INTE kollat allt man borde kolla.
Pust.
Svett.
Jag börjar bocka av och fundera, fantisera över hur man ska bete sig om man till exempel ska åka till Botswana eller Venezuela.
Vad gäller?
Slår på TV. Ny pratshow. Montel heter programledaren och programmet. I går handlade det om Saker Som Kan Gå Fel På En Kryssning. Om folk som har försvunnit ute till havs.
Han säger med eftertryck att han aldrig skulle åka iväg även om han fick lyxresan gratis.
Varför kan man undra? Amerikanska lagar gäller inte ute till sjöss. Händer nåt på båten verkar det vara helt andra, godtyckliga lagar som gäller. Inte ens åklagare vill ta i historier som händer därute för regelverket är åt pipsvängen.
Jaha. Inte för att jag tänker resa med amerikanska kryssningsfartyg. Men ändå.
Tänker: ojojoj vad kan hända på väg till Estland?

Kommer plötsligt ihåg en artikel jag läste ojojoj på 80-talet någon gång som belyste hur farligt det var New York. En flygvärdinna berättade att hon alltid kollade hotellrummet extra noga efter att en gång ha upptäckt en man stod bakom gardinen på hotellrummet. Hon såg hans fötter sticka ut. Klassisker.
Han var där för att stjäla, råna och/eller våldta henne vid tillfälle.
Då vet jag att jag tänkte att New York får vänta!

Man kan bli sjuk också därute. Vad gör man då? Ytterligare en anledning till att inte resa ensam. När jag opererade mig för brusten blindtarm, tänkte jag på hur det hade varit om jag hade fått blindtarmen på resande fot i Indien. Det kanske räcker med Grekland för att inse problematiken.
När den berömda Tsunamin drabbade Sverige och resten av världen, tänkte jag på resorna jag har gjort med mamma. Tänk om jag hade varit där i kaoset med min althzeimer-sjuka mami.
Ja tänk.
Huga.

Men jag längtar tillbaka till den där tiden:
Då jag fixade resor och försäkringar och that´s it.
Då jag skrev ned resecheckarnas nummer och la någon annanstans i ryggsäcken och that´s it. Då man fixade och förberedde sig och that´s it.
Sen for man och inget hände.
Nu är jag äldre, räddare och mer medveten om alla faror där ute. Världen har blivit hårdare och tuffare och mer cynisk.
Jag vet att jag målar om allt som kan gå fel men sällan gör trots allt.
Vilket jag är glad för.
När jag första gången på 80-talet såg ”Bangkok Hilton” med Nicole Kidman, blev jag livrädd för Thailand och att hamna i fängelse utomlands. Det var och är kanske min största rädsla. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle gå på en sån där slibbig Reggie-karaktär. Men man vet ju aldrig. De är enormt slipade och blir bara bättre och bättre på att lura folk.
Man vill ju gärna tro att man är smart och världsvan i alla lägen!
Ha.

Men jag tror jag viker ihop den här artikeln och lägger den fint bland mina papper.
Just in case.
Den kan komma till användning.