Ernst - finns det fler som han?

Ernst lilla Ernst - det är svårt eller lätt att hata Ernst. Han är så präktig men mysig och där har du anledningarna till avsky eller kärlek.
Han fortsätter med det nya projektet. Han håller på med ett tegelgolv. Och tror du inte han går till krukmakaren och drejar fram fyra muggar som det senare skall drickas kaffe ur!
Jag ville bli keramiker en gång i tiden säger han som är utbildad kock och inredningsarkitekt.
Ge dig för fan!
Tegelgolv - hur praktiskt är det? Och med stenar utmed väggen? Jag menar ur städsynvinkel Och vintertid blir det mycket kallt men fint blir det ju.
Jag tittar vidare.
Suck och stön.

Filma där du står

Jag befinner mig i ett konstnärligt vaccum just nu. Har gjort det en tid.
En gammal idé poppar upp till ytan i en annan skrud och sätter igång hjulen. Let´s shake some dust, children!
Tänk om man skulle ta och börja filma med en videokamera. Allt möjligt. Bloggfilma, filma katten fast ännu hellre konstnärliga idéer som är mer komplexa med ljud, rörelse och klipp. Ta upp Kristers stafettpinne och fortsätta där jag väste om att Waileth fick mer korv än jag.
Men varför kom jag på det här nu och inte tidigare? Jag hade kunnat förbereda mig inför sommarn och göra skojsiga saker uppe i Boden. Leka lite. Pröva på. Om jag bara hade vaknat...
Så jag ringer några samtal. Finns det en kamera att låna? Eventuellt. Finns det program att tillgå. Ja, absolut.
Vi slänger oss ut nedför pisten som en bred, röd ladugårdsvägg.

Under tiden kan jag givetvis inte låta bli att googla, att klicka hos Scandinavianphoto. Men vilken djungel av prylar. Då får jag backa lite och fundera på vad jag har råd med och vad som verkar vara bäst.
Herre gud - något nytt att lära sig. Har jag tid med det här? Ork?
Javisst!
Sånt är bara duma bortförklaringar.
Let´s shake some dust, children!

Jag har ju inte körtelfeber i allafall

Fortsatte att googla på Det Gigantiska Stipendiet. Dumt. Det kunde ha varit värre visade det sig. Bland konkurrenterna till den glada vinnerskan fanns ytterligare en person. Om HON hade vunnit hade ni alla blivit bjudna på min begravning.
DET hade knäckt mig totally.
En av lärarna vi hade skakade på huvudet på vår utställning och sa: småborgerligt om hennes gigantiska närbilder på könshår. Vems könshår? Jo, hon som vann! Haja klubben för inbördes...
Och de i sin tur skakar på huvudet och tänker: traditionella tråkmånsar.

Varför lyckas jag inte meta-tagga min hemsida? Jag ringer INTE ni-vet-vem-jag-menar-dela-på-katt-häxan. Det är uteslutet - i så fall får hemsidan rulla runt där ute i etern utan att bli hittad.
Jag fattar bara inte...

Vill prata skit men nåt men vem?
Vissa jag pratar med blir så killiga, när man snackar ska de lösa situationen. Vilket är väl och bra men ibland uppstår en känsla av varför gör du inte så och så? Jag vill bara att de håller med och tycker synd om MIG. SYND om mig. För det är det. SYND och skam.

Fundera på att lägga ned plocket för idag och titta på film tills dess jag ska jobba. Har varit duktig och tagit fram nästan allt som jag ska ha med mig. Försöker banta väskan. Bara tekniken väger en massa kilo.

Tips från kompis:
http://www.tjuvlyssnat.se/

Ett exempel:
Mataffär, Täby C
Barnet: Men jag viiill ha godis mamma! Viiill!!Mamman: Om inte du är tyst nu så dör Björne!Barnet blir mycket tyst.

Så får det bli.
Jag har ju inte körtelfeber i alla fall!

1408 är en skitfilm

Mikael Håfström gjorde filmen "Ondskan" som gick på export. Sedan fick han göra den oengagerade rullen "Derailed" med Jennifer Aniston och Clive "Kung Arthur" Owen.
Nu är han aktuell med "1408", baserad på en Stephen King-roman/novell så ni vet vart åt det lutar.
Såg den igår.
Låg i sängen sent med min lap top och hörlurar, vill inte störa granne (fönstret är öppet), med ena fingret på pausknappen och volymen lagomt lågt för att inte få skrämselhicka.
Den började bra. Som vanligt. Creepy. Obehaglig. Lovande.
Sen ballade den ut och nödvändigheten att hålla fingret på pausknappen försvann.
Jag blev nästan förbannad.
Det är en närstudie i hur många ansiktsuttryck John Cusack kan åstadkomma och de klassiska filmeffekterna radas upp. Känns mer som en TV-film än en rykande färsk biorulle.
Men någon riktig spänning är det inte. Möjligtvis en lektion i hur klaustrofobi och hallucinationer kan bryta ned en människa. Uttrycket "you can check out anytime you want but you can never leave" passar dock väl in.

Det snackas om att "1408" är 2007 års variant av "The Shining" men att ta den geniförklarade filmen i samma andetag som Mikael Håfströms skräckis går inte. Det får man inte. Det kan man inte. Det är tabu! NoNoNoNoNo!
Bara för att det utspelar sig på ett hotell med mord i historiebagaget betyder det inte att det är av samma klass!
Bara för att det är samma författare betyder inte det någonting!
King har skrivit bra böcker som har blivt bra filmer. Däremellan har han kackat ur sig ren skit. Han är en produktiv författare men ibland måste kvalitet går före kvantitet.

Åldersnojja - igen

På skoj klickar jag runt på resesajter.
Jag blir alldeles matt. Världen ligger därute och jag skulle inte ha en aning om var jag skulle resan nånstans även om pengarna fanns. Vad gör man på kvällarna när man nu inte ids gå på disco?
Det var det där med Petra Pan... Man är nog inte så ung längre...
Vad gjorde vi i Indien? Jo, vi hängde. Åt middag sent och hängde och snackade och vi var dödströtta typ hela tiden.
Men vem pratar man med nu när man är över fyrtio och inte har nån att åka med?
När vi var ute stötte man på folk högre upp i åldern som reste runt. Varför tror jag det är kört? För jag känner mig så missplacerad. Typ alltid.

God natt!

Bittermuppen

Det bor en Dr Jekyll och Mr Hyde i mig fast i min värld är det en tysk och en hippie. Det här visar sig på många olika sätt.
Tysken är rationell, strategisk och återhållsam. Det finns inget konstnärligt över den karaktären. Det är en hantverkare, en robot som säger aj, aj kapten och utför order till punkt och pricka. En dansbandsmusiker som traskar framochåter efter givna basgångar.
Tysken betalar räkningar oftast i tid, analyserar sitt nästa drag, skissar över livet och funderar mycket på vad alla andra sysslar med, hur mycket pengar de har och hur de har spelat sina kort för att befinna sig där de är.
Kort sagt: tysken är pålitlig men ytterst tråkig.
Hippien då?
Hippien befinner sig i ett barnsligt nu. Gör saker för att det är kul, kan förlora sig helt i en aktivitet och känner inga gränser i sin egen kreativitet. Tänker aldrig i förväg vad saker ska leda till. Frågar aldrig var plattformen är.
Hippien är fullkomlig men ständigt i utveckling. Står för kvalitet men kan slarva sig till resultat.
Tysken är hela tiden på väg men har stagnerat. Skitnödig i uniform och håller sin egna talang i snäva tyglar. Står för massproduktionens kvantitet. Tryggt S-märkt för resten av världen.
Hippien är ett utseende, en stil, en förhoppning. Ett råd till andra att leva sina liv.
Tysken är ett faktum. En realitet. Tydligen inget som går att fly ifrån.

Det som kanske befann sig i balans har övergått till Europa 1943. Ockupation av den enda fria själen är total.
Jag känner mig trög och stel när jag vill sätta gång och nyfiket fladdra vidare i livets skrymslen.
Jag är rastlös och men har en lång startsträcka, flyter ovanpå när jag vill landa, utföra och fördjupa mig.
Analyserar när jag borde hålla käft.
Otålig men inte tillräckligt för framåtskridande.
Surrar men säger inte ifrån när det gäller.
Jag vill utföra storverk men knäpper kort i blygsam skala.
Jag gnäller när jag borde just do it.
Do what kan man undra.

Jag avundas alla ni som bara ÄR med en tillsynes självklarhet. Jag sneglar hela tiden, alldeles för ofta runtikring. Intalar mig själv att det är för inspiration.
Men det är ångest. Oro. Att jag missar nåt. Inte är tillräckligt egensinnig och unik i mitt uttryck.
Jag är knappt en matt kopia när jag önskar mig vara en omtalad nyhet.
"Ung, lovande" var aldrig mina omdömen. Jag var alltid i fel ålder och nu är jag sliten, avslängd från karusellen jag aldrig åkte, hon som aldrig-kom-igång-konstnärligt.
Kanske lever vi våra liv i ett ljus av lögn. Ingen ser den andres kamp och tillkortakommanden.
Bara välpumpade CV:n skyltandes i arbetsliv och bland vänner.

Dr Mengele och Petra Pan

Den här plattityden runt ålder man är inte äldre än man gör sig känns ju ganska sliten. Själv skaffar jag mig allt yngre och yngre kompisar. På så vis behöver man aldrig växa upp.
Petra Pan är ett passande namn.
Den allra yngsta, åtta och ett halvt, bor i Göteborg och är ingift släkt. Detta är ett av hennes fantastiska mail:

"jag har många kommpisar som är intreserad utav dig och jag har lärt mig skriva snabbare på datorn"

I julas lekte jag Dr Mengele med henne tre timmar på raken. Mycket underhållande!

IKEA i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu

Drog till IKEA i morse. Det har tagit halva dagen. Kanske på grund av IKEA har möblerat om. Att gå på default fungerar inte längre.
Mitt första stopp blev sängar.
Enligt min vikt ska jag ha en fast säng. Enligt min smak vill jag ha en mjukare. I längden kasnke fast är bättre.
Resårbotten i naturmaterial är givetvis dyrare. Det låter bättre och mer politiskt korrekt men min plånbok tycker tvärt emot.
När det gäller bäddmadrassen gäller samma sak.
Jag tänker rådfråga min säng-guru som trots titel köpte fel säng. Hon säger säkert hampa och majs. Fast jag tror att hon själv sover på latex...
Drog vidare till rullgarinderna. De rekommenderar att man köper en rullgardin som är något större än fönstret annars kan man kapa skriver de käckt. Nä inte jag. Ohändig.
Mitt fönster är lite special så det blir den som går precis in.
Vidare till gardinstången vars draperi skall hänga framför en stökig bokhylla i arbetsrummet. Den kommer att sticka ut från väggen för mycket men det är ett standardmått. Skit man får ta.
Sen hamnade jag i en mindre djungel. Hittade stora, häftiga relativt billiga växter att så småningom djungla in min tillvaro.
Efter semestern. Längtar.
Kunde inte låta bli en murgröna.
Och så nu dagens nästgodaste kaffekopp.

Några ord om IKEA.
Jag önskar att försäkringskassan och CSN kunde se & lära av IKEA.
Maken till kundvänligt ställe får man leta efter.
Utanför kassorna har de nu satt upp ett bord med fastkedjade verktyg för den som behöver nedmontera sin möbel från fyndhörnan.
Bara en sån sak.

Jag gillar IKEA. Stenhårt.
Claes Olsson är en annan storfavorit.

Framtiden är vår!

Precis när jag uttalar att livet är trist, kan jag på rak arm radda upp nya saker som jag vill ta itu med.
Jag vill köpa en videokamera, filma korta sekvensker. Rörliga foton.
För vissa bilder i huvudet skall röra sig framåt, i ett flöde. Inte stillbild.
Det vore skoj.
Jag vill djupintervjua min moster i Norge. Hon är full av familjeberättelser och spökiga sådana.
Jag vill läsa mer om adelssläkten Benkestok som vår familj lär vara besläktad med på min mammas sida. (Jag är ingen royalist!)
Jag vill lära mig husapotekets abc, att kunna använda växters läkande kraft.
Jag vill bila i USA, trots att de är galna därborta.
Jag vill fixa vidare i lägenheten.

Under tiden delas det ut stipendier till driftiga personer...

Kolla in en hemsida som jag har gjort - på det bakvända sättet:
http://hem.bredband.net/happyhippie/

Klick!

Madonna klagar på att hantverkare i London är slöa. Hon kan inte förstå varför de inte gillar att jobba. I USA jobbar man minsann sju dagar i veckan.
Kanske är hantverkarna i London slöa. Det vet jag inget om. Men att jobba sju dagar i veckan är SJUKT.
Madonna är en robot och amerikanarna dumma.
Inget nytt med andra ord.

Det finns vissa låtar som bara är larger than life. Sen är det dom där som man inte trodde att man gillade men som slår an en ton. För mig handlar det om att både kvävas och vilja cykla eller köra asfort efter E4 eller ännu hellre någon rak och ödslig väg i USA typ Thelma and Louise. Vill du både bli ledsen och glad ska du lyssna på "S:T Elmos Fire". En temalåt från filmen med samma namn. Ett gäng ungdomar på väg ut i livet.
FAN jag vill inte vara här! Jag vill vara tjugo år på 80-talet. DET VAR SÅ KUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har du funderat på din egen personliga lista över filmer som verkligen har betytt nåt? Den bör inte motsvara andra filmvetares listor. Deras är nämligen anpassade efter hur man skall tycka. Nej, har du skrivit RÄTT är din personlig på ett sätt som ingen annan kan förstå.
På min finns två filmer som sticker ut. Den ena är HAIR. Vilket jag säkert inte behöver kommentera. Den står för Den Totala Friheten.
Den andra är en liten pärla(?) som har glömts bort. Så katastrofalt att jag hittar den inte "där ute".
Jag såg den i USA när jag var au pair i Florida. Där hette den "No small affair" och här hemma fick den det töntiga namnet "Klick".
Det var en av Demi Moores första filmer, den innan "S:t Elmos Fire". Hon en nattklubbsångerska han (Jon Cryer från Pretty in Pink) en yngre, töntig, amatörfotograf.
Hon fri, spännande, bodde i en överdekorerad lagerlokal och han hemma hos mamma.
No small affair.
När jag stapplade ut ur biografen i Hollywood, Florida visste jag tre saker: jag ville börja fotografera, jag ville ha ett rockband och jag ville bo i en lagerlokal.
Det var totalt overwhelming.
Och nu letar jag filmen.
Desperat.
Tjoho! Hittade den! Äntligen - på discshop för 79 spänn.

Det är bara regn hos mig

Visst är det skönt med sovmorgon särskilt när det regnar men ack så kort dagen blir. Klockan är redan tjugo i fem och jag har inte hunnit särskilt mycket. De tunga kartongerna har jag masat upp på vinden så nu kan jag stryka dem från listan. Tjoho liksom!
Måste trotsa regnet och handla frulle tills imorgon.
Annars är det en lugn dag.
Tittade på spökerier på Discovery igår och det var äckligare än normalt.
Inga mardrömmar. Men drömde nåt.

Igår fixade jag min myspace-sida och fick genast kompisar. En blockade jag. Snusk från USA. Lägg av! vill man skrika.
Gå gärna dit och kolla. http://www.myspace.com/ingerbladh
Så nu nätverkar man utav bara helvete. Inte via Amway tackochlov.

Helgen närmar sig med skrämmande steg. Jobbar dubbla pass och det är tur att jag har koll på situationen, så att det går bra. Sedan blir det Boden ett tag. Mygg, evigt ljus och flyttkartonger.
Ja, jag ska sluta klaga.

På tal om avundsjuka - råkade glida in på "Allsång på Skansen" när jag lagade mat igår kväll. Pernilla Wahlgren dyker upp i sin original hårfärg tillsammans med sin son Benjamin.
Visst, han är säkert duktig och kompetent, men vore det inte för att han just är PW:s son, skulle han ju aldrig få de chanser han får kastat till sig. Hoppas äckliga Carolas son håller sig ifrån rampljuset och gör något mer nedtonat men det lär väl aldrig ske. Han hamnar väl i någon barnmusikal och får en lysande super trouper direkt i fejjan utan särskilt mycket svett.
Men så här är det bara.
Att tror nåt annat är förnekelse.
Livet består av kontakter. Ska du klarar dig utan måste du ha egen besin och gärna vara kunnig mekaniker också.
Kanske blir det tydligare i ett litet land som Sverige.
Märkte det redan på 70-talet när jag såg "Barnjournalen". Det var producenterna och skriptans ungar som fick chansen att glänsa i studion. Redan då tänkte jag att det var halvkört med Boden.
Stefan Gunnarsson och några modeller samt en historiker/författare må väl vara undantagen.
Ja, vi är alla barn av vår tid.
Jag har bara svårt att förlika mig med tanken på att vara medioker. Men det är ju det jag är. Nothing more, nothing less.

I Schweiz ska du ha ett ordentligt jobb typ bank (säger de som har bott där) men i Sverige är det "nåt med media" som klingar högst. Ballast. Eller nåt.
Har man inget att komma med, kan man inget kan man alltid svälta och slänga sig i lianer i Malaysia.
Och på tal om det - värst vad det är få dokusåpor nu med negativa förtecken. Nu ska vi hitta nån (Bonde söker fru), nu ska vi sanera ekonomin (Lyxfällan) eller fixa vårt boende (take a pick).
Lite mer uppbyggande och positivt, trots allt.
Är porr-eran över?!
Jippi i så fall.

Hittade en "ny" affär igår nära mig med nästan allt jag behöver inredningsmässigt inför mina blomster/kryddor-inköp i augusti. Tjoho liksom!
Tänkte ta en tur till IKEA imorgon bara för att kolla läget. Så är det gjort.

Nu=dammtorka lite till sedan är jag typ nästan klar. See you.

Avundsjuk, jag är så avundsjuk

Det är lika bra att erkänna det med en gång. Ni som känner mig vet det redan. Mitt sämsta och mest oattraktiva drag är inte min något korpulenta kropp (Har dock planer på det, as always) utan det är en sak som bubblar inuti.
Min avundsjuka och missunsamhet vet inga gränser. Jag skulle gissa att jag har mina övermän men jag har underhuggare också. Trust me.
Avundsjuka sägs vara svenskt. Om vi börjar där så tror jag ett det är tvättäkta bullshit. Alla människor känner avundsjuka (en del av Människan - annars skulle vi inte sträva vidare) även den mest outgoing amerikan. Och kom inte dragandes med Jante - jag spyr. Jag går inte ens in på Jante.
Punkt.
Min avundsjuka visar sitt fula tryne i regel när jag får se eller höra om någon som rör sig i mina trakter av intresse, talang eller kunskap, och får obefogad (according to me) uppmärksamhet och framgångar.
Svider dödskönt i kistan.
Jag har genom åren samlat på mig flera exempel på detta inte helt ovanliga fenomen.
Den senaste i raden hände härom dagen. Jag satt på tunnelbanan och läste Metro och City. I båda tidningarna fanns en liten notis. En f d klasskamrat från Kulturama har fått två feta stipendier. Victorstipendiet, som delas ut av Hasselbladsstiftelsen, innebär 200 000 kronor skattefritt i fickpengar under ett studieår, där kommande utlandsutbildning dessutom redan är betald!
Det andra stipendiet är Sveriges bildkonstnärsfonds arbetsstipendium på ytterligare 110 000 kr, vilket jag upptäckte när jag senare googlade.

citat: "Stipendiet, som Hasselbladstiftelsen instiftade 2004, är ett stipendium för vidareutbildning på s k postgraduate-nivå inom fotografi. Urvalet till stipendiet var utformat som en tävling".

Vidare - motiveringen lyder: "Det var ett svårt beslut att välja vinnare eftersom alla tävlandes arbeten var av mycket hög kvalitet. Vi valde X av följande skäl. Vi sökte någon vars verk visar en konsekvent vision med utvecklingsmöjligheter. X har producerat en serie kraftfulla porträtt som utmanar och gör betraktaren osäker. Dessa porträtt är bara ett av ett flertal projekt där hon tålmodigt utforskat porträttets psykologi. Hon har ett forskningsbaserat arbetssätt som har en klar potential att kunna vidareutvecklas i många olika riktningar. Vi ser fram emot att följa hur X arbeten utvecklar sig i framtiden.

I hate to brake the news to you - den här tjejen har inga utvecklingsmöjligheter. Enligt mitt sätt att se på saken har hon inte utvecklas ett skit sedan vi gick i skolan. Inte bildmässigt i alla fall. Vilket jag upptäckte när jag betraktade de bilder på vilkas kraft hon har nått högre höjder. Möjligtvis är det mindre drama, färre snurriga fotosessions och mer kunskap runtikring.
Vi blir alla äldre och förhoppningsvis visare. Det har ju gått fem år gubevarsh!
Men bilderna ser ändå nästintill likadana ut.

Så, är det något problem då? Stora konstnärer har ju i alla tider sökt och hittat ett eget uttryck och blivit därmed kända på det.
För mig så känns det så haussat helt enkelt.
På skolan fick hon omotiverat kraftfulla applåder, samtidigt då hon i labbet erkände för mig att hon hade noll koll.
Hon lät som en bluff, eller en halvdan sådan. En glad skit med långa ögonfransar som flaxade litesådär utmanande och bekvämt när hjälp behövdes. Avskyr våp på ren automatik.
Ofta kändes det som om det bara var jag och en handfull till som såg igenom henne.
Hon gjorde samma motiv för hon kunde inget annat.
Så en dag var det dags för en stor, känd fotograf att hålla en diabolisk workshop och även han applåderade det han yttryckte var hennes mod, när hon hade fotograferat sin pojkvän sittandes på sängkanten i ringbrynja och inget mer.
Storformatskameran la till sin etikett.
Jag kunde inte låta bli - för jag höll på att kräkas - jag räckte upp handen och sa att det är väl inte modigt av henne att plåta sin POJKVÄN naken. Den här typen av fotografering är vad hon gör i princip hela tiden. Ingen utmaning alls.
Den Stora Fotografen trodde nog att hon hade raggat upp ett nytt, okänt objekt kanske från gatan eller krogen på samma manér som han själv. Så självupptagen var han!

Kanske var jag avundsjuk redan då. Jag vill minnas att jag var förvånad över sakens natur, förvånad över hur genomskinligt jag tyckte det var och hur jag tänkte och tänker än idag att det är väl ändå själva fan att en penis och kvinnligt könshår ska orsaka så långa, röda mattor och kraftfulla applåder inom konstvärlden.
Det är i min kalender, enbart spekulativt. Och oftast helt ointressant.

En annan mycket känd fotokonstnär sa till mig att det finns inget mer kommersiellt är modern konst.
Marknaden är relativt liten, man gör konst riktat till den egna gruppen som är välinitierad i vad som gäller. Alla håller fingret uppe och känner efter åt vilket håll vindarna blåser.
Det gäller i alla branscher, även denna.

Jaha. Det var alltså mod att fotografera pojkvännen näck.
Hm. Berättar dethär för Suzy som är vänlig nog att påminna mig mig om mitt eget mod, att jag själv har plåtat nakna killar (totalt glömt bort), ett uppdrag för tidningen Silikon.
Jag hade ingen relation med dem, jag blev tillfrågad om jag kunde, trodde mig klara av det etc.
Inte ens då kom jag på den där situationen med Den Store Fotografen + Stipendiaten vs Inger Bladh.
Nåja. Vi kör olika race.
Kan ändå inte låta bli att se det sorgliga och tänka att det här kanske står för något större. X trodde på sig själv som en fri, tillsynes oberoende konstnär (överklassens privilegium) och jag kunde enbart se mig själv som en åldrande människa i försörjningsbehov (arbetarens dilemma).
Tyvärr är det så att det inte är jag som skrattar till banken.
Möjligtvis får jag mer pension.
Men känner jag status quo-fotografen rätt har hon väl en Sugardaddy på lager.
Nu var jag riktigt elak...

Kompisar från förr

Det finns vissa människor man tappar bort och hörs man inte på en vecka är de för evigt ute ur ens liv. Vad nu det betyder. Plus eller minus.
Så finns det andra som verkar vara återkommande studsbollar, som man inte behöver oroa sig över.
När 80-talet började gå mot sitt slut, åkte jag till Indien i 4,5 månad för att vara exakt.
Ressällskapet började som en duo men vi hakade snabbt ihop oss med två danska tjejer. Vi pratade engelska med varandra för danska är liksom spanska inte min starka sida.
Första vändan till Jaipur stötte vi på en kanadensisk tjej som vid ett tillfälle pratde om en Tina, hade jag träffat henne, jag var lik henne, vi skulle kunna komma överens bla bla.
Vi flera tillfällen dök detta namn upp. Tina hit, Tina dit.
Men jag träffade henne aldrig. Inte då.

Drygt ett år senare åkte jag på en sista minuten-resa med Atlas till Rimini, Italien med en gammal au pair-kompis från förr.
Där vid poolen satt jag en dag och drack cappuchino och berättade resehistorier från Indien för en annan tjej, Angela som jag hade lärt känna.
Plötsligt slänger sig ytterligare en annan tjej över mig, klädd i Fritidsresors uniform, väser "Har du varit i Indien, har du varit i Jaipur, känner du Vicki?"
Ja, ja, ja, jag känner till honom (ja det var en kille som sedemera blev mördad av någon lokal maffia... herre gud, en annan historia!)
Åsså började värsta ping-pong matchen, utbyte av information.
"Men vänta lite - inte är du Tina?" säger jag och berättar om den kanadensiska tjejen.
Då utbröt ytterligare en ping-pong match. Emellan oss satt Angela med stora ögon och tyckte att det hela lät väldigt spännande.
Och det var det också. Helt sjukt. Att vi skulle träffas så här och bli kompisar. Vilket vi blev.
Hemma i Stockholm fortsatte vi att umgås i flera år men sedan så tappades tråden av diverse anledningar.

I söndags satt jag i parken nedanför Obesrvatorielunden och tyckte liksom lite synd om mig själv. Tänke på den senaste tiden och landade i Amway-situationen. Då plötsligt tänkte jag på Tina - det finns nämligen en svag koppling. Vad hände med henne? Jag borde springa på henne snart. Det är som dags, vet jag att jag tänkte.

Så igår när jag var på stan och gjorde ett ärende till Suzy, så kom hon lullandes nedför Kungsgatan. Tina.
Det blev ett marathonfika i 3,5 timme.

Så här är det - om ni orkar en plattityd - när man har det trist i livet, när man tittar över sin horisont och uttalar tomhetens fras- "vad det här allt?" - finns det bara ett sätt att förhålla sig till detta: Ned med perspektivet på lokal nivå, din egen tillvaro, låt dig ledas av små tecken och var glad åt kornen. Det är gratis, det är lycka och dagen är full av dem.
Jag är inte rädd för hösten. Jag välkomnar den. För i mitt huvud har jag små projekt på gång. Låt gå att jag inte har något kompass på mitt skepp men det kommer. Om det är jag säker.

Habla not spanjoll

Vill inte verka otrevlig men den enda människa som hittills (mig veterligt) lämnat kommentarer utan att känna mig sedan tidigare skriver dessa på SPANSKA!
Alltså förstår nåt internationellt ord här och var men hajjar inte så mycket. Mer än att det verkar vara en försäljningssida? Han försöker kränga T-shirts med personligt tryck. Och mer därtill: varför jag och varför vända sig till en svensk blogg? Massutskick...

Blassé

Det enda jag ids göra i kväll är att titta på TV/film. Men jag har blivit alldeles blassé på den fronten. Jag vet inte vad jag vill titta på. Av allt som finns osett i min burk och bokhylla så har jag inte en susning om vad jag har riktigt lust med.
En timme av vånda har passerat utan att jag har blivit smartare.
Tänk om jag hade vetat detta på 70-talet...
Hela världen ligger inför mina fötter och jag gäspar ointresserat.
För många glassar gör en mätt i förtid.

Kannibaler und grotesque

Tittade på kannibalfilmer igår med Helena. Hon är tretton år och går i min vänj-dig-vid-skräckfilmer-terapi.
Igår klämde vi en gammal goding, "Jurtjyrkogården" och en relativt ny rulle som trots ringa år på nacken uppnått kultstatus bland somliga - "Ravenous".
Vi avslutade kvällen med "Den vilda jakten på stenen" (då Douglas var ung och kvinnogalen) och en stressande och springande Will Smith i based-on-a-true-story/framgångssagan (i slutet i alla fall) "The pursuit of Happyness" (skall stavas med Y).
Det var så eländigt emellanåt att vi funderade på att stänga av eller i alla fall jag. Ska man försöka sova till sånt elände? Då är det lättare med zoombies och sånt.
Vi fortsatte med frukost och Dogsoldiers. Det blir femte gången gillt för mig!
Dogsoldiers är suverän. Skitiga soldater up against hysteriska werewolves i Skottland.
Helena vill aldrig åka dit.
Jag tycker vi ska tälta.

Nu är jag klar med Linns hemsida.
Jag har gjort det lite bakvänt på grund av bristande kunskaper men nu ser det snyggt ut i alla fall.
Uppdateringar måste jag själv pyssla med just på grund av den något kompliserade tillvägagångssättet.

På mitt kylskåp hänger också en aggressiv att göra-lista.
Här skall göras och strykas!
Jag kan meddela att helgens feng shue har gått över förväntan.

Hasade bort till Lidl för inköp. Ingen lax men kräftstjärtar.
Plötsligt när jag står där bland rödbetorna och tomaterna ser jag nåt groteskt.
En jättekvinna, blond, ful, aslånga ben, artificiella bröst, alldeles för kort klänning, knappt inga ögonbryn (helt ute!!!).
Då ser jag att det är HON en skitjobbig människa från nån omgång av Robinson jag vet inte vilket år men hon var hemsk, äcklig och mycket självupptagen.
Jag stapplar därifrån, vill glo men bör inte, tänker ser hon inte själv...
Men det är det många som inte gör.
Kanske nån tänker det samma om mig.
Men brösten - vet ni hur KONSTIGT det såg ut på NÄRA håll?

Tjofaderittanlambo

Tjoho - en bit på väg. Har rensat ut lite böcker att ge bort. Alla skivor är tagna ur hyllan, väger ton. Behöver dock gå igenom dem innan vinden. Hur ska det gå till? Ett ton upp för trapporna...
I bokhyllan gapar tomrum som skall fyllas med växter. Antagligen efter Boden, risken finns att de annars dör.
Kaffepaus och dusch.
Får sms från Linn. Sillbuffé ute vid älven i Harads, fiske och halstrad abborre igår och nyss frukost under klar himmel.
Jaha.
Rubb it in.
Har bytt ut fotografierna i rummet. Den ena föreställer mamma på väg ner i Vittjärvsträsket och den andra är på huset, ytterdörren och bron taget fem på morgonen i full sol fast från "fel" håll.
Det var en sommar jag inte kunde sova, hade inte inhandlat fläkt, så jag sov i vardagsrummet på golvet med dörren öppen. Jum-Jum vandrade in och ut under hela natten. Belåten.
Halv fem-fem på morgonen begav jag mig ut i pyamas och cyklade runt i byn med min Holga kamera.
Det blev ett annat ljus i bilderna.
Och nu plågar jag mig själv genom att titta på en fastighet som försvinner och en person som redan har checkat ut.
Jag kan trösta mig att efter ett tag ser man inte bilderna längre.
Det var därför de gamla byttes ut.
Att inte det har skett tidigare har varit på grund av lathet.
Sånt finns det mycket av på min adress.
Whatelse is new?
Det verkar klarna upp.
Det får gärna fortsätta att regna och mulna. Jag tänker inte göra många knop idag.
Jag dricker mitt kaffe (klubben noterar) diskar och sätter igång med datorrelaterade saker. Dosen städ är uppnådd idag.
Jo för fan - måste spela på Lotto. 63 miljoner goddammit!
En annan sak: jag vill bilda en popgrupp. Den ska heta GoandgetJack. En tribute till Lost. Jag upptäckte till min förskräckelse att jag med min nya frilla nästan ser ut som Hurley - utan skägg.

Morden i midsommarnatten

Midsommarafton kom och gick. Jag fick som jag ville - halvtaskigt väder. Ledsen alla ni som ville till skärgården eller ut på gräsmattan och mysa. Jag var självisk i år.
Man kan göra utflykter i alla fall. Vandrade runt med två kompisar ute hos Atroposoferna och spanade in deras fantastiska trädgård. Hur stort som helst.
Och där bredvid den maffigaste eken norr om Sjöbo hittade vi nåt mystiskt.
Någon eller några hade gjort en stor ring, tio meter i diameter med ingång, av bundna ekblad.
En häxring! Woah! Woah! Woah! Sommarsolståndet, ni vet.
Var ringer man och bokar plats i den här klubben då? Lika hemlig som styrelsen i Amway förmodligen.
På tal om Amway - är fixerad vid sekter i allmänhet och scientologikyrkan i synnerhet. Deras skapelseberättelse slår Adam & Eva!
Klicka här om ni vill läsa nåt roligt.
http://user.tninet.se/~haj197g/xenu.html
Hur som haver - vi åt fantastiskt god mat, sill, hemmgjord skagenröra, lax, potatis etc etc.

Kvällen var vikt till en av 80-talets bästa filmer - Wall Street. Jag tror jag har sett den tre gånger nu.
En scen som jag gillar är när de ska omdekorera hans nyinköpta och lyxiga lägenhet. Inredningen sög redan då men musiken andas en sådan självkänsla och framåtskridande - Talking Heads "This must be the place (Naive melody).
Annars kom jag på mig själv att somna. Jag satt och sov med handen på Rödluvans rygg.
Inte av uttråkning men av trötthet givetvis.

Idag fortsätter min svenska Feng shue (vet inte hur det stavas - frankly I don't care) med allt vad det innebär.
Skivor ska upp på vinden och annat skall rensas ut, dammtorkas och göras fint.
Om lite drygt en vecka ska jag till Boden vilket jag inte har fattat. Vid det här laget vet ni - jag vill inte.
Nu är kaffet slut och min dispans vid datorn är slut. Nu är det bara jobb som gäller - i alla fall i några timmar.
bara en fundering: Morden i Midsommer är åter på intåg i den svenska televisionen. Jag undrar: finns det några människor kvar att mörda i grevskapet och om/när ni kikar på den kolla in att skådisarna har svårt att hålla masken när den ofta obegripliga och konstruerade mordplotten rullas upp.
Bara det är värt att kolla in.
Annars är Foyl's war betydligt bättre.
Och Ernst.
Denna Ernst...

Städa!

Det är inget roligt att vakna när man vet att nu gäller det på städfronten. Det är bara att sätta igång men först lite bloggy.
Har skickat ett mail till Amway-bruttan och på ett kalt, halvkallt och rakt sätt avsagt mig mer dealings with her.
Sedan lååååånga bloggen i ämnet har jag läst mer på nätet. Det jag har anat har fått sig beskrivet, om ni fattar vad jag menar.
Fick mer info imorse som gjorde livet lättare. Jag slipper träffa en viss irriterande person när jag ska vara med och tömma hus i sommar.
Men fortfarande: tömma en barndom - jag storstädar vinden hellre.
Och nu - fram med dammsugarn och skrämma livet ur Rödluvan, som hårar mindre tack vare en blöt handduk.
Fiffig idé hittad på nätet. Alltid en källa till (o)kunskap.
Tjingeling!

Godnatt igen!

Nu är den här dagen snart till ända. Jag har nätverkat på gammalt hederligt, ovärvande vis, samt skrivit ett rakt brev vars innehåll jag är mycket stolt över.
Såg också ett program om knarksmugglande västerlänningar och kände paniken komma över mig.
Åt upp frukostbrödet för imorgon. Noll impulskontroll.
Nu CSI och Rödluvan och alla hårbollar.

Suget efter pengar

Det finns dem som föds med pengar och står aldrig utan. Sen har vi jordens alla fattiga. Däremellan traskar en mängd olika varianter. Vi har den som började från scratch och förkroppsligade den amerikanska drömmen. Från ingenting till allting. Slår sig gärna för bröstet och menar att kan jag, kan alla. Märkligt för i det andetaget tar han/hon bort sitt unikum.
Alla kan inte samma saker.
Sen har vi den stora massan som genom hårt eller vanligt arbete antingen håller sig flytande eller över en längre period skaffar sig ett drägligare liv.
Mina föräldrar började med ingenting kan man säga, slog sig aldrig för bröstet utan jobbade och slet för att min familj och mina syskon skulle få ett drägligare liv. Kanske blev vi lite bortskämda på kuppen. I alla fall slarvigare med pengar.

Det finns en viss typ av männsika, den rastlösa entreprenören, som ständigt går med en idé i bakfickan. Han (jag kommer konstant använda ordet han för det är i regel män som uppför sig så här) vilar aldrig, han vill ständigt tjäna mer pengar, han verkar heller inte riktigt njuta av det han har.
Somliga entreprenörer är dessutom lite lata. De vill ha snabba cash gärna på bekostnad av andras rackliga ekonomi eller trista val.
Båda två är riskbenägna och båda två lägger ned en hel mängd med energi på att klaga på oss andra som inte passar in i deras karriärsmall.
När det gäller Den Hårt Arbetande Entreprenören är Johan Staël von Holstein ett klassiskt exempel.
Hans klagovisa har du säkert läst i Metro, han är en återkommande kolumnist.

Världen är full av pionjärer, historien likaså. De finns dem som går i bräschen, som pulsar genom ogenomtränglig djungel för att vi andra ska trippa fram långt senare på slät asfalt. Det är OK. Det är så det alltid har varit. Någon börjar använda flintasten som verktyg, andra imiterar och utvecklingen går framåt.

Ibland funderar jag på om vi betraktar tillvaron felaktigt. Det är liksom svårt att stiga ur systemet och granska det utifrån för att se om man kanske har rätt.
Ibland undrar jag om man betraktar arbete felaktigt också och på samma sätt har svårt att se vad det handlar om.
Vi golvmoppar är programmerade att tro att en timmes arbete=en överenskommen summa. Det är ett gammal tankesätt som egentligen om man funderar på det lite vidare är kopplad till fysiskt arbete.
Du klyver ved i en viss hastighet en timme och du har en viss mängd klabbar att elda upp. Konstigare än så är det inte.
Att tänka som entreprenörer, företagsledare eller Redan Rika är att låta pengar arbeta för sig. Att man med små, små arbetsinsatser ändå kan tjäna sitt uppehälle utöver det vanligt drägliga.
Jag säger inte att dessa människor inte jobbar. Arbetsinsatsen är inte kopplad till en exakt timme.
Som frilans eller egen företagare kan du i bästa fall jonglera med din tid. Jag kan fixa bilder mitt i natten om jag önskar för att vara fikaledig dagen därpå, i solskenet klockan ett om dagen.
Det är min möjlighet att lägga upp det så.
Men den friheten kostar också. You are on your own, kid för som det heter i kråksången there is no such thing as a free lunch.

Jag har blivit kontaktad av en extremt ytlig bekant som vill sälja in ett arbetskoncept. Ni kanske har hört talas om det iklädd olika företagsnamn: nätverksmarknadsföring (eller på engelska multilevel marketing MLM). Just det här företaget heter Amway.
Min bekant berättar att Amway säger sig sträva efter att kapa mellanhänderna som grossist och detaljhandel, för att sälja direkt till kunden. På det viset kan man hålla nere priserna. Inga kostnader för reklam eller lokalhyra.
I och med internets framfart handlar folk mer och mer på nätet. Det är ju bekvämt och smidigt. Och billigt. Vem vill inte kapa sina utgifter?
Så långt inga problem.
Amways koncept bygger på att du skall handla från deras Affär via nätet, få procentrabatt på inköpta varor samt värva nya köpare/försäljare och få procent på värvade kunders inköp.
Ju fler värvade kunder, pressumtiva försäljare, desto mer pengar genererar i din kassa. Det förstås om de handlar.
Så. Ett gigantiskt nätverk av köpare, handlar på en och samma affär och pengar rullar runt i systemet. Var kommer de ifrån kan man undra? Pengarna alltså.
Tja, personen som kontaktade mig sa att det var den avkapade kostnaden för grossist- och detaljhandel som gjorde att detta blev billigare och bättre och kunde generar massor med pengar. Om du värvar folk, förstås.
I sin bästa dagrar kan man säga att är det så farligt eller konstigt att ge rabatt till någon som släpar en ny kund till kassan? Det systemet gäller ju på många ställen och kallas provision.

OK.
Ganska snart fick jag en trekant i huvet typ pyramid. Kände mig journalistiskt nyfiken, en studie i pengasekt men såg också drömmen om det stora klippet fladdra förbi. Vi skrapar ju trisslotter av samma önskan. Pengar.
Jag uttalade min skeptisism men lät henne prata vidare.
Vid hemkomsten googlade jag och visst här fanns både ros och ris, mest ris faktiskt. Förespråkarna sa att det som skiljer det här systemet mot vanliga pyramidspel var att här fanns faktiska varor och klassiska pyramidspel överlever inte tidens tand. Amway har funnits sedan 1959.
Och är det så farligt eller konstigt att ge rabatt till personer som släpar nya kunder till kassorna. Det systemet gäller ju på många ställen och kallas provision.
Så vari ligger kruxet? För det stinker begravd hund, eller hur? Något annat ligger och skvalpar i tvättbaljan, det känner jag på mig.

Om vi börjar med varorna det som sägs vara kärnpunkten. Med det här systemet skall mellanhänder kapas och därmed priserna.
En vän till mig har kännedom om Amway och säger att det är bra och dryga produkter (allt möjligt från inom hälsa, mode, hushållsartiklar och andra förbrukningsvaror) men att de är DYRA. Minst samma pris som ute i den övriga handeln.
Så varför ska jag då handla på den här Affären kan man undra?
Jag frågade tämligen omgående om varorna och sa nåt i stil med att då får jag väl gå på deras hemsida och kolla vad det är för varor men se det kunde man inte om man inte hade ett kundnummer. Hemligt och tjorvigt.
Och kundnummret är ju kopplat till en annan person. De ska ju få provision på det du köper. Lite snårigt, eller hur?
Att bli registrerad och få ett kundnummer borde väl varken kosta eller bli några problem men redan då tyckte jag att det var lite märkligt att man skulle haka på att handla varor på en obesökt affär/hemsida.
Först uppstår väl behov, sedan letar man butik. Eller tvärtom.
Visst låter det lite hemliga klubben?

Precis som med andra värvningsbaserade grupperingar, får man inte reda på allt på en gång. Man måste bli initierad.
Javisst. Livet är så. Viss info kan vi inte hantera förrän vi når en viss mognad. Visst är det jobbigt att hantera alltför mycket information i ett svep men jag tror att det är ett mycket smart och uttänkt sätt att snärja nya kunder.
Först blir du lockad och får en snäll förklaring, sedan sveps du med på nåt rallymöte à la Billy Graham och by the way: det är en startavgift och vi har några kurser som du bör gå och några utbildningsböcker att stärka dig som försäljare.
För många känns det försent då. Man har vaggat in folk i tron att man är med på noterna eller som Fredrik Lindström som köpte en ful kortärmad skjorta för han tyckte synd om butiksbiträdet.
Man har svårt att säga nej.
Min mamma ville inte ens öppna dörren för Jehovas när de cyklade omkring i Vittjärv av samma anledning. I bokhyllan hemma fanns några pocketböcker "Lyssna till läraren". Jag tror det finns en Hare Krishna bok också.
För mamma kunde inte säga nej.

En del som hakar på det här kanske börjar i liten skala och lägger sig där.
En del jobbar på så de kan gå ned i arbetstid.
Andra gör det till sin huvudsyssla.
I samma andetag som detta näms, vill min bekant understryka om att det krävs arbete, att det många gånger är trögt, att du måste ringa massor med människor för att få med dig ett handfull.
Och det är där, om inga andra argument fastnar (vilket det gör) jag inser att hur ok det här än skulle vara i slutänden så är det vissa saker som handlar om mig: jag vill inte ringa runt till alla vänner, bekanta och ansikten jag nästan har glömt för att locka in dem i en affär så JAG ska tjäna pengar på deras inköp.
Jag tror att det tär på relationerna, att se varje individ som en procent-enhet.
Det är nog jobbigt att ringa mitt fotografnätverk och underhålla det.
Jag vill inte gå ned i arbetstid. Jag vill jobba mer.
Jag vill inte lägga ned en mängd arbetstimmar på att bli försäljare när det är min marknadsföring som fotograf som behöver slavtimmar.
Visst lockas jag som alla andra att arbetad tid får en annan betydelse. Men det har det för mig idag.
Arbete känns inte som vanligt arbete.
Men alla dessa argument är inga jag behöver yppa jag säger bara: nej tack, inget för mig!
Eller som Nancy Reagan sa i samband med en antiknarkkampanj som rullade runt i USA på 80-talet:
Just say no!

För vidare läsning:
http://www.geocities.com/WallStreet/Highrise/1572/
http://www.cafecreme.se/25juni/mlm.html

Baby you can drive my car

Polarn Ricki har skaffat bil. Wow!
När åker vi till IKEA? När åker vi och badar? När åker vi på Blocket-turné?
Det här med att röra sig i kretsar där få har bil och ännu färre har körkort, kan locka fram en annan hierarisk ordning än vad som vanligen råder.
Den medeltidsförening, SCA, som jag var aktiv i under många år var inget undantag. Få hade bil, ännu färre hade körkort. Det får sina konsekvenser.

Medeltidsföreningen var rolig på många sätt. Om inte annat var det en perfekt plattform av sociala studier av skiftande slag.
En stor del av SCA-livet cirkulerade runt festen, att åka på event.
Ett evennemang innebar i regel att man över en helg åkte till någon håla på västgötaslätten, invaderade en lokal skola och blåste upp medhavd madrass med munnen för övernattning i svettig gympasal. Full utrustning släpades med det vill säga en kvällsstass för fredagen, en mer vardaglig uppsättning för lördagen (gärna varm ylle om det var den delen av året) och så lördagens bankettklänning som i många fall egentligen inte var helt klar. Ni förstår, hur många klänningar en SCA:it än hade skulle det alltid sys en ny till nästa fest. Sådana krav kan bli omänskliga om eventen duggar tätt - vilket ofta hände om man skulle hålla jämna steg med eliten.
Men packningen bestod inte enbart av tyg. Nä. Därtill skulle medhavda tallrikar, bestick, krus, ljusstakar, bordsduk, tygservett och annat smått & gott tas med. Gärna i mängd för extra vacker dukning under banketten gav liksom extra stilpoäng, det var en tävling hela tiden.
Denna utrustning ackopanjerades av andra diverse attiraljer. Var du fäktare eller krigskämpe, hade du ytterligare en väska att dra på förutom tejpad träpinne (skulle föreställa svärd) och sköld, vilket såg lite mer trovärdigt ut.
Flickorna hade med sig ibland små broderier att hålla sig sysselsatt när de hamburgerstinna grabbarna sprang svettiga runt ruinen på Visingsö.

Det var var ett ständigt pågående projekt att utöka och förbättra sitt medetida liv och garderob. Det fanns ständigt nya saker att utforska, inhandla och skapa.
En kulturhistorisk bullimi kanske. En ständig jakt och ständig hunger.

Men för att kunna bevista ett event, var du tvungen att som med alla andra resor i det verkliga livet ordna med transport.
Det var då det började bli intressant. Eller jobbigt.
Denna ständiga huggsexa om bilplatser, detta smörande för bilägare, denna kamp att alliera sig med en grupp vettiga människor.
För det lärde man sig snabbt, det var som en oskriven regel att med de du åkte med, delade bilplats med fanns ett osynligt band som i sämsta fall kunde kväva dig och kräva sittplats med dig på banketten. För det var stress nr 2. Vem ska man sitta med? Hur många är vi? Vem tar platser? Och nej inte Eskil, varför sa han inte till oss i förväg, nu spräcker han planeringen igen!

I mina gröna ungdom i SCA blev jag tillfrågad om jag och min kompis Maggan ville ha bilplats till Gyllengran (Sundsvall och omnejd).
Ja tack sa jag och Maggan blev naturligtvis sjuk. Jag åkte iväg med ett gäng silvertejps-grabbar och tänkte wow- bilplats utan tjafs.
Så någon månad senare, på ett årsmöte i Hökarängen, pratades det om stundande storfest i Uppsala och nåt slott utanför. Jag böjde mig fram och frågade försynt en av silvertejpskillarna vars sambo var ägare till bilen som en månad tidigare hade tagit oss till Gyllengran.
Av hans ansiktsuttryck att döma, var det fel fråga att ställa.
"Det får du fråga Marie om".
Viket jag gjorde med ganska taskigt resultat.
Ute i foajén blev jag utskälld med orden hur less hon var att bli utnyttjad till höger och vänster bara för att hon hade bil och körkort.
Oooops!
Det var sista gången jag frågade henne - någonting alls.

Att be folk om en tjänst eller tillåtelse att låna saker kan vara vanskligt. Det borde inte vara det för man kan alltid säga nej. Men det är lättare sagt än gjort.
Vi svenskar är nog extra försiktiga med att klampa in på varandras område, att ställa krav och be om hjälp.

En bekant/vän bor i Västerås och har under våren, tio veckor gått en kurs här i Stockholm. Ensam och många gånger utsatt och utanför i sin klass har hon åkt hem till sin hemstad utan stöd från någon annan än sin make.
Men jag då? Varför ringde de inte till mig? Jag hade inte kunnat göra så mycket men man vet ju inte.
Vi ville inte störa, fick jag till svar.
Är det ett persiskt eller svenskt sätt? frågade jag.
En blandning, blev svaret.

Så Marie om du läser det här - nej det går inte tyvärr är det svar som hade räckt.

Things can only get better

Jag skrev tidigare om ett präktigt bröllop ute i skärgården som min kompis skulle bevista under Kristi Himmelsfärds helgen.
Det blev tydligen så ultraperfekt som man kunde ana.
Fint väder, vacker brud, otroligt lyckligt par, naturskönt, samklingande sång, många gäster etc. etc.
Missunnar inte paret detta. Bruden är en avlägsen bekant från ett tidigare liv, unnar dem all lycka och välgång.
Men jag då?
Jag kan nöja mig med ett misslyckat bröllop med fulla gäster, få gäster, inga gäster bara karl'n är vettig nog. Var på vippen att skriva bara det är en karl men det låter förfärligt.
Tänker igen på mammas nynnande: Avundsjuk, jag är så avundsjuk.
Ta bara det här med skärgårn. Den Idylliska Skärgårn.
För nu seglar ju midsommar upp på tapeten. Samma visa varje gång. Oj, är det dags redan typ.
Hoppas att det blir missväxt och sju svåra år. Regn, regn, regn och svinkallt. För har inte jag kul - ska ingen ha kul.
Jag minns en midsommar då jag låg inne och läste spännande äventyrsböcker à la kiosk och glömde bort helt att det var Midsommarafton. Det var dåligt väder så det var inte så svårt att missa.
Alldeles försent kom jag på att jag inte hade någon vettig mat hemma. Jag stapplade ut från lägenheten lite vimsig av kiltar, 1700-tal och stiliga skottar.
Sveavägen låg totalt öde. Som en skräckfilm. Helt tomt. Jag var ensam. Jag gick i mitten av vägen bara för att känna hur det kändes.
Det var kallt.
Bara det.
Alla affärer var stängda. ICA och Konsum.
Bara Seven Elevens lampa lyste som en fyr i grådiset.
Jag köpte korv och mos och återvände till min äventyrsgrotta.
Det var min midsommar.
Den ödsligaste i mannaminne.
Men ingen högtid detta år kan bli värre än påsk.
Things can only get better.
Om det är jag överens.

Skvaller & uppdrag

Ska fika med en kompis afton/aftermiddag. Passligt får jag veta att i samband med utgivning av hennes debutbok, skall hon intervjuas för en tidning jag frilansar för.
Så jag förenar det klassiska nytta med nöje och plåtar henne medans vi skvallrar och jag får betalt.
Allt är i sin ordning då med andra ord.

Jag saknar min mamma

Jag saknar min mamma.
Jag saknar vissa saker som jag gjorde med min mamma, vissa rutiner och uttryck.
När jag avslutade ett samtal med min mamma och sa: ha det så bra fyllde hon alltid i "återstoden av dagen" och syftade på en film med Anthony Hopkins och Emma Thompson. Mycket bra film för övrigt.

När jag frågade efter väderlek eller om hon frågade och vädret var som i dag, började hon sjunga på Orups "Bara regn hos mig".

När man vid nåt tillfälle nämnde ordet avundsjuk då började hon genast yla på Nannes låt.

Jag saknar hennes mjuka, svala händer.
Trots att hon hade händerna jämt i vatten, var de ändå mjuka tack vare att hon smörjde ansiktet varje morgon med Oil of Ulay.
Jag saknar min mamma.

Se Carnivale!

Ojoj har börjat på ny serie. Den är helt fantastisk!
Utspelar sig under depressionen i USA. Det är fattigt, ökenstormar och slitna människor. Vi får följa ett kringresande sällskap, en sorts cirkus med diverse egenartade människor s k "freaks".
Det är välskrivet och välspelat, mystiskt, lite långsamt, oerhört spännande hela tiden. Sakta får man reda på hur allt hänger ihop.
Det här är nåt för dig, du som gillar Lost men tycker att det inte är trovärdigt.
Du som gillar den obehagliga stämningen i David Lynchs filmer men tycker inte att det hänger ihop.
Du som gillar oförklarliga saker som senare förklaras.
Det är genialiskt att placera en mystisk handling under 30-talet. Själva tidseran slår an en verklighetskänsla som gör att man köper det som händer rakt av.
Jag har hela serien i min burk och måste hålla fasta tyglar så jag inte av ren glupskhet plöjer alla delar i ett nafs.
Det är ingen evighetsserie. Tvärtom. Den har redan tagit slut.
Carnivale heter den.

Scary girl

Förra veckan sov Helena över hos mig. Vi drog upp på vinden och fotograferade. Gjorde en filmaffsich av bilden men har naturligtvis glömt att lägga ut bilden. Här kommer den!

Sleepy sunday on my mind

Har precis sett första avsnittet av Ernst nya. Å vad han är mysig! Varför är inte fler män som Ernst. Varför finns inga sådana i min tillvaro gärna lediga också.
Jaja.
Vi andra får titta på TV istället. Eller söka rätt på karln via nätet.

Det regnar ute.
Jag sitter nyduschad och i pyamas med armvärk. Tänker i försiktiga termer, vad ska jag klicka på och glöm inte att vila armen emellanåt.

Kaffet kokar.

Jag pratade om serien "Afterlife". Mot slutet, när Robert precis har dött av en tumör och uppenbarar sig för Alison säger de båda följande:
Robert: My body, my life!
Alison: Your body let you down but your body isn't you.
Robert: What am I then?
Alison: Free.
Jag var tvungen att skriva ned det.
Serien är full av sådana citat.
Engelsmän kan.

Uttryck jag avskyr bland artiser:
"Kör sin egen grej"
Inte en gång till...

Jag är glad och mycket tacksam för alla fotojobb jag blir erbjuden men jag är nu lite trött och less på att plåta vanliga människor som behöver så mycket regi. Nu vill jag plåta modeller, kändisar (vana med kamera) eller totalitärt dokumentärt. Det sista har jag just nu inte så stor lust med men det öppnar upp ett annat uttryck.
Jag kör det här ett tag till. Vindar har vänt förr.

Drömde om pappa häromnatten. Frågade om han såg vad vi gjorde och brydde sig, om man bryr sig i sånt från andra sidan. Han sa att det enda han brydde sig i var om vi mådde bra, allt annat kändes trivialt.
Hm.
Som att bli gammal då.
En försmak på döden.

Med andra ord: jag är inte gammal för jag bryr min hjärna med tusen triviala saker, som varför folk pratar högt på tunnelbanan, varför SL har tagit ned kartorna, att jag är nöjd med mitt hår, målade naglar är inte min stil, att jag ser framemot hösten, att jag vill bada och flyta på en madrass.
Saker man inte bryr sig om när man skrider sakta fram i molnen med alla andra döda själar.
Livet är spännande. Men vad händer sen? Snacka om spännande.

En lördagskväll mitt i stan

Tjoho!
Sista skivan är bränd och nu är jag klar med alla 8 jobben. Puh! Och nu har jag bajsont i armen. Voltaren-krämen är slut.
Vad ska jag göra nu då?
Kollade imdb vad elaka Nellie Olsen från Lilla huset på prärien gör idag. Men get a life. Hon är bland annat stå uppare.
Jaha.
Åt trist middagsmat och såg de två sista avsnitten av formidabla "Afterlife".
Ska göra en my space-sida men imorgon. Kan inte tänka rakt just nu.
Justin Timberlake suger fortfarande. Ge mig en biljett och jag river sönder den.
Sveriges mest överskattade artist=Per Gessle.
Har just fått höra hett men tråkigt skvaller. Marie Fredriksson lär vara döende - igen. Inte för att jag bryr mig så mycket.
Rödluvan gillar permanentvätska och bratvurst.
Fest i Älta igen. Fram med byttorna. Lika mycket mat denna gång?
Jag är hemma och dricker lite vin som jag inhandlade för en vecka sedan.
Kanske jag ska spela Backpacker och besöka Argentina och spara tusenlappar?
Fast min arm då?
Vill inte ens vika tvätt. Och be mig inte starta Photoshop för då skriker jag.
Vet inte vad jag vill.
Jag kanske ska ringa någon.
But who?

Permanenta dig!

Rakt hår är ute. Nu är det Neneh Cherry-lockar som gäller!
Hepp! Jättenöjd. Tack, Marianne!
Rusade vidare ned i tvättstugan och drog ut torra kläder så inte nån gnäller. Älgade sedan iväg till Skanstull för gratis manikyr och hemmalagad persisk mat Gorme Sabzi à la Shirin.
På vägen hem blev jag chockad över två festklädda tjejer: kortare klänningar och mer avklätt var det länge sedan jag såg.
Jag var tvungen att titta ut genom fönstret mot tunnelväggen för att inte bli generad...
Snart är det söndag. Min första lediga dag. Då ska jag göra en my space-sida. Har inte hajjat att man via den kan bli kompis med Joan Jett. Som Seamaire har blivit.
Jag som alltid har velat.
Ej ironi!
Nu=gossa med Luvis. Hon gillar permanentlukten. Mysigt.

Andningen är nyckeln till allt

Systematiskt plogar jag mig igenom jobb, tvätt och disk. Lugna, fina, djupa andetag håller mig flytande och voltaren. Nu har jag till och med bevis att jag andas exemplariskt.
Det var ett Må Bra-jobb som handlade om stress. Journalisten blev uppkopplad mot en maskin, som bland annat skulle mäta andhämning, puls etc. Jag studsade runt henne och plåtade. När allt var klart frågade kvinnan om vi vill göra en test till, då även jag kunde vara med.
Man skulle sitta i en fåtölj med ett spännband över bröstkorgen, hörlurar, en mackapär i knäet och bara följa isntruktionerna. Inget annat än att andas. In och ut, följa musiken.
Truddelutt upp=inandning, truddelutt ned=utandning. Piece of kaka.
6 breathperminute (bpm) är ett idealläge tydligen.
Jag tog fasta på siffran 6. För det är så här med mig att jag är mycket resultatinriktad och får ständigt jobba med att inte försöka "beat the system". Alla testa dig själv-enkäter är en plåga för mig. Automatiskt letar jag det rätta svaret och har svårt ibland att veta om jag svarar sanningsenligt eller vad som förväntas av mig.
Så där satt jag och andades som jag brukar när jag inte gör nåt, plus lite till.

Mackapären i knäet hade en display där man kunde se hur man låg till. Observerade att jag landade ganska omgående på 4,6 bpm.
Tänkte: här måste jag kämpa lite för att nå sexan! Sluta, sa en röst inom mig. Blunda och andas utan att tänka på det.
Efter en liten stund kom jag i otakt med musiken. Hm. Kollade displayen. 3, 8. Skit också, kämpa tillbaka till sexan! Genast! Nej sluta - andas istället!
Så jag fortsatte att andas. Sket i otakten och siffrorna.
Så när det var klart säger kvinnan: å vilket bra resultat. Brukar du tänka på det här? Brukar du öva?
Va? Jag var ju inte ens i närheten av sexan, sa jag ko-dumt.
Alltså 4,6 är ju bättre än sex säger hon och jag kände mig som en sifferanalfabet.
Där har jag suttit och kämpat efter sexan så var jag till och med nere på 3,8. Så otroligt korkat, fixerat och typiskt jag.
Det är som Dupontarna, som i Enhörningens hemlighet eller Rackham den Rödes skatt fick i uppdrag att pumpa luft i Tintins dykardräkt. Kapten Haddock säger: pumpa tills dess jag säger till: vilket han glömde. Kaptenen vaknade sedan om natten av mystiska pysljud. På däck står Dupontarna och pumpar alltjämt.
Korketikork.

Jag har i alla fall ringt till SL och framfört kritik över att hållplatskartorna är borta. Tanten i luren höll med och skall vidarebefodra mina synpunkter.
Kanske man har tur.
Been lucky before.
Tjoho! Fler bilder att fixa och kaffet är slut, därmed rasten också.

Här råder rubriktorka!

Lyssnade på radion via datorn igår. Hörde en låt jag helt hade glömt bort men tyckte om när den var aktuell. Rupert Hine "The set-up".
Ett litet tips.

Varför har SL tagit bort de fiffiga kartorna i alla busskurer? Lagomt till turistinvasionen. Det verkar som om info om biljettkostnader har tagit kartornas plats.
Jag är familjär med stan men har de senaste två dagarna behövt en karta.
Vänjer man katten med tonfisk på mornarna får man stå ut med en serenad av mjau om man bryter mönstret.
Jag mailar och klagar istället.

Det är trevligt när bildansvariga på tidningsredaktioner tar sig tid att ringa upp fotografer för att tacka och berömma utfört arbete. Oftast är ett gott betyg fortsatta uppdrag. Men att uppdrag försvinner behöver faktisikt inte nödvändigtvis betyda motsatsen även om man själv alltid tror det.
När ad:s, chefer och annat löst folk byter arbetsplats ändrar man gärna i rutiner och ny person på plats kommer med sitt kontaktnät. Har man otur skall ens egen kontaktperson som man har limmat på sticka till Italien, göra jobb själv, gå i pension, jobba med nåt annat, är utbränd eller nåt annat opassande.
Det är ett detektivarbete.
Ingela som jag hade hittat igen på ny tidning har gått vidare. Megatjafs på arbetplats. Nåja vi ska träffas för lunch för Ingela är en mysig tjej, med eller utan redaktion under fötterna.

Det är kallt nu. Myggnätet (kattnätet) framför fönstret är utplockad och fönstret är stängt. Så var det med det. Tillbaka till en mer normal juni = ostadig.

Idag ska jag iväg för Må Bra:s räkning den tjugoelfte i ordningen. Give it to me! Jag är trött och slut, måste erkännas. Det blir porträtt och journalist-testar-stressmätar-apparatur.
Hem och göra iordning alla andra bilder som ligger på lager. Morgonens skörd får vänta.
Liksom IKEA.
Ska egentligen iväg på fredag förmiddag men tvätt går iväg snart i ren (haha) protest.

På tal om tvätt: var nere i tvättstugan på assistansuppdrag i gårkväll. Ut från tvättstugetoan stiger - Amir - den gamla boven. Slankare, något äldre, mer distinguished ex SCA:it (medeltid)som numera bor med fru(sambo?) och sexmånaders baby. Kommer inte när jag såg honom senast men jag skulle gissa 1999.
Ett annat millennium.
En annan tid.

Rödluvan har varit hos mig i två månader nu.

Värk och Ernst

Klockan är kvart i elva och jag är helt slut. Det värker i armarna och jag vill bara slänga mig ned i sängen vilket jag ska göra nu.
Jag har två bilder kvar men jag ORKAR inte. Stiger hellre upp en halvtimme tidigare imorgon istället.
Fast det är en tuff dag imorgon också: fixa färdigt bilder, plåta resten och så ett gig för... Året Runt, tänka sig! Sen vidare till assistans. Hemma tolv typ eller nåt. Tror du jag får sova på torsdag? Nä. Då är det Må Bra istället.
Tjoho och godnatt!
Kommer att somna i parken med tjejerna.
Missade Ernst igår så jag måste leta rätt på en repris men han finns ju på nätet som alla andra viktiga snubbar.
Ernst och Clooney är som samma uteseendetyp, eller hur?
Gillar båda.

Ketchup-effekten=Niagarafallet

Räknar på fingrarna: när veckan når fredag har jag haft 8 foto-gigs på 8 dagar! Inte illa pinkat, eller hur?
Fläkten går på högvarm och jag är totalt vimsig i bollen. Vet knappt vem jag träffar och för vilken tidning.
Lyxproblem.
Övar mig i att vara i nuet och inte tänka framåt fördå blir det liksom kaos.
När Adobe Bridge konverterar bilder, passar jag på att diska.
När brännaren är igång passar jag på att gå på toaletten.
Tvättkorgens lock går inte att stänga och sockarna blir pälsiga när jag hasar över golvet.
Städa får bli till helgen.
Med andra ord: kom inte hit!

Jobben flödar alltså. Inte nog med det. Bokförlaget Semic ringer och påpekar att jag inte har fått betalt för en arkivbild (tackar, tackar) och Dagen frågar också efter tidigare publicerade bilder. Med andra ord: pengar utan mer ansträngning det krävs att bränna en ny skiva.
Show me the moneeeeeeeeeeeeeeeeeeey!

Förresten - Thomas di Leva är INTE scientolog. Benjamin hade läst fel.

Buffé och kalkon - men inte samtidigt

Det finns inget godare än att att äta mat hemma hos någon annan. Det spelar ingen roll om det bara är korv och mos, det smakar bättre. Jag vet varför. Det finns i begränsad men tillräcklig mängd. Hemma kan man i värsta fall schlafsa i sig utan at uppskatta vad det är man äter.
Sen har vi ju buffér hemma hos Family Two...
Jag vet inte vad de gör med laxen som får den att bli så mör och len som smör. Eller kycklingen...
På grund av jobb missade jag en rabarberpaj som förmodligen hade varit heavenly.

Åt lunch på tal om mat och glodde dumt på en serie som jag aldrig har sett förr "Sjunde himlen". Nu vet jag varför (förrutom visningstiden). ALLA pratade om Darfur, skedde på ett föreläsande sätt. Tittade nästan in i kameran och rabblade problematiken, vad man borde göra och vem som är drabbad. Liten som stor.
Det handlar om en familj i Kalifornien. Pappan är tydligen präst, mamman hemmafru och de har fem präktiga barn står det att läsa på Kanals 5:s hemsida.
Själv blev jag småchockad över präktigheten, att femman har köpt in det och själva sättet att Berätta Historiens Innehåll För Tittarna vilket då innebär att överförklara. Tydligt och med långa prator.
Jag skrattade högt. En enorm Kalkon. Själv åt jag revben.

Härskarteknik del 2

Mer härskarteknik:
Ni vet att jag pläderar att man bland annat inte ska ta saker personligt. Jag önskar det fanns en bättre formulering för vad jag brukar mena med det uttrycket. Många använder "ta det inte personligt" för att helt enkelt sätta sig på folk.
Du vet, du möts av massiv kritik, förväntas försvara dig och när du gör det får du höra att du inte ska ta åt dig!
De enda två sätten att bemöta härkarteknik är följande: antingen behåller du ditt lugn och säger: "jasså" (vilket i sig kanske är härskarteknik fast tvärtom...) eller så använder du dig av personens angrepp: "så du upplever situationen så här, konstigt jag uppfattade helt annorlunda".
Men när ska man bry sig då? När ska man ta det till sig och tänka att jag gjorde fel, jag måste tänka på det nästa gång, jag måste förbättra mig.
Jag vet inte.
Det är fingertoppskänsla som råder. Lite tango, nåt steg fram (attack) några steg tillbaka (ödmjukt erkänna sig slagen).
Idag verkar det råda. "jag har aldrig fel - attaaaaack!". Men det verkar inte vara ett särskilt mysigt tillstånd, snarare en stark oro att alla är ute efter mig, allt är fel.
Då får vi individer på tunnelbanan som går i taket om någon säger pip.
Nu - vatten, kaffe och lunch.
Sen - fotografering.

Ladda batteri

Här pustar jag över ett stressigt schema då den ena jobbar bokstavligen för två, andra är krassliga med deadlines hängandes över sig och den tredje har precis lämnat en turbulent arbetsplats som är är en följetong i mediapressen.
Lite mör är jag dock, av värmen och annat.
I kylskåpet ligger tyskt vitt vin på kylning som jag skall festa loss med på fredag. Då har jag hunnit vara hos frisören samt IKEA - då kan man lika väl ta sig ett glas. Innan dess är det jobb och några kaffepauser som gäller och lite lek.
Alla batterier behöver visst laddas, telefon, kamera, blixtar, dator, mellanlagringsenhet och jag själv.

DAGENS FUNDERING
Du är endast helt fri om du inte söker en annan människas godkännande. När du är inte längre tänker att tillfredsställa någon annan eller söka dennes uppmärksamhet, tar du heller inte kritiken personligt.
Sätt upp spegeln och låt orden studsa. Låt den falla till marken med ett icke värdeladdat "jaha, du tycker så".
För det du är och gör kan upplevas som en måttstock där de mäter sig själva. Det skapar panik i oroliga själar men det är deras storm att rida ut.
Så vet man det - dags för övning!

Härskarteknik kostar

Funderade igår på förändringar i våra liv och vad det för och gör med oss.
När personliga kriser drabbar oss blir vi omringade av elände. Den närmaste tryckvågen är den starkaste och den är direktkopplad till själva händelsen.
En stund senare bli vi varse om ytterligare konsekvenser, en sorts svagare tryckvåg.
Det blir då tydligt att människor och djurs närvaro hade mer betydelse än bara de själva.
Vi är alltså större än vår enskilda kropp.
Och jag som trodde min räckte och blev över!

Jag har ännu inte riktigt acklimatiserat mig i min nya tillvaro. Jag tror det ibland sedan dyker ny information upp på vägen som en stickande örfil och när minichocken har lagt sig får man höra "ta det inte personligt" och "det här måste du acceptera".
Det är en jävla massa som jag måste acceptera. Men det jag inte accepterar är härskarteknik, oavsett om det sker på en arbetsplats eller privat.
Härskarteknik stavas också manipulation vilket jag är allergisk mot. Tydligen inte tillräckligt, då jag verkligen får arbeta med att inte bli "played with".
Kanske är det minstingen i familjer som får ta en annan typ av stöt än "de stora". Vi har alla ett kors att bära, som det så vackert heter.
Man lär sig att avläsa situationer eller helt enkelt bortse från egna önskemål eller tolkningar.
I dag får jag betalt för att blanda egna och andras önskemål.
Det är i alla fall rättvisst!

Själv är bäste dräng

I går var det preimär i Sandasjön. 23 grader.
När man går och badar skall en termometer medtagas. Det är viktigt när man slår vad att kunna fastställa rätt temperatur. Optimisterna lägger gärna på några grader, pessimisterna badar inte alls.
Sen var det där med pappas slips. Premiär för mig. Den har bara hängt i garderoben i flera år. Nu var det dags. Med tanke på att den är silver/svart med snirkligt blommönster, undrar jag om han bar den överhuvudtaget.
Återkommer om festligheterna som följde.

I dag blir det inget bad tyvärr på grund av fotojobb och assistans. Så jag är på flyende fot.
Man kan tillägga att W:s bullar har fått nya fans: Suzy och hennes lilla pälsfriend.

Dagen besvikelse:
En bil har rullat från Boden. Beställde tre "items" att levereras hit ned: min elgitarr (ja, jag har en som heter Julia 2 från Polen), en tekanna i form av en katt samt kläder. Endast kläderna har kommit med... Det minst skrymmande.
Jaja. Själv är bäste dräng.

Dagens temp

* Må Bra ringer igen. Två jobb till. What is the catch?
* Fina vädret fortsätter. Det blir bad imorgon. Hinner inte idag.
* Stackars Paris Hiltoon lipar i cellen och får fotboja istället. Sluta nu amerikaner att tro på erat rättssystem. Ni är sist kvar. Lika för lagen, my ass. Läste nånstans att det finns "pay jail". Hostar du upp pengar får du ett bättre boende. Precis som i Bolivianskt fängelse då.
* Man stänger av halva stan i dag. Marathon.
* Man stänger av viktiga tunnlar i sommar. Renovering. Som vanligt då.
* Slå på AC i tågen! Kvavt, som vanligt då.

Ord jag ogillar

Detta är ord som jag inte kommer att ta i min mun. Anledningarna är varierande men jag kan säga allmänt att det är töntiga omskrivningar.

Nalle - när man menar mobiltelefon.
Fonsvarare - när man menar telefonsvarare.
Pump - när man menar hjärtat.
Spenat - när man talar om naturen. (Har sagt det EN gång. Skämdes.)
Snigelpost - inte mail, vanlig post.
Knugen - Kungen.
Återkommer med fler. Just nu är det overdrive i hjärnan.

Hot in the city

Tjoho. Månadens varmaste dag och det är bara den 7 juni. Med stormsteg närmar vi oss peaken innan vi ens har hunnit dricka vår första öl på utomhusservering. Sen blir det bara mörkare och mörkare.
Sedan undrar folk varför svenskarna tar självmord...

Ute skriker tjejer på flak. De låter som figurer i Sagan om ringen.
Min bästa vän är min fläkt. Till och med Rödluvan ligger vid den.
Köpte tjeckiskt öl på Systemet. Vet inte om jag gillar den. Är det aprikos eller mango vars smak jag känner på tungan? Aprikoser och mango går fetbort.

Önskar att klockan vore tolv på dagen. Har så mycket jag vill göra!

Man brukar ibland säga att "nu kan jag dö" för att man är lycklig särskilt när man äter eller dricker nåt gott. Bortsett från det: jag känner mig alldeles perfect men vill inte dö för jag har inte hunnit se en rekommenderad serie "Carnivàle". Ska visst vara skitbra. Måste se den först, sen kanske...

Ser framemot en kommande fotografering med kläder, människor och garage så jag vill inte dö av den anledningen. + lite andra saker.
Och vem ska ta hand om Rödluvan...?
Vem ska trösta knytet?

Drömde om ma och pa i natt. Tyckte att det var konstigt att de var så pigga. Det var en dröm, silly.
Om ni någonsin åker till Edinburgh ska ni gå på Ghostwalk och bevista The Vaults... Halloween kan slänga sig i väggen. This is the real thing. Inget för 13-åringen då med andra ord.

Promenerade från Medis och hem och blev lite snurrig på kuppen. Vätskebrist. Bälgade i mig tre stora glas cola light och ett stort glas vatten innan jag kunde fungera igen. En sushi slank ned också. Man måste ju äta lunch, eller hur?
Kan konstatera att sushi inte smakar lika gott denna säsong då mitt Kinderägg (tre i ett) inte är i stan. Hon masserar och filar fötter i Boden och gympar nere vid ån. Däremellan funderar hon över livet. Om vilket jag är helt övertygad.

Dagens acceptans: Katter fäller hår. Somliga mer än andra. Så stor är kärleken.
Dagen överraskning: Mailade till Pressbyrån och klagade på gammal choklad och dålig AC. Fick svar att det skall åtgärdas. Choklad ska jag ändå sluta äta men man vill ju orka gå in på Pressbyrån. Den är närmast men varmast tyvärr.
Är det Girlpower eller att göra en Sune?

Nationaldag & skräck

I går upplevde man alltså en till påtvingad nationaldag.
"Varför kan vi inte fira som norrmännen?" är ett uttjatad och svagt argument.
Om man vill göra något i nationalistisk anda, som passar det egna kynnet, då ska man väl inte titta på något annat lands modell och apa efter? Vad är vi då?
Så lätt fladdrar den här dagen förbi.
I Kungsträdgården gjorde man allt för att hysteriskt hyperventilera fram någon sorts festlighet.
Ordningsvakter delade ut flaggvimplar och mattältet stod ihoppressade på rad och folk samlades som hungriga vargar för att smaka på Världen utanför eller Smaka på Stockholm som man har omdöpt Reasurangernas dag till.
Stressig matstund för alla ditresta.
Vädret var fantastiskt och man lämngtade inte bara in i skuggan där alla andra pressade utan in i en sval galleria.
Jag flanerade med en vän. Hon är tretton år och mycket piggare än jag. Men hon gav upp först.
Så vi gick på restaurang, en riktig sådan.
Sedan åt vi glass och genade över kyrkogården.
Vi älskar skräck båda två. Hon lite mer fixerad, om man säger så.
Så pass att en fotografering på min oskyldiga vind kan framkalla svallvågor av skräck hos den unga damen. Som tidigare på dagen.
"Vad är det här för siffror".
Pupillerna i basketsbolls storlek.
Hon pekade på en murvägg. Svagt kunde man skymta ditritade siffror.
"De var inte där tidigare" sa jag och skrattade men det var tydligen fel replik.
Målad, med spretigt hår, barfota och iklädd en skrynklig medeltida undersärk vågar hon inte titta sig i spegeln.
Det är så roligt varje gång och jag får skärpa mig för att inte sätta igång med värsta buset för då blir det akuten direkt, nog för att flickan har klippkort dock inte till psyket.

Sockerchock och amerikaner

Det är nåt seriöst fel med amerikaner. Felprogrammerade.
Åt frukost och tittade på Montel-show. Temat verkade vara ungar som skänker pengar till behjärtansvärda mål: orkanen Katrinas offer, hjärtsjuka barn etc.
I grund och botten tycker inte jag det är direkt fel att skänka pengar. Men att ha ett helt samhälle uppbyggt på att socialfärsäkringen skall vila på en godtycklig grund är ett medeltida begrepp.
Om fattiga och diverse utsatta: trafik-, sjuk- eller våldsoffer skall få hjälp nästan enbart för att Joe on the street ger en slant och samtidigt slår sig för bröstet och tänker: thank you lord för att jag finns - då har man ett samhälle i stress.
Men det är så att amerikanen värderar möjligheten att själv påverka och bestämma väldigt högt. Så långt är det bra. Men att politiska beslut skall ske med egen personlig agenda framför ögonen känns mindre bra.
Den som klarar sig och får några skänkta slantar borde alltså vara enligt den kommersiella modellen den med bäst reklam, snyfthistoria och blanka ögon.
Det stör på djupet.
Det som stör på ytan är att allt detta alltid måste målas i särskilda färger, med band och rosetter. Sliskigt passerat vidrighetens gräns. Sockerchock.

Kom ut ur garderoben!

(Mannen på bilden har inget med innehållet att göra!)

En kille som jag känner kom ut ur garderoben igår. Inte på det klassiska sättet. Han spillde bönor på bordet och sa att han som är engagerad politiskt, kämpar för olika rättigheter, aldrig tidigare har frågat sig ett vidare varför och vad livet egentligen går ut på. Alltså en mer andlig/filosofik frågeställning.
Jag sa: grattis.
Det är en glidande skala mellan ateism och Knutby sekt. En lång skala...
Nåns däremellan trampar Den Vanliga Kristenheten omkring tillsammans med en rad förvirrade grupper och andra mer personligt andliga individer.
Vad som utmärker människor utan tidigare erfarenhet av extensiella spörsmål, är att det i deras värld är liksom on/off med alltihop.
Antingen är världen hård, konkret, påtaglig och osentimental där allt går att mäta eller så pratar man i klassiska gudstermer: Hela Kyrkans Vokabulär.
Antigen eller. Hit eller dit. Är du inte med oss är du emot oss.
Oavsett religion förväntas man köpa ett paket. Så här ska man tycka. Vilket verkar gälla i samhället i övrigt.
Väljer du att i vidare mening leta svar på dina högst personligt formulerade frågor, väljer du en väg som aldrig tar slut.
Den blir mer intressant.
Olik alla andras.
Övar upp din ödmjukhet.
Och håller dig alert.
Om det kan jag lova.

Be yourself everybody else is already taken.

Elak humor är bra på film

People, people.
Det finns viss humor som är så smärtsam att bevittna, så briljant pinsamt att det svider i magen när det pågår. Det pendlar mellan svart allvar, nästintill mobbing till totala gapskratt.
Just nu på himlen lyser två stjärnor, "Extras" (engelsk) och "The comeback"(amerikansk).
Huvudrollskaraktärerna i båda serierna är så vidriga och hemska personer. Men de krälar på botten och blir så utsatta för omgivningens nedlåtande kommentarer. Emellanåt tycker man det är rätt åt dem då de är så självgoda och fulla av fönekelse.
Just nu tittar jag på avsnitt 4, andra säsongen av Extras och jag måste beta av den lite åt gången. Nu ser jag de sista skälvande minuterna och jag vet vad hon tänker utsätta honom för...
Det svider men är så jävla bra!
Ojojojoj.

Where did all the flowers gone?

I flera dagar, kanske till och med några veckor har allt varit OK. Jag har klappat Rödluvan och tänkt på Gribo. Jag har smörjt in mig med Oil of Ulay och tänkt på mamma. Så pratar jag med Krister i Varberg och allt faller ihop i en meningslös hög.
Tänker på Gribo och att vi ska tömma huset och nu vill jag inte fundera över det för det gör mig andlös.

Tog en promenad i det varma solskenet och trippade till apoteket. Man kan göra av med ganska mycket pengar även där.
Hittade en ny tidning som skall stalkas. Såg till min glädje att AD:n är en kompisbekant. Plingeling på måndag då.

Har fått ett nedladdat program att äntligen fungera. Man kanske skulle ta sig en kopp nu som belöning. Kaffe alltså.
Seamaire är utomlands igen. Så går det när man äter nudlar och har en pojkvän med löneförhöjning. En annan kan bara resa genom Backpacker-spelets försorg.

Dagens Plus: Tidningen Plus.
Dagens Minus: Var tog mina kompisar vägen?

Vad ska jag hitta på?

Det är fantastiskt väder ute. Här sitter jag och önskar att det regnar. En anledning är att jag inte vet vad jag ska göra istället.
Jo inne finns masor av saker att bocka av. Men ute då?
Borde kanske ringa någon. Men vem? Det känns som ett gigantiskt steg att bara ta mig i kragen.
Behöver göra några små, små ärenden sen är jag liksom klar.
I Kungsträdgårn är det fullt ös. På Drottninggatan shoppar folk. I parkerna fikar kompisgäng annars motionerar man.
Och här sitter jag och önskar dåligt väder. Spöstraff.
Jag är helt enkelt oförberedd på detta.
Funderar om det är möjligt med ett stilla sällskap, ni vet man flanerar utan att prata ihjäl varandra.
ÄR, ett varande fast coolt.
Som igår. Beji tittade på nån snowboardsite medan jag putsade fönstret.
Plötsligt fann jag energi att städa bara för att en människa satt tyst i ett annat rum.
Så vill jag ha det - bara idag.

Sveriges mest överskattade

Är det någon som lyssnar på Electric Banana Band?
Själv tyckte jag att de var roliga på 70- och 80-talet. Nu känns de bara totalt out-dated.
När bandet dök upp i schlagern förra året, föll jag baklänges.
Ska vi skicka det här? Fast med tanke på Ukrainas bidrag i år hade de nog fallit i god jord.
Men allvarligt talat – gubbar i leopardkostymer. Hur hot är det?
Gillar barn det här? Jag har inga själva, hänger inte med treåringar längre. Hon är snart tretton år nu.
Det här med vad ungar tycker om är en svår nöt att knäcka.
Electric B Band känns bara som dålig nostalgi. Inte ens jag går igång på sånt.
Till och med låtarna är mossiga.
Men jag ska säga vad jag tycker om Lasse Åberg. Han är Sveriges mest överskattade ”konstnär”.
Varje gång jag reser med SL funderar jag på vad han har fått i lönekuvertet efter att ha designat sätena.
Usch. Fult. Omodernt redan när det kom.

Göra en Thelma & Louise

Har precis återigen sett en av 90-talets bästa filmer – Thelma & Louise. Det var ett tag sen sist.
Då den rullade på biograferna orsakade den livlig diskussion, bland annat fick den kritik för glorifieringen av våld och hämnd.
Var det OK för tjejerna att bete sig så här?
Kanske man hade problem med att tjejer går från offer till att ta kontroll över situationen. Fast någon riktig kontroll var det ju inte.
Eller så hade folk problem med att tjejerna skrattade under tiden. Vi tittare likaså.
Går det här an?
En del ansåg också att alla män i filmen enbart framställdes som rötägg.
Nu när jag ser den igen, har jag svårt att förstå just kommentaren om män.
Flera av de manliga karaktärernas personlighetsdrag är av det bättre slaget, särskilt polismannen som leder själva jakten.
Han är både förstående och sympatisk.
Louise pojkvän Jimmy likaså.
Det må ju hända att Brad Pitts rollkaraktär är ett rötägg som stjäl deras reskassa men han var ju rätt artig under tiden. Om man säger så.
Men det sagt kanske jag avslöjar mina egna låga krav och förväntningar på mannens beteende.
Egentligen är det bara tre riktiga svin i filmen: han som våldför sig på Thelma i början, äcklet i långtradaren och Thelmas vidriga man.
Det är nog tillräckligt.
Det finns andra bottnar i filmen som är intressanta. Som film betraktat; själva storyn, temat, rollkaraktärernas utveckling, dialogen, fotot, regin och de fantastiska skådisarna, håller den en första klass.
Det är nåt Alias Smith & Jones över historien. Lite gamla cowboy-takter. Duke of Hazard.
Men modernt. Och med allvar mitt i den precisa humorn.
Vad jag får lust med är att åka bil. Långt och länge. Strunta i smink. Skita i planering. Bara sticka. Inte skjuta någon eller råna en bensinmack men vända uppochner på tillvaron.
Kick some ass.
Göra en Thelma & Louise.
Det är nåt annat jag saknar också.
Fler såna roller till kvinnor. Som inte handlar om att ta hand om barn, vara mamma eller reda ut föräldrarelationer. Jag vill se kvinnor i aktiva roller, komplexa och dubbelbottnade roller.
Tack och lov har det hänt saker på den fronten. Dock inte på bio men i TV:ns värld. Massor med nya, starka roller är numera direktskrivna kvinnliga huvudroller.
De löser mysterier, mord, leder tidningsredaktioner, polisarbete. De är obducenter eller brottsplatsutredare.
Men jag saknar vissa skådespelerskor. De som har passerat fyrtio nu och är utmanövrerade av Scarlet, Kirsten och Hillary.
Jag pratar Susan Sarandon, Madeleine Stowe, Julia Ormond, Rene Russo, Mary Elizabeth Mastroantonio, Geena Davies, Sandra Bullock. Inte alla lika bra men ändå.
Jag såg Rosanna Arquettes dokumentär ”På jakt efter Debra Winger” som handlade just om det här: vad som har hänt den medelålders generationen av skådespelerskor och bristen på vettiga, spännande och aktiva roller. De sa samma sak: de mest intressanta rollerna finns i TV-världen. Det är som att filmer inte vågar satsa, att på TV finns det tid och plats för roller att utvecklas. Både mäns och kvinnors.
Det som är kvar att göra är att visa vanliga människor. Det som engelsmännen lyckas med och amerikanarna ständigt undviker.
Det finns ett USA som ligger mellan kusternas lyxlir och boys in the hood-problematik i NY och LA.
Det kanske inte säljer, det vanliga halv-trashiga Amerika. Men som är mer sant än nåt annat.
Det är åldrar, storlekar och andra walks in life. Kan vi få se det sanna USA någon gång på bred front?

Hinder på vägen skapar karaktärer

Mer djur.
Hade tidigare en cynisk bekant i min vänkrets, bunden till henne genom gemensam vårdnad av min förra katt Gribo (borde ha undersökt möjligheten att flyga med två katter men men…).
Hon hade/har starka åsikter om människor som förmänskligar husdjur. Hon raljerade vitt och brett, hur hon minsann aaaaaavskydde detta.
Jag själv tänkte väl inte så mycket på det, mer än att jag blev störd av hennes dominanta hållning i ämnet. Har dessutom lite svårt med japaner som arrangerar bröllop mellan hundar för massor med pengar, men det är ju nåt annat.
Hon var hundmänniska och tyckte inte så mycket om katter fast hon själv hade haft en – den alldeles fantastiske Gribo – kung över alla katter. Hur kan man inte tycka om honom, är för mig en omöjlig ekvation. En av livets stora gåtor.
Nåväl.
Hon sa att katter bara tyckte om en för att man gav dem husrum, klapp och mat. Att katter hade basbehov och inte så mycket mer. Att katter var djur och inget annat.
Jag trodde detsamma långt tidigare men ju längre jag har haft katt och olika katter, träffat andras katter, förstår jag att inget uttalande kan vara mer felaktigt.
De har basbehoven. Det har vi med. Sen kommer åsikterna. Och det mina vänner, skiljer sig rejält åt från kattindivid till nästa. Liksom i vår värld.
Därför kan jag med glädje nu meddela om följande forskning som jag också läste om i Metro – en källa till kunskap (nej, jag är inte avlönad tyvärr!).
Man har låtit göra en studie över vilda lejon gjord av svenska, tyska och nederländska forskare. Studien har varit publicerad tidskriften Nature. Den ger vid handen att livets många olika krav har gynnat evolutionen av olika personlighetstyper.
Vi, liksom djuren, blir utsatta genom livet av motstridiga faktorer.
Ibland gynnar livet vissa typer för att i andra faser favorisera en annan grupp. Driften har alltid varit densamma - att sprida generna vidare.
Målet är bestående. Medlen har skiftat.
Vissa tar risker. Medan andra tassar försiktigt fram genom livet.
Variationen av olika karaktärer kompletterar varandra.
Det verkar vara så att ju mer komplicerat livet och omgivningen är, ju fler och starkare individer uppstår så småningom.
Vi lever ett komplicerat liv.
Vi blir därför komplexa.
Vi har katter omkring oss.
De lär av oss.
Och där har du karaktärerna. Sida vid sida.

You´re nothing but a hound dog

En gång i tiden var jag en hundmänniska. Och det är jag väl fortfarande i viss mån men så blåste vindarna lite hit & dit och vips var jag med katt och nu nio år sedan är det fortfarande så, tre katter senare.
Ganska snart bestämde jag mig för att huskatter verkar vara bäst, avel av raser är i stor mån en illa och dyr företeelse.
Gäller även hundar.
I Metro kan man läsa att försäkringsbolaget Agria har sammanställt statistik på 200 000 hundars veterinärbesök och dödsfall sedan 1995.
Generellt sett så lever mindre hundar längre än större.
Kända hundraser som grand danois, boxer och dobermann hamnar under rubriken sjukaste. Både danoisen och dobermannen lever också kortast.
Friskast in the bunch är bland annat min favorit – Finsk spets.
Är man trots allt förtjust i stora hundar ska man välja golden retriver, labrador, rhodesian ridgeback eller kleiner münsterländer. Alla dessa har minst 75 procents chans att överleva till tio års ålder.
Trevliga nyheter för fans of Bastian!

Tala om vart du ska ska resa kanske kan jag följa med

Saker som gör mig nervös: Att läsa om alla saker man måste göra inför en resa. Vikten av att se över ens reseförsäkring.
Det är alla jättenyttiga artiklar om allt som kan gå fel, om alla papper som måste vara iordning, om att kolla alla små klasuler ordentligt innan avfärd. Det följs alltid med en historia från Verkliga Livet om någon som har varit klantig och INTE kollat allt man borde kolla.
Pust.
Svett.
Jag börjar bocka av och fundera, fantisera över hur man ska bete sig om man till exempel ska åka till Botswana eller Venezuela.
Vad gäller?
Slår på TV. Ny pratshow. Montel heter programledaren och programmet. I går handlade det om Saker Som Kan Gå Fel På En Kryssning. Om folk som har försvunnit ute till havs.
Han säger med eftertryck att han aldrig skulle åka iväg även om han fick lyxresan gratis.
Varför kan man undra? Amerikanska lagar gäller inte ute till sjöss. Händer nåt på båten verkar det vara helt andra, godtyckliga lagar som gäller. Inte ens åklagare vill ta i historier som händer därute för regelverket är åt pipsvängen.
Jaha. Inte för att jag tänker resa med amerikanska kryssningsfartyg. Men ändå.
Tänker: ojojoj vad kan hända på väg till Estland?

Kommer plötsligt ihåg en artikel jag läste ojojoj på 80-talet någon gång som belyste hur farligt det var New York. En flygvärdinna berättade att hon alltid kollade hotellrummet extra noga efter att en gång ha upptäckt en man stod bakom gardinen på hotellrummet. Hon såg hans fötter sticka ut. Klassisker.
Han var där för att stjäla, råna och/eller våldta henne vid tillfälle.
Då vet jag att jag tänkte att New York får vänta!

Man kan bli sjuk också därute. Vad gör man då? Ytterligare en anledning till att inte resa ensam. När jag opererade mig för brusten blindtarm, tänkte jag på hur det hade varit om jag hade fått blindtarmen på resande fot i Indien. Det kanske räcker med Grekland för att inse problematiken.
När den berömda Tsunamin drabbade Sverige och resten av världen, tänkte jag på resorna jag har gjort med mamma. Tänk om jag hade varit där i kaoset med min althzeimer-sjuka mami.
Ja tänk.
Huga.

Men jag längtar tillbaka till den där tiden:
Då jag fixade resor och försäkringar och that´s it.
Då jag skrev ned resecheckarnas nummer och la någon annanstans i ryggsäcken och that´s it. Då man fixade och förberedde sig och that´s it.
Sen for man och inget hände.
Nu är jag äldre, räddare och mer medveten om alla faror där ute. Världen har blivit hårdare och tuffare och mer cynisk.
Jag vet att jag målar om allt som kan gå fel men sällan gör trots allt.
Vilket jag är glad för.
När jag första gången på 80-talet såg ”Bangkok Hilton” med Nicole Kidman, blev jag livrädd för Thailand och att hamna i fängelse utomlands. Det var och är kanske min största rädsla. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle gå på en sån där slibbig Reggie-karaktär. Men man vet ju aldrig. De är enormt slipade och blir bara bättre och bättre på att lura folk.
Man vill ju gärna tro att man är smart och världsvan i alla lägen!
Ha.

Men jag tror jag viker ihop den här artikeln och lägger den fint bland mina papper.
Just in case.
Den kan komma till användning.

These boots were made for walking

Ni vet hur det är: man vill så gärna och behöver så väl motionera och röra på sig.
För en del är det inte långt mellan behov, beslut och utförande. För andra krävs det liksom fler sparkar där bak innan nåt händer.
Somliga vill göra det på solokvist, för andra krävs support av andra individer.
Det är då vänner kommer in.
Men att synka moderna filofaxer med gemensamma aktiviteter slutar i regel med ett: inte denna vecka heller. Fia kan när inte du kan och tvärtom i all evighet.
Själv är bästa dräng.
Motion behöver varken kosta eller vara så komplicerat. Min pappa sa alltid att människan inte är gjord för att springa. Vi ska gå.
Gå är gratis, bekvämt, enkelt och kostar på sin höjd ett par ordentliga skor, om man ska vara petig.
Gå är ett transportmedel du kan tvinga in i vardagen utan större problem.
Gå är gratis, skrev jag.
Hm. Såg en oroväckande annons i Metro där någon Anna försöker göra sig en hacka på problematiken att komma sig iväg på (GRATIS )motion.
Läser följande: Bränn kroppsfett. Power Fatburning Walk. Gruppträning i stan innan frukost (innan frukost understruket). 80 kr/gång.
Så obota dumt. Du ska alltså betala 80 spänn för - vaddå? En promenad i grupp under okänd tidsrymd.
Tänk dig att gruppen består av 20 pers. Det ger gruppledaren enkla 1600 kr att håva in.
Och vad gör Anna om man tassar fem meter bakom gruppen, utan att betala?
Jag får väl gå på den här trottoaren bäst jag vill! Luften är fri, luften är fri.
Trottoaren kostar pengar, trottoaren kostar pengar.
Äh skit i den här annonsen som för övrigt säkert har kostat en hel del för gruppledaren Anna.Gör vad du vill men betala inga pengar för nåt som är gratis

Lördagslugn

Benji sussar, jag nysser och Rödluvan tassar. Det är lördagsmorgon. Beji/benji har sovit över och vi klämde tre filmer igår. Först Zodiac på bio sen två hemma, "Breach" och "Premonition". Den första var bra och den senare mindre lyckad.
Sandra Bullock verkar ha bytt agent eller så har hon en sviktande karriär.
Vi väntade och väntade på nån sorts förlösande knorr på den mystiska berättelsen. Det hade varit bättre än den kvasiromantiska/dramatiska avslutningen. Vi gapade, inte av förvåning men besvikselse.
Idag kommer Helena.
Ja, jag bedriver ungdomsgård på helgerna.
Vi ska klämma läbbig film Children of the Corn och äta lasagne.
von Lidl igen.

There can only be one Zodiac

Och nu allihopa, nu har jag sett Zodiac.
Suverän film.
Inga mobiler som störde.
Inga ungdomar som skrek.
Vi var nio i biografen med det var jag nöjd.
Benjamin tyckte att det var småknepigt.
Allt var bra utom att chokladen jag hade köpt var gammal. Störde mig i tio minuter. Ville gå tillbaka till kiosken efter filmen slut men Benjamin tyckte att det var onödigt. Men jag gillar inte att affärer säljer gammalt godis.
På vägen dit råkade jag hälla ut chokladen på gatan och punchpralinerna knäcktes så då var saken gjord.
Benji blev glad, rädd att jag skulle skrapa upp chokladbitarna från gatan.
Sju kronors värde.
Men von Lidl kan man lita på. Alltid färska saker.

Några ord på vägen

På Benjamins studenskylt hade jag spikat fast nya Lutherska teser och livsråd. Spridda röster vill ha kopia av texten vilket jag tänker skicka men jag passar också på att presentera dem här.
Och vill samtidigt passa på att tacka husgurun Baz Luhrman för inspiration.

Några råd på vägen
Var snäll mot dina föräldrar – du har bara två.
Var ännu snällare mot din bror – du har bara en.
Skratta ofta även om det inte finns något att skratta åt.
Gråt ibland. Det lättar på trycket.
Flickor tycker om uppmärksamhet. Lyssna på dem.
Dela med dig av dina tankar.
Flickor vill veta vem du är.
En modig och stark man visar sina svagheter.
Var inte rädd att be om förlåtelse.
Borsta tänderna ordentligt.
Res medan du orkar.
Bilda familj när det är dags.
Ta inget personligt, även om det är riktat mot dig.
Ta inget förgivet. Uppskatta alla komplimanger du får.
Gör alltid ditt bästa och bry dig inte om nedbrytande konkurrens.
Oroa dig inte för framtiden.
Men se om ditt inre hus.
Acceptera saker du inte kan förändra.
Men utveckla alla talanger medan du har lust.
Åk snowboard så ofta du kan.
Fiska när varje tillfälle ges.
Var nyfiken på andra människor.
Lär andra vad du kan.
Vårda dina vänner. Ta hand om dig själv.
Och smörj in dig med solkräm.