...och jag kan meddela att kommenteringsfunktionen är i bruk.
Har precis kommit hem från en vänja-Rödluvan-med-transport, en kort tur ned i t-banan Odenplan turochretur.
Hon såg livrädd ut men vid hemkomsten traskade hon kavat runt i lägenheten utan att ta tillfykt under min säng. Ett gott tecken. "Jag är tuffare än somliga tror".
Denna helg har en barndomskompis från Boden varit på besök hos mig i samband med en föreläsning. Hon kommer egentligen från Kusån, en by om än mindre än lilla Vittjärv.
Kusån är utan bussförbindelse. Bara en sån sak gör ju att lappsjukan sätter in. Hon bor inte i Kusån längre utan i Trångfors, snart redo att flytta in till schtaaaan.
Jag och Anki har känt varandra sedan ettan. Lilla klass ett, typ sju årsåldern. Men under många år har vi som så många andra inte haft några vettig kontakt. Eller någon kontakt alls. Inte av någon annan specifik anledning än olika walks of life.
Sedan några år tillbaka har vi dock haft en årlig träff varje sommar när jag har varit i byn.
Detta har eskalerat något, bland annat tack vare mail.
Förra sommaren cyklade jag upp till Kusån och fick träffa resten av hennes familj; mamman, syster Margaretha (på besök från Malmö) och brorsan Kurre, individer jag inte har sett på mycket, mycket länge.
De är nästan klippdockor från ens barndom.
Figurer från Förr.
Teaterkulisser i ordet bästa mening, på scenen där man lekte.
De var som en del av ens tillvaro, en pusselbit av ens historia. De kunde till och med berätta stories om mina syskon. Och pang- där är dom igen!
Det blev lite tidstunnelseende och man kan bli lite vimsig av det.
Bara åsynen av de fantastiskt vackra blomtapeterna i Ankis gamla flickrum fick mig att se leken igen, posterbilderna på Runaways, de metallicfärgade elgitarrerna i plywood, högen med Cindy-dockor, besluten om spionlek i grusgropen bredvid eller bara hänga i kojan.
På Hälsodagen i Vittjärv, vilket jag besökte för några veckor sedan, frågade Anki om hon kunde komma och hälsa på i samband med föreläsningen hon skulle på.
Där är vi nu.
Så slår det mig. Det här är inte bara viktigt för mig. Det är ett behov vi människor har. Att ingå i ett sammanhang, att hålla liv i privata och familjära myter och legender, att ha rötter, att veta var vi kommer ifrån är att koll på var vi är på väg.
Följande citat är taget ur Baz Luhrmans (regissör av bland annat Moulin Rouge) text "Everybody´s free to wear sunscreen".
Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography in lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.
Vi kan skita i det här under faser i våra liv, vara ute på rall både mentalt och geografiskt men vid en mognare ålder - en individuell siffra som för vissa aldrig inträffar - knyter man an till sin familj och ursprung.
Kanske det går, kanske det är totalt försent. Men man vet aldrig om man inte försöker.
Hur detta sker och med vem, kan vara den överraskande faktorn som gör det hela ännu mer fascinerande.
Jag vet att katalysatorn för min del har handlat om död och sjukdomar. När sådan tråkiga saker inträffar i våra liv, kan bi-konsekvensen av detta i slutänden också bli något bra. Som i sin tur stärker oss som människor och ger oss stöd i den oundvikliga sorgen.
Gör alltid ditt bästa. Vad ditt bästa innebär, skiftar. Men gör ditt bästa.
måndag 21 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du är min favvokåsör! Kramis/Annika
Å man blir så glad av trevlig kritik. Särskilt när den är uppriktig.
Skicka en kommentar