Stenen bjuder på fika

Vi promenerade över Sergelstorg i lördags. Där var det fullt ös som vanligt. Högtalare var riggade, musikanläggningen påslagen, kaffe och bullar. Jag behövde inte HÖRA för att FÖRSTÅ. Någon kristen grupp var i faggorna.
Ju närmare vi kom, ju mer stegrades mannens röst. On the top of his lungs vittnade han om Mötet Med Jesus.
Precis när vi skulle passera, hälsar en kille på Anki och jag hör hennes förvånade röst: Men vad gör du här?
Sonen till en blomsterhandlare från våra trakter mumsade glatt i sig en bulle och drack kyrkkaffe.
Hej, sa jag. För jag "känner" honom också. Aldrig väl men känner till.
Men vad gör du här? frågar jag väl medveten om mötets tema.
Han sa inget, flinade i princip och åt vidare.
Jaha, vad ska VI prata om då?
Sa nåt om att Anki var på besök och så.
Men jag gav mig inte utan frågade igen: Men vad gör DU här?
Jag är här med min tjej säger han och pekar på en kvinna med barnvagn.
Joho. Du vill inte berätta OK men då går vi och vi avslutade det hela.
Förlåt men jag kände bara sektvibbarna. Min fördom som jag nu delar med mig.
Ringde brorsan utanför Gallerian, han har nog koll, och jag fick lite mer uppdatering på det hela men hade hellre lite gamigt önskat mig en mumsig sekthistoria.
Nu fick jag hålla tillgodo med Stenen (www.stenen.org) som efter lite efterforskningar är kopplade till Arken, ute i Kungsängen.
Arken är någon form av avknoppning från Livets Ord (hu). Den som driver Arken är systrarna Graafs mamma, vilket jag redan visste.
Stenen är ju liksom inget lyckat namn direkt. Inte heller loggo-mässigt.
Gråstenar har en tendens att se ut som en möglig pizza fotograferat uppifrån. Hur marknadsför man sånt? För marknadsföring är de intresserade av eller borde i alla fall, om man ska värva nya medlemmar (eller hjälpa folk att komma till tro), vilket är tanken.

Jag funderar och har funderat mycket på religion, tro, livets uppkomst, var vi kommer ifrån, var tar vi vägen, andevärlden, himmel och helvete.
Jag är tillräckligt ödmjuk för att erkänna mänsklighetens litenhet och begränsningar men också vår dolda förmåga till fantastiska underverk. Och allt annat som vi inte ser, förstår eller anar. Emellanåt kan jag ana en sorts andlig dimension på tillvaron.
För att stärka den bilden, skapar jag mitt eget vokabulär fullt medveten om att ord är starka och kan avskärma och stöta bort en abstrakt tanke, ibland baserad på känslomässiga argument.
Det är just då när folk vittnar i falsettoröst en lördag på Sergelstorg som jag bara känner: nä låt mina känslor vara ifred.
Inget av dessa formuleringar slår an någon form av vibration i mitt inre.
Så när blomsterhandlarens son står där och inte ens vill tala om varför han gör det, avslutar jag det hela mer för rädsla att bli indragen än respekt för att han undviker frågan.

Han kanske inte hade med det hela att göra?
Det var helt enkelt ett gratisfika på stående fot.
Och lite kaffe tackar man ju inte nej till. Oavsett vem som bjuder.