I'm a serial TV-freak

Min mamma var en gladlynt människa men när det kom till film ville hon absolut inte titta på komedier. Svammel och fånigt.
Nej om inte minst en människa dog var filmen inte värd att se.
Jag älskar att skratta gott, mina bästa skratt har jag haft i biomörkret. Särskilt Steve Martin och Lily Tomlins "Mitt andra jag" och svenska "Ogifta par". Då skrek jag rakt ut, särskilt tomtescenen.
Men annars är jag en seriemördar-tjej.
Gärna engelsk realism. Ni vet, blågrått väder. Pedofilpappor. Whitetrash-surburbia. Fläckiga tapeter. Tonåringar på glid med popstjärne-posters på väggarna och nallar i sängen. Pålitliga människor med dubbla karaktärer.
Ikväll bläddrar vi mellan kanalerna när den mediokra deckaren tagit slut.
Det är nazistdokumentär i skitig nutid där nassens flickvän/sambo matar familjens jätteorm med en skinnad grisunge eller ett program om obducering.
Det är inte mycket som skiljer den genomsnittlige romaren under gladiatorspelen och vi svenssons framför platt-TVapparater med ett filmsug som aldrig verkar sina.
Skillnaden? Vi gottar oss i blod, äckel och våra främsta faror. Realistiskt och overkligt på samma gång.
Romarna körde totalt live.
Är det där vi kommer att hamna?
Men visst är det säkert att sitta hemma med popcornsskålen i hamnen och testa en massa farliga grejer utan att riskera mer än TV-pejling.
En skön känsla av kontroll och avskärmning.
Under tiden är du helt säkert på hur det känns att rida kameler i Tunisien eller promenera på den kinesiska muren utan att det kostar dig tid eller pengar.
Är riktiga upplevelser så överskattade eller kommer de i framtiden att bli måttstocken efter hur vi mäter status och framgång i livet?
Jag har faktiskt sett Taj Mahal.
Wow och du är festens medelpunkt trots celluiter och kråksparkar vid ögonen och lovehandles runt midjan.
Framtiden är min tid.