Fredagens upplevelser

Stiger av båtbussen utanför terminalen i Nynäs för en mindre chock: typ tusen studenter i fula, skitiga overallen sitter på gräsmattan utanför och väntar på att båten ska gå.
Min båt!
Det är inte bara deras ihoplappade ovaraller som är provocerande: en jättestor ljudanläggning har de dragit med och ut pumpar musik.
Å nej tänker jag. Visserligen är resan numera kort men ändå. Och då förstår jag varför de billiga biljetterna för länge sedan tagit slut.
Tanken med att sitta en stund i fiket, fick jag direkt slå ur hågen.
Nåväl. Jag har sittplatsbiljett modell vuxen där mitt sällskap eller ofrivilliga grannar är av det lugna slaget.
Fadäs två: har inte laddat batteriet till datorn och ingen kontakt i närheten. Återigen belamrat café där eftertraktade kontakter finns.
Batteriet förresten verkar ha tagit slut. Det som tidigare räckte över två timmar (lite drygt) räcker bara 1:20 eller nåt. En sak till att kolla. En sak till att inhandla. Inte för att jag vill.

Fortsätter min hatkampanj mot shopping. Har funderat på uttrycket ”jag älskar att shoppa!”. Jag älskar eller på sin höjd tycker om de saker jag köper. Tycker om och behöver. Det är därför jag handlar. Att älska själva inköpet är tämligen avslöjande. Vaddå? Gillar man bara handlingen, att lämna ifrån sig PENGAR, bara idén som saken/plagget hemma i sin lägenhet. En kort romans. Ett visa-kort romans. Sedan slutar kärleken. Möter man människor på samma sätt kan man undra.

Jag har ett förslag som kommer att träda i kraft så småningom. Det måste bli förbjudet att låna via sms!
Är det svårt att genomföra? Såg på nyheterna att antalet ärenden unga som lånar via sms har ökat katastrofalt på kronofogden.
Men shit Sherlock! Det sa jag redan när länsman var präst. Behöver man högskolepoäng för att haja det?
Om ni tycker att jag är pc (political correct) så kan jag meddela att mina åsikter är antingen förlegade eller före sin tid. Det är bara tid som definierar en förrädare, lär Napoleon ha sagt. Det är bara tid som definierar en trend.
Modernt nutidstänkande verkar innehålla en tom porrattityd vars industri har indoktrinerat oss in i minsta cell och vi ska inte tala om den slitna frasen ”så länge jag inte skadar nån”. Och när vet man det då, lilla vän?

Den rådande porrattityden (kanske på tillbakagång men efterdyningarna är tydliga nog) kröns med tidningen Bons sexnummer, som Plazakvinnas chefredis Frida Boisen skrev i en krönika, Metro tror jag att det var.
Jag blev mörkrädd. Jag trodde inte det var möjligt. Dumt av mig att tro nåt sånt.
Jag är inte intresserad av Gudrun Schymans porrfantasier! Inte nån annas heller. Nån jävla måtta får det vara.
Eller nog. Bara nog!
2000-talet kan sammanfattas på följande sätt. Det var då ordet ”privat” försvann ur svenskarnas språkbruk.
Folks analöppning blev svenskens nya titthål.
Usch!
Det luktar sunk. Desperat och tomt sunk.