Jag gillar Top Model. Mest för att jag försöker hinna med i de snabba klippen för jag är nyfiken till bristningsgränsen hur hela fotograferingen går till, på rikt´.
O ja det finns ett underhållningsvärde när självgoda Melrose vecka efter vecka kammar hem deltävlingar. Hon känns castad. Om ni fattar vad jag menar. Jag önskar bara att de tog det lite lugnare med själva kameraföringen. Så jag hann med - att memorera.
Saknar riktiga fotoböcker. Böcker som inte har en undervisningskaraktär, inte heller "så-här-tar-du-bättre-porträtt".
Been there, done that.
Jag menar att verkligen få veta hur Sally Mann gör, eller hur ljusförhållanden var när Matt Mahourin plåtade sina exeptionellt vackra svartvita bilder.
Såna fotobäcker, såna bilder både inspirerar och trycker ned mig på samma gång. Det är som om jag inte kan andas. Allt det här drar i mig och kväver mig. Varför?
Nåja. Jag har en tes - till min fördel - som jag tänker hålla för mig själv. Men det kan också vara tvärtom.
Kan bara lägga till att fotografer i allmänhet och svenska sådana i synnerhet är mycket hemliga med att berätta sina tillvägagångssätt och hur mycket de tar betalt. Det förstås om du inte är deras fotoassistent (inblick i hela processen) vilket i de flesta fall innebär slav med lite lön.
Eftersom jag vägrar slava och enligt rykten är för gammal (för ung för starr dock!) vilket jag var redan när jag passerade Kulturramas grindar för över fem år sedan, så får jag klura ut alla hemligheter på eget bevåg.
Men sen är de mina!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar