En kompis berättar om kommande bröllop (inte hennes) i Stockholms skärgård. Grillkväll på fredag, bröllop utomhus på lördagen och gemensam frukost på söndagen sen båt hem.
Puh! Jag blir matt av bara planeringen, att verkligen få folk till att komma för det är ju så många hinder på vägen. Bara få folk att viga en hel helg till ens förfogande. Det är imponerande.
Sen - och nu kommer mina fördomar krypande - är ju sällskapet mer eller mindre kristet. Och min erfarenhet med dessa kretsar är att det verkar inte alls vara svårt att dra ihop ett gäng för innebandy, körövning, brännboll eller grillfest nere vid vattnet för korv & spontansång. De är vana att umgås i grupp, att träffas regelbundet trots proppade almanackor och modernt liv.
Visst kan det i stor grupp oavsett sammanställning bli ytligt och minglande. Det måste givetvis hjälpas upp av mindre och intimare möten däremellan.
Å jag saknar det där. Ett större sammanhang. En större grupp som förväntar sig att man dyker upp, som sparar en pall åt mig, som ringer inför en Midsommar och undrar vad man själv hade tänkt att göra.
Vi har det i oss - önskan om grupptillhörighet. Jag tror att det handlar om nedärvd kapacitet och behov till samarbete. Otillfredsställt och vi dör. Om inte konkret, så på insidan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar