Att resa är bara bökigt

Jag har ett ständigt krav att vid resa banta min packning. Man kanske skulle överföra det på verkliga livet... i alla fall.
Tänker varje gång på att inte ta för mycket kläder med mig för man använder aldrig det maximalt (jo på en kortare tur).
Högen är liten.
Sen börjar allt det andra.
Ta nessesären. Drar inte med mig shampo och balsam. Minimalt med smink. Ändå kilo.
Nu när jag reser med teknik har allt blivit ännu tyngre. Dator, kamera och en jädras massa tillbehör. Bara alla laddare och sladdar... kilo även där.
Skor. Reser i ett par och tar med mig ett annat.
Ska man dessutom vara borta i en hel månad blir det lite papper, skivor och annat. Det bantas även där.
Åsså lilla Rödluvan. Denna gång har jag varit tvungen att ta med mat, för den i Vittjärv är för gammal och skall slängas. Kilo.
Rödluvan i sig är ett kolli på nästan fem kilo. Och för att hon släpper mycket hår - klädborste och pälsborste.
Ok välpackad med katt i en väska, teknik i en ryggsäck (tack Eric och Linn för presenten) och allt annat i en resväska.
Blir lite stressad när jag vet att det är saker som jag ska försöka få ned till Stockholm. Hur ska jag rymmas? Hur ska jag administrera detta? Får mig sömnlös om natten.
Beyond my control.

Det här med att resa lätt är drömmen för en långresenär och luffare. Det är tecknet på att man har erfarenhet och har varit med. Som när man har varit i Indien ett tag och det syns på kläderna; du är inte lika ren, du reser i med en bag köpt lokalt, ingen ryggsäck och när nån nyanländ frågar hur länge du har varit där: "a month and a half".
Ultimate coolness.

Jag båtluffade i Grekland 1983 med en Boden-kompis Ullis. Det var inte många svenskar som hade kommit på den idén då.
Ullis skulle promt resa med en gammal ryggsäck från försvaret köpt på ÖB som det var en gång i tiden. Ryggsäcken var typ från 50-talet och inte bekväm. Alls. Det kände jag minsann när jag fick rycka in och bära den på Ios några veckor senare då hon höll på låtsas-bryta ihop för den skavde på ryggen. Jag skulle ha lämnat henne där och då.
Ultimate gnäll.
Ryggsäcken såg ball ut. Stilmässigt korrekt men en skavande klump. Och ändå var den lättare då än när vi började vår båtluff.
På vår första ö, Paros, bestämde vi oss för att rensa bagaget. Här skulle bantas! Så vi slängde kläder. I soptunnan på bakgården vet jag att jag kastade en nästan ny vit bomullströja med båthals. Bye, bye.
Sedan låg vi på sängarna och skrattade av befrielse. Nu var vi riktiga luffare!

När jag var med i medeltidsföreningen för ett antal år sedan, var det ständiga resor och inhysningar i andras bilar. Då gällde det att banta sin utrustning. Märkligt att andra svällde ut där jag drog in.
Jag kunde av missriktad präktighet lämna hemma väsentliga saker medan handra släpade med sig en skrymmande trumma eller en totalt ostuvbar, rund korg.
Och vad var tacken?
Ultimate korkat

Sånt här får mig lite nervös. Eller illa till mods. Jag vet att jag är ute i god tid, jag har kolla på mina saker, jag vet att jag kan bära allt ändå känner jag en olustkänsla till att resa. Till själv resandet.
Jag och mamma brukade skämta om en garderob som kunde transportera männsikor. Att liksom i filmen "Flugan" stiga in en cylinder för att dyka upp i en annan.
Då kunde vi resa snabbt till varandra. Hon tyckte inte heller om böket.
Förresten är det nån som är road av det?