Vykort, frys och en baby

Ett julkort adresserat moi har varit på dift på grund av felaktigt postnummer. Elénor håller Posten igång med troget julkortsskickande. Undrar om hon är den ende i sitt slag? Posten måste ha fått sådana stora förluster efter sms, msn, mail, Facebook och datorer. Inte underligt om nedskärningar är nödvändiga.
Det är ju så - när det samhälliga livet förändras av stora eller små orsaker, påverkar det ned i leden där vi vanliga står.
Tänker på yrkesgrupper som blir överflödiga efter utveckling. Om vi spolar tillbaka bandet lite. Männen som levererade stora isblock förr i tiden kan inte ha blivit särskilt glada eller i alla fall känt delade känslor när kylskåp och frysar blev nåt för gemene man. Mamma och pappa jublade i alla fall. De hängde ut maten utanför fönstret. I dag hänger paraboler.
Elénor må bra och det gör resten av hennes lilla familj. Pojken käkar och växer och likt en Hollywood-stjärna har hon rasat i vikt efter amningen. En mängd nyblivna mammor roterar av irritation, I am sure!
Det var nog bra att julkortet kom på sniskan. Nu fick jag lite mer tid att ta itu med ett länge efterlängtat telefonsamtal till henne. Även det i vykortsform. Bäbben skulle visst äta lunch.
Annars är vykort bra. Vykortsfika är underskattat. Idag slänger vi iväg nåt sms eller en rad på msn för att höra av oss i väntan på Det Stora Mötet med middag eller massor av timmar. Jag och Eva myntade begreppet vykortsfika efter "en snabbis" (får man säga så utan att det blir snuskigt?) på Petterssons eller Perssons ellernåt vid Skanstull.
Bättre flera vykort än ett brev som aldrig kommer!
Hon berättade på telefonen idag om en arbetsmässigt kompakt höst men att hon hade läst min blogg flitigt. Det finns en klurighet med bloggandet.
"Jag har aldrig haft så mycket koll på vad som händer i ditt liv och vad du tänker på" berättade hon. Jo, att man har koll på personen, vet vad som händer att behovet att träffas in real life krymper.
Nu är det inte så att vi någonsin har haft så tät kontakt (kvalitet men inte kvantitet) utanför jobbet - vi jobbade ju ihop i flera år och sågs dagligen.
Denna risk att inte ses ser jag inte som anledning till att sluta skriva. Jag skriver för det är så himla kul. Jag har tid just nu och det har alltid funnits ett behov hos mig att skriva. Men vanlig dagbok passar inte mig. Det här passar mig bättre! Som en liten ständigt uppdaterad hemsida som det står folk fritt att läsa, bevista och begrunna och kanske reta upp sig på. Tänker på "The slick book"-inlägget. Jätteroligt by the way!
En annan vän ringer med jobbfråga. Tyvärr kunde jag inte vara henne behjälplig och jag avskyr sånt. Det är en härlig känsla att kunna klura ut var i Duka-butiken glaset finns som man behöver. Brorsan har en sån känsla också. han kan typ allt utom datorer & inte riktigt superduktig på TV-installation (han kan ha blivit bättre) detta gör honom frustrerad.
Jag minns när det var tjorv med mammas parabol, dosan, kortet ellervaddetnukundevara och man ringde bortöver träsket och sa med vän stämma att när du har tid så...
Men han älgade i väg i merscan och ville Lösa Problemet bums. Det var ju så att det inte alltid gick men för det mesta.
Han tror sig för lågt om TV-apparater och installationer. Fast who can blame him? Instruktionsböcker är i regel riktigt uruselt skrivna.
Snart blir han nog haj på datorer. "Bara man kan titta på youtube" säger han. Wow, tänker man han har ju kommit en bit.
Det är nog bilar som han ska titta på. Skulle tro det.
Avslutar (måste göra nåt vettigt!!!) med en länk till ett intressant rep jag fick skickat av Isabella som trampar runt i Paris, det lilla stycket!
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_799427.svd