Jag letade ett gammalt inlägg i min blogg vilket var svårare än jag trodde. Men i jakten på detta snubblade jag över anonyma kommentarer (helt i sin ordning) som kommer från Världen Utanför. Jag hade skrivit om The Slick Book och västkustmusik.
Yah-man sa...
Haha! Det du skrev om Slick Book... fan vad tragiskt! Snacka om att sakna förmåga att uppfatta nyanser i musik! "sånt som pingstvänner går igång på"... :D Du verkar ju inte klok. Det som är bra är att jag har skickat länken till din blogg till alla musik-kännare jag känner. Shit vad roligt vi kommer att ha.Slick Book = facit för bra musik.
Ja, alla har ju sin rätt till åsikter. Det som är lite intressant med det här inlägget att faktiskt någon utanför min vänskapskrets som läser bloggen - hur dom nu hittade hit.
Det som är mest intressant är att Yah-man och hans likar uppfattar mitt lilla påhopp på västkust som att jag saknar förmåga att uppfatta nyanser i musik. Fast å andra sidan kan han ju inte veta hur stor fan jag var av det en gång på 80-talet. Och hur mycket jag kan/kunde i ämnet. He he.
Det som är allra intressantast är att han har skickat länken till alla sina musik-kännarkompisar. I tremble and shake. Och där har vi pudelns kärna.
Det fanns nämligen ett drag av självgodhet bland dem som diggade den här musiken dådetbegavsig. En sorts übermenschen-attityd mot resten av musikvärlden. En snobbism om så vill. Kanske sprunget ur ett självhävdelsebehov ty denna musik blev aldrig rumsren bland De Andra Snobbarna - musikjournalisterna.
Vi har ju alla drag av detta - att tro att vår uppfattning och vår åsikt är Sanningen. Att det som övriga världen gillar är trams och att vi, vår goda, delikata smak är allrådande.
Så här tjugo år senare hör jag duktiga musiker men ointressant musik.
Lite som amerikansk actionrulle med massor av tekniska lösningar men dåligt manus. Emellanåt uruselt.
Det var allt.
Men jag hoppas "de" ledsnade snart och fann min blogg luta åt ett håll som inte föll dem i smaken.
Over and out. Man kan säga att jag är trött in i märgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
:D Men vi är ju övermänniskor!
Leder C13sus4 fint till Fmaj9? Ja.
Är singlestringgitarren i vers 2 snygg som fan? Ja.
Blåsriff. Japp.
Ojoj, hittade denna diskussionen låångt i efterhand, men måste bara kommentera.
är själv ett sjukt fan av västkustmusik, har lusläst Slickbook och kan varenda jävla chop med TOTO, men inte FAN är jag så självgod så att jag kopplar det ihop med någonslags übermenschattityd.
Tror snarare att jag har fått lära mig att acceptera att mitt pastellfärgade val av musikstil inte går hem i kretsar utanför studiomusikerna från LA 1981, samt musikteorinördar. Men det är väl härligt det också?
Det enda som man kan va säker på med begreppet musik är att om det var på förhand bestämt att ett C13sus4 leder till ett Fmaj9, så hade all musik blivit jävligt enkelspårig, ikke sant? På så sätt är ju slickbook ett självmord, men samtidigt ett skoj sätt att dokumtentera tidens anda.
nu ska jag lyssna på Steps Ahead - Skyward Bound live i Köpenhamn på youtube. blir nog inte slickare än så, och fy fan va mina rumskamrater hatar när jag sätter på den. alla är vi olika.
Frans Fleischer sa...
men inte FAN är jag så självgod så att jag kopplar det ihop med någonslags übermenschattityd.
---
MEN VAFAN!?? Var är din förmåga att uppfatta ironi? Herregud...
Ha det bra annars.
Skicka en kommentar