Det är varken Tysken eller Hippien som talar nu - det är rösten inifrån som tycker att vissa saker inte är rimliga.
Jag hade en gång en chef som var lite smådålig kan man säga på att ge direktiv. Han ville att man skulle gå iväg och skapa nåt för honom att sedan reagera på och ha åsikter om, tillsynes oförmögen att formulera vad han ville ha i tidningen. Och det gjorde man. Ibland fick man höra att man skulle lita på sitt eget omdöme och göra efter eget huvud men ändå förändrades förutsättningarna as we went along.
Jag är i kreativa processer extremt flexibel. Fotoyrket har lärt mig att dyka upp på ordinära platser och göra det bästa av situationen på lite tid. Ibland har det gällt minuter. Johan Staël von Holstein fick jag två minuter vid första mötet och tre vid det andra. Nyamko Sabuni fick jag tio. Vid båda tillfällena satt chefer på andra sidan med tydliga åsikter inför båda mötena. Vid båda av dessa tillfällen raserades förutsättningarna på plats och jag fick trolla men cheferna i den andra änden accepterade mitt arbete och var glada för resultatet.
Den ena chefen har vid flera tillfällen bara sagt att: Ja, du vet ju vad vi brukar vilja ha. Jag litar på dig.
Allt gott så långt. Men när luddighet och oprofessionella uppdragsbeskrivningar får råda tja...
Som ni förstår ligger en viss aktuell irritaion och gnager under skinnet så jag ska se en javla tät thriller ikväll så man kan glömma det här.
Nu vet jag vad jag ska ställa för motfråga nästa gång.
Har jag fria händer? Och i så fall hur lyder din definition?