The return of the medieval mug

Maria berättade att hon har varit på en mysig weekend till Uruguay med Claudio. De hälsade på någon kompis som är rik och har ett glassigt hus vid havet. Miljonersvilla. Hon säger mest på skämt: nu vet jag hur det känns att vara fattig. Allt i jämförelse med dem hon träffade.
Ni vet så där fel som man kan känna sig när alla på festen har välskrädda designerklänningar och själv har du en tunika från Indiska, inköpt 1992.
Men allt är ju relativt. Riktigt hungrig har man aldrig varit med tanke på de som svälter. Om man säger så.
På samma vis slänger vi oss med ordet och diagnosen deprimerad. Det är förmätet att säga att man är deprimerad, det är ett hån mot dem som är det.
Lite deppig emellanåt kan vi alla vara, mer eller mindre melakoliska eller vemodiga men deprimerade är det få av oss som egentligen är.
Liksom fattiga.
Eller hungriga.
(Jag är varken fattig, deprimerad eller hungrig. Inte heller har jag ac/dc men jag är förmodligen lite ohyfsad.)
På samma vis tror jag att vi stämplar ungar och säger slarvigt och populistiskt att de har bokstavskombinationer när det är bara brist på hyfs och fostran.
Min syrra som är lärare möter detta fenomen ideligen.
Om fem minuter börjar "Damages". Stenhårda, cyniska Glenn Close försöker möblera inom rättsvärlden med skiftande framgångar. För det mesta är hon steget före.
Saknar Rödluvan djupt och innerligt. Det är som lite mer päls att hålla i, trots tussarna som flyger av när hon tokspringer om kvällen.